Långläsning om den ”förvirrade lärarutbildningen”

Jan Sjunnesson spar inte på krutet i sin kritik.

Frågan är väl om vi ska skriva kursplaner som utgår ifrån vilka studenter som söker till lärarutbildningen? Det är nog en politiskt riskabel väg. Utredningarna pekar mot mer vetenskap och mer akademisering. Vi som jobbar här rår inte över de besluten.

Samtidigt inser jag att Jan har många viktiga poänger:

Lärarstudenter har de senaste decennierna mötts av paradoxala budskap som de sällan kunnat hantera utan lämnats att ta hand om själva. Jag är själv lärarutbildare sedan snart ett decennium och har försökt hantera studenters förtvivlan och frågor. Men till slut har jag blivit lika frågande som dem och har kommit fram till denna synbart enkla men bekymmersamma tes: Arbetardöttrarna med låga betyg som dominerar lärarprogrammen numera möter en skolkritisk pedagogik som ställer dem inför uppgiften att kritisera ett system som de själva knappt klarat av men valt att verka inom av skäl som sällan är relaterade till egna skolframgångar. Lärarutbildare och pedagoger är inte medvetna om dessa motsägelser.

Vi behöver diskutera de här beskrivningarna av studentgruppen. Jag känner delvis igen mig, men ser också andra mönster. Jan avslutar med goda råd:

Mina rekommendationer till lärarutbildarna är att ge dessa lärarstudenter en extra termin av intensiv studie- och skrivvägledning parallellt med sina studier. De behöver tränas mer i skrivande men också i att resonera om vad de fört med sig in i studierna som skulle kunna tillföra den medelklassdominerade lärarutbildningen utan att göra dem till spännande identitetspolitiska projekt. Jonas Frykman varnade tidigt för detta 1998 och Ziehe likaså.

Varierande examinationsformer måste skapas eftersom dagens hemskrivningar och observationer lätt negligeras och kopieras. Progression och sammanhang saknas i lärarutbildningar i en omfattning som inte finns på andra yrkesprogram vill jag hävda. Metodik på allvar, fler VFU besök av lärareutbildare, praktisk skoljuridik, redskap för konflikthantering, röstträning, presentationsteknik, tätare undervisningstempo och högre krav – allt detta leder framåt till ett klassiskt skolmästarskap och diskuteras under visst gny sedan utredningen och propositionen om ny lärarutbildning sedan 2008.

Medelklassen som fört fram progressivismen till seger under andra hälften av förra seklet har enligt Broady (2011) tappat greppet trots sin dominans inom lärarutbildning och skola där den hållt stånd bakom höga murar. Den dagen lärarutbildarnas egna barn kommer hem med felstavade veckobrev blir definitivt ett uppvaknande. Av att döma av de texter vi lärarutbildare suckar över lär den tiden redan vara inne.

Efter mitt framträdande i Aktuellt kritiserades jag som elitistisk alarmist. Nu har jag fått konkurrens i den positionen. Jag försöker se kraften hos individerna och avstår från generaliseringar. Det är lätt att hamna i ett bristperspektiv. Våra studenter bär viktiga erfarenheter med sig in i högskolan – frågan är vad vi gör med dessa? Kierkegaards ord om att möta eleven där den är behöver vi påminna oss om – dagligen.

20120914-074747.jpg

Om Mats

http//tystatankar.wordpress.com Twitter: @tystatankar Lärarutbildare Malmö högskola Mail tystatankar( at )gmail.com http://pojkaktigorkester.wordpress.com/
Det här inlägget postades i betyg, björklund, Högskola, Lärarutbildning, Malmö, media, Normativitet, Politik, Skola, Utbildning, Värdegrund. Bokmärk permalänken.

17 kommentarer till Långläsning om den ”förvirrade lärarutbildningen”

  1. andersbwestin skriver:

    Själv har jag mest under de senaste 20 åren funderat över varför lärarkollektivet inte verkar förstå att landsorten, landsbygden och även till slut storstaden (landet Sverige således) försörjs av exportföretag som tillverkar produkter eller ”mjukvara” som människor i andra länder vill köpa.

    Det finns inget i den skola jag mött som indikerat denna förståelse.

    Istället pratar man i skolsverige om helt andra dimensioner. Sådana där dimensioner som vore relevanta om någon smart hjärna redan uppfunnit evighetsmaskinen vilket då skulle frigöra det utopiska tillståndet att alla fick möjligheten att ”bara spela teater”.

  2. Jan Sjunnesson skriver:

    Tack Mats. Vi kan nog stå ut att bli utbuade som elitister och framtida ålafiskare, men vi villockså bli rätt förstådda och jag är glad att just du förstått vad jag skrev.
    Janne Sjunnesson

    • Mats skriver:

      Det är svåra och känsliga frågor vi diskuterar. Jag undviker gärna att bli indragen på den politiska nivån – just nu känns det mer angeläget att försöka skapa en utbildning som tillfredställer samhällets behov av kompetenta.

  3. Jag har läst, men har svårt att hantera vad jag uppfattar som en nedlåtande ton. Nedlåtande både mot arbetare och kvinnor. Men det är en paradox att skolan samtidigt blir en allt mer komplex och krävande arbetsplats och att de som skall arbeta där samtidigt blir sämre mentalt rustade att hantera komplexiteten. Det här är emellertid inte ett problem som ägs av lärarutbildningen. Det är ett samhällsproblem av karaktären: det man sår får man skörda.

    • Mats skriver:

      I en tid när alla tycks kunna hacka på lärarutbildningen…
      http://www.expressen.se/kvp/kronikorer/susanna-dzamic/dzamic-framtidens-larare-saknar-passion/

      …känns det rätt hopplöst. Jag vet inte vad som är orsak och verkan och ibland tror jag att det gäller att förfasa sig mest.

      Jan försöker i alla fall ge sin bekrivning en vetenskaplig underbyggnad (jag är nog glad för det lilla).

      Men det är nedlåtande tonfallet är svårt att värja sig mot. Och oftast helt oförtjänt.

    • Monika Ringborg skriver:

      Tack Helena!
      Det är min uppfattning också – nedlåtande mot arbetare och kvinnor.
      Trodde nästan jag var ensam om att uppfatta texten så.

      • Mats skriver:

        Frågan är väl om den här generella beskrivningen är möjlig att förhålla sig till på andra plan än om den är nedlåtande eller ej?

        Vi kommer ju inte undan bristn på socialt och kulturellt kapital. Om vi ska lyckas med utbildningsprojektet måste vi också skapa en undervisning som utgår från vad studenterna har med sig till högskolan.

        Men de här utmaningarna kan vi möta utan att sänka krav eller vara nedlåtande.

      • Monika Ringborg skriver:

        Alla grupper har ju ett socialt och kulturellt kapital. Även arbetardöttrar-gruppen (undrar just var sönerna tog vägen) har detta. Men det erkännes inte som värdefullt inom vissa delar av utbildningsväsendet – dvs. de saknar symboliskt kapital.

        Sen undrar jag hur vi kan veta vilken grupp våra studenter tillhör. Om inte, hur kan vi då ens skilja ut arbetardöttrarna från de andra. Och är det vårt uppdrag att göra det!

        Har du Mats tillgång till studenternas personliga information?, så att du kan utgå från vad studenterna har med sig. Eller skall någon ta reda på det inför varje studentgrupp som kommer och förändra kursplanerna för varje grupp.

        Om studenterna blir mer än naturligt förvirrade när de möter ny kunskap, är det väl vår sak att se till att de upphör med att vara det. Men jag tror inte att vi gör det genom placera in dem i olika kategorier.

        • Mats skriver:

          Vi ställer frågan anonymt vid kursstart (hur många av er har förälder med högskoleutbildning) men är naturligtvis förbjudna att registrera individuellt.

          När det kommer till första examinationen och frågor kring akademiskt skrivande är det ganska enkelt att se vilka som har stöd hemmifrån när det gäller referensteknik.

          Men det kan också handla om vad de har med sig från gymnasiet. Tyvärr finns det ett utvecklat samband mellan vilka skolor de har gått på och klasstillhörighet.

          Jag har inget intresse av att placera in dem i fack – men tror att risken är stor att vi underskattar svårigheterna om vi behandlar dem som en homogen grupp.

          Min viktigaste poäng är att vi ska undvika det individuella brist- och stödperspektivet. Ett förstavsteg är att formulera vilka utmaningar det är studenterna möter och hjälpa dem att hjälpa varandra.

        • andersbwestin skriver:

          Min mamma var lärarinna mellan 1951-1996.

          Hennes pappa (min morfar) var smed.

          Hon är en arbetardotter.(en ambitiös dito)

          Jag läser inlagan som att skolan har konstruerats så att statusbehovet i nuläget i hög grad endast duger till kvinnor från arbetarklassen.
          Om det är sant vet jag inte. Men bevisligen erbjuder inte skolan som arbetsplats tillräcklig manlig status varför många män som kanske vore bra att ha i skolan hellre väljer andra yrkesbanor vilket i sin tur leder till att många unga män får för sig att utbildning inte är så viktigt.

          Ett destruktivt återkopplingssystem som kommer att begränsa landets välfärdsutveckling.

          • Mats skriver:

            Jag brukar värja mig mot de här kopplingarna till status (och att män skulle vara besatta av den aspekten) – men idag när vem som helst får hacka på skolan är det svårt att inte hålla med Anders.

            En institution utan egen stolthet tappar i attraktion. Efter vår nyblivna landshövdings klavertramp undrar många var gränsen går:
            http://www.sydsvenskan.se/malmo/larare-skrattar-ut-forslaget

          • andersbwestin skriver:

            Det är inte bara status. Status samvarierar på ett mystiskt vis med tillhörighet (trygghet) och identitet.

            Snälla: Kan inte djupt kunniga psykologer skriva en bok om detta så att vi slipper hyckla om har människan fungerar.

          • Mats skriver:

            Jag brukar säga att jag gillar ”makt” – alternativet ”maktlöshet” är oändligt mycket mer skrämmande!

        • Mats skriver:

          http://forskola2012.wordpress.com/vi-ar-nyfikna-pa-dig/

          129 av 320’har svarat. Det är tänkt som underlag för diskussion. Spelar bakgrunden någon roll?

  4. Håller med helt, Mats. Vore det inte bättre att prata om hur vi får fler högpresterande att välja lärarbanan? Felet är inte enligt min uppfattning ”arbetardöttrarna” utan bristen på bredd och mångfald i lärarkåren. Jag saknar de förlästa dammiga kufarna från min skoltid, men det skulle inte vara en bra skola om alla lärare var sådana heller.

  5. Ping: Några synpunkter på artikeln Arbetardöttrar, post-progressivism och den förvirrande lärarutbildningen « © LEKTORIO – Tycker till

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s