Den här typen av initiativ blir allt vanligare över världen. Länk
Diskussionen ser helt annorlunda ut i Sverige. Vi problematiserar.
På bloggen hittar jag denna bilden – apropå förebilder.
Den australiska vinkeln är oblygt mångfaldsinriktad. De vill att männen ska tillföra något annorlunda.
I Sverige rekryterar Linköping en särskild sorts män som tar aktivt avstånd från traditionell maskulinitet. Det är två helt olika vägar.
1973 kom barnstugeutredningen. Den var inspirerad av Piaget och betonade barnens rätt att pröva på och utforska. Socialstyrelsen gav ut allmänna råd och de förskolor som byggdes på70-talet utrustades med rejäla snickarrum.
Idag blåser andra vindar och de flesta verkstäder har försvunnit från landets förskolor. På Lärarutbildningen i Malmö drev Ulf Kurtz länge en intensiv kampanj för att förena lek, teknik, estetik och slöjd. Många tacksamma förskollärare kan nog vittna om skaparglädjen på de lektionerna.
Nästa vecka drar vi igång en kurs om naturvetenskap och teknik. Jag saknar Ulf och hans entusiastiska uthållighet – dagens utbildning har ett annat fokus. Slöjdsalarna på högskolan är inte överanvända.
Jag vet inte om den här sången är användbar inom skolan? Kan jag med gott samvete lura på studenterna den i kursen Naturvetenskap och teknik?
Nej – det var nog en dålig idé….
Det är viktigt att skolor är uppmärksamma på när kränkningar normaliseras inom ramen för regler i lekar, jargong eller bemötande elever emellan. Det viktiga är att kränkningen är i fokus och inte om leken kan kategoriseras som en så kallad maktlek eller inte.
Här finns utrymme för diskussion. Vilka lekar är accepterade i förskola och skola?
Jag läser den här texten och är misstänksam mot gränsdragningsförsöken.
Jag vill ha statistik!
Pojkar är längre på förskolan än flickor.
I snitt ligger skillnaden på 2,5 timmar i veckan, enligt en granskning som Ekot har gjort.
I Norrtälje är pojkarna kvar hela sex timmar mer varje vecka.
Hmmmm… detta måste jag fundera över.
Mia Heikkilä, lektor i pedagogik, menar att förklaring kan vara att föräldrar, oftast omedvetet, tänker att pojkar klarar mer.
– Att man oftare till en stereotyp könsroll som man förknippar med pojkar, så använder man epitetet som tålig, stark, orkar mer och så vidare. Och om man omedvetet använder sig av de epiteten så kanske man tror att pojkar orkar vara längre tid på förskolan, säger Mia Heikkilä till Ekot.
Jag kan tänka mig andra förklaringsmodeller.
1) Föräldrarna upplever pojkarna som jobbiga och tror att samhället ska uppfostra dem till lydigare varelser.
2) Föräldrarna tror att pojkarna trivs bättre i gruppaktiviteter och att förskolan möter dessa behov.
3) Förskolan är en investering i barnens framtid. De kanske har läst forskning som pekar på ett samband mellan förskolevistelse och kommande skolframgångar.
Själv är jag inte övertygad om att förskolan är konstruerad för att möta pojkars behov – denna kritik handlar naturligtvis i lika hög grad om flickors möjlighet att utmanas i sin traditionella könsroll.
Jag läser en text av Rakel Chukri och drabbas av frågor om konstens djupare funktion. Vi har båda sett Sommarnattens leende på Malmö opera och är helt överens om att det är en vacker och välspelad föreställning.
Rakel Chukri jämför med filmatiseringen av Mycket väsen för ingenting och den problematiska kvinnosynen där.
När Nils Schwartz recenserade pjäsen (uppsättning i Malmö 2011, min anm.) i Expressen skrev han att kvinnosynen är ”så förlegad att det inte finns någon anledning att visa upp pjäsen mer än någon enstaka gång – som ett magasinerat och tillfälligt avdammat föremål från ett teaterhistoriskt museum.”
Nu är det åter Shakespeare som står i skottlinjen. Pjäsen En midsommarnattsdröm finns i bakgrunden till Ingmar Bergmans filmatisering 1956 som blev till Stephen Sondheims musikal A little night music från 1973. Frågan är vilka krav vi ska ställa på att kvinnorna gestaltar någon form av förebildlighet?
Problemet är bara att alla kvinnliga huvudpersoner beskrivs chockerande dammigt. Den unga frun Anne Egerman är ett våp, den bedragna frun Charlotte Malcolm blir nyförälskad i sin make när han hedersbesatt utmanar en rival på duell och Desirée Armfeldt blir tillsammans med en man som först avspisat henne eftersom han hade en yngre kvinna. Visst kan man se ”Sommarnattens leende” som en fars, men vilka insikter om kärlek förväntas publiken ta med sig hem? Jag blev inte förvånad när två bekanta gick i pausen, de stod helt enkelt inte ut med den nattståndna kvinnosynen.
Det går naturligtvis att ställa samma kritiska frågor om de manliga rollerna. Behöver vi ytterligare en variant av Jarl Kulles karikerade mansgris?
I slutorden romantiserar Chukri en skådespelerska som gör revolt mot regissören och antyder att Malmöuppsättningen skulle vara undergiven mot Bergman. Jag misstänker att Sondheims bolag sätter vissa gränser för kreativiteten.
Visst är teater en lek, som Dennis Sandin säger i programbladet, men lite mer revolt hade man väl kunnat göra mot Ingmar Bergmans berättelse från 1955? Leken är trots allt ingenting om man plockar bort kampen.
Jag såg föreställningen med låga förväntningar men lämnade salongen uppfylld av glädje. Det händer inte ofta.
I samma tidning kritiserar Thomas Millroth en gallerists beslut att ställa ut Wilks rondellhundar. Anknytningen till Gynning och Lundell diskvalificerar Wilks från konstscenen?
Skicka in clownerna.