Pojkarna och dinosaurierna

Jag nickar igenkännande och är lite stolt över att ha bidragit till dinosaurievisskatten – här i lokal tolkning:

originalet – spotify

Det fläckvisa ointresset för strukturer

Det finns mycket att säga om den här rapporten. Jag anar att många pedagoger kommer att försöka leva upp till normen om jämställdhet genom styrning av leken. Det kommer att kallas “vägledning” och “erbjudande”, men under ytan råder ingen tvekan om det likhetsfeministiska budskapet.

Barn som delar upp sig efter kön och leker traditionella lekar är ett misslyckande. Och nu rycker staten ut.

Att få lov att knuffas under organiserade former

Den här sporten verkar kul. Vi diskuterar ofta hur viktigt att barn lär sig samarbeta och de flesta är övertygade om att det är viktigt med beröring för att utvecklas.

Filmen är från Japan och det verkar vara viktigt med regler för att minimera skaderisker.

Frågan är väl om sådana här lekar ryms i en ängslig svensk skolkultur. De flesta ser nog aggressivitet och utslagning.

Är svenska pojkar snällast i världen?

Länk

Jag är osäker på om detta är en bra nyhet. Kanske hade det varit klädsamt om någon intresserade sig för pojkars svårigheter i förskola och skola. 

Ingen ska bära sig illa åt, men tvångsmässig snällhet skrämmer mig. Jag läser Geir Gulliksens roman och undrar hur huvudpersonen hamnade i en så självutplånad position. Att hustrun lämnar honom är mindre förvånande.

Förhållandet mellan verklighet och fiktion verkar komplicerat. Hans förra fru är inte nöjd med skildringen i boken.

Länk