Jag har följt en hel del fall inom förskolan och under förra året lades fler utredningar mot misstänkta män ner. Tyvärr är de ofta redan dömda av allmänheten och media har bidragit till hetsen.
Den oskyldiga frågan i rubriken innehåller ett dolt påstående. Om polisen svarar “ja” på frågan (och hur skulle de kunna utesluta något) har de samtidigt bekräftat att det verkligen finns ett offer.
Den anklagelsen hänger kvar och kommer inte prövas i rättegång om utredningen läggs ner i brist på bevis.
https://twitter.com/korlingsord/status/566477682108407808
Bilden väcker minnen från småbarnstiden. Vi var i Köpenhamn och tog för givet att den svenska synen på småbarn även gällde på danska restauranger.
Jag hade bytt blöjor på toaletten på en restaurang och blev grundligt utskällld av servitören.
– Detta är ingen pedagogisk börnehave!
Min bild av det danska gemytet har inte repat sig efter detta.
Det finns kritiska röster inom genusvetenskapen.
Nu blir det komplicerat för dem som försöker dela upp världen. Jenny Westerstrands text slår hårt och träffar rätt.
I Sverige har den kritiska maskulinitetsforskningen dominerat jämställdhetsarbetet och dessa generella teorier är svåra att använda i förskolan.
Jag hoppas att vi kan höja blicken och låter Kimmel vila ett tag.
Artikeln handlar om barn. Jag menar att det är en generell fråga.
Men vem är jag att hacka på Sammy Davies jr?
Tack Soffie!
Jag har en tendens att bli raljant och alltför personlig. Min vän Christian Eidevald beskriver de manliga förskollärarnas situation i en skolverksrapport som bygger på 25 intervjuer.
Länk
Ett perfekt komplement till min slängiga debattartikel! Texten borde vara obligatorisk läsning för alla lärarutbildare.
Många förfasar sig över hur kvinnofrågor hanteras i Saudi Arabien.
Jag jämför med hur frågan om rekrytering av män till förskolan hanteras i Sverige och hittar stora likheter. Fast tvärtom.
Det är dags för regeringen att bekänna färg nu. Jag har tidigare kritiserat Delegationen för jämställhet i förskolans (2006) ideologiska utgångspunkter och trodde i min naivitet att Maria Arnholm bäddat för en ny syn på jämställdhetsarbete.
Vi har ingen förskoleminister och ingen jämställdhetsminister.
Det märks.
Jag trodde att vi hade gått vidare, men anar att många gärna vill fortsätta att problematisera “mannen”.
Tysta tankar 