Alla borde vara…

Jag har tidigare diskuterat Kvinnolobbyns utskick till landets gymnasister. Länk 

  
Nu recenserar Amanda Svensson boken.

 Hade det inte varit uppiggande, och mer diskussionsstimulerande, om man istället för en glädjens budbärare och frälsare skickat ut en riktigt sur och jävlig tjatfeminist i skolorna? En ful bråkfeminist? En provokatör? Eller bara någon med modet att säga sanningen kring en av power-feminismens största lögner: Nej, jag använder inte läppglans ”för min egen skull”, jag använder läppglans för att det finns ett patriarkat som tvingar kvinnor att göra allt i sin makt för att inte bli stämplade som fula, arga och bittra.

Jag tolkar slutklämmen som att det är dags att lämna offerretoriken.

Vem är hotad av vem?

Jag är lite trött på att diskutera maskulinitet utifrån en kritisk utgångspunkt. Om män ska ta sig in i jämställdhetsmatchen måste de starta ett samtal på egna villkor.


Utan rädsla.

Fy för alla lata föräldrar

Särartsfeminismens återkomst

Ingen har väl missat IT-kommisionens förslag att låta kvinnor som går IT-utbildning slippa betala tillbaka sina studielån.

Länk

Minister Kaplan tar förslaget på djupt allvar och talar om betydelsen av ett kvinnligt perspektiv.

Plötsligt är könet väldigt betydelsefullt.

För oss som följt diskussionen om att rekrytera män till förskolan är det förvirrande. Under 15 år har den offciella politiken varit att kön är en social konstruktion och att det inte finns någon anledning att genomföra riktade åtgärder.

Jämställdhetspolitiken i Sverige fokuserar inte på mäns möjligheter att bryta sig in på kvinnligt dominerade områden.

  

Fritt fram att demonisera ett kön – uppdaterad

Idag skickas det här budskapet ut till 100 000 gymnasieelever.
Det finns andra bilder av maskuliniteten.

  

  

Uppdatering:

Jag stöter på ett Tedtalk som diskuterar frågan ur ett historiskt perspektiv.
 
Vad är vi beredda att göra för att bli omtyckta?

  
 

Är matematiklärare traumatiserade?

  
Länk

I en kurs om matematiken i förskolan läser studenterna Anna Palmers bok Hur blir man matematisk. 

Författaren lägger stor vikt vid mediers bild av hur vi formas att tänka om matematik utifrån kön. Jag tycker att hon förenklar och gör det lite lätt för sig när hon lyfter fram det manliga geniet som en stark förebild i dagens skola. 

I den länkade texten möter jag en annan förståelse för hur man skulle kunna utveckla ett matematiskt tänkande utan att förlora sig i poststrukturalistiska teorier,