Hasse, Leffe och Masse

m5.jpg
En blogg riskerar alltid att kantra ner i det privata. Fotoalbum inbjuder till att frossa i nostalgi och jag ska inte slå knut på mig för att motivera bilden på tre glada gossar utanför ett höghus i Bagarmossen någon gång i slutet av femtitalet.

Kanske går det att se mitt spirande intresse för manlighet i den form som en cowboydräkt ger utrymme för. Antagligen är jag mest glad över att jag får vara med min bror Hasse och Leffe som är nästan tre år äldre än jag. Tack vare dem fick jag vara på gården. Hasse blev ingenjör och Leffe balettdansör. Ingen av oss vandrade vidare på den ensliga cowboybanan.

Jag var två år när vi flyttade dit och har svårt att skilja ut vilka minnen som är äkta och vilka som har berättats för mig. Elva våningar och en TV-apparat gav utrymme för oväntade möten och fotbolls-VM 1958 lär ha varit en samlande händelse som bara kan liknas vid VM 1994. Detta var innan TV blev en symbol för ensamhet och passivitet. Vi åt TV-soppa och drack kaffe ur TV-kanna. Jag pratade skånska och det tyckte grannarna var så gulligt att jag ibland fick komma på fester och demonstrera mina diftonger.

-Hur har du kommit till Stockholm lille Mats?
-Jaug haur aukt tauget…
Stort jubel och fritt godis till den dag kom då jag insåg att de roade sig på min bekostnad och valde att svara:
– Jag har rest hit!

Den obekymrade manligheten

c5.jpg

Vad föreställer bilden? Skulle den kunna vara tagen i modern tid? Knappast – och det är inte bara badklädernas form som antyder att det rör sig om en gammal bild. Det finns något i tonen mellan de unga männen som känns främmande. Och kanske både lockande och skrämmande. De ligger i en oblyg hög – obekymrade av närhetens sexuella undertoner skrattar de åt sin egen tokighet – eller så kanske de gör något som de uppfattar som helt naturligt och ideologiskt korrekt.

Jag tror vi befinner oss på ett gymnastikläger i Tyskland under tidigt 30-tal. Kropparna är vältrimmade och leendena oskuldsfulla. Den manliga gemenskapen är enkel och kravlös – en stor hög av framtidstro och livsglädje. ”Blut und boden” var enkla slagord som inte hade färgats av äkta blod i riktig jord. Det är svårt att inte fundera över vad som blev av all denna vitalitet. Hur många dog på östfronten? Vilka blev vakter i koncentrationsläger? Fanns det några som tog sig igenom kriget med livsglädjen i behåll?

Min farbror (överst till vänster) var bondson och lovande gymnast. Han ramlade ner från romerska ringar efter gymnasiet och fick psykiska problem. På 40-talet lobotomerades han och blev ganska lugn – men inte som andra vuxna i vi barns ögon. När vi boxades med honom visste vi inte riktigt vad som skulle komma – han lät oss verkligen inte vinna i schack. Ingreppet befriade honom kanske från ångest – men jag förstod aldrig vem han var och ingen berättade för oss bakgrunden till att han inte var som andra vuxna. När nervbanorna skars av försvann också stora delar av personlighet. Beteendet styrdes inte längre av samvete eller empati – i stället var min farbror expert på regler. Så tog han sig fram och så bemötte han oss.

När jag ser på bilden idag kan jag inte låta bli att undra över vad som hände med den glade gossen som fick komma ut i världen och delta i en tysk naturlig kroppsgemenskap. Var detta frusna ögonblick en höjdpunkt i hans liv?

Hur passar denna bild in i en lärarblogg? Nja – jag är intresserad av manlighet och vad som skulle kunna innefattas i detta vaga begrepp. På lärarutbildningen är männen ofta blyga varelser som försöker passa in i den kvinnliga kulturen – eller är de förvirrade av sin minoritetsposition och tror att de privilegier som erbjuds verkligen innebär någon form av högre status som lärare. Makten finns där som ett löfte men också faran i att vara alltför annorlunda och utanför. De ska vara manliga på ett sådant sätt att det är möjligt att integrera med bilden av den goda läraren – som ofta har stora likheter med den goda modern.

Jag möter dem ibland och är osäker på vilket stöd dessa studenter behöver. Kanske skulle de må bra av att ligga i en stor hög på en strand och låta solen bränna bort alla genusdiskussioner där de både är offer och förövare.


Ständigt denna Pippi…

pippi-illustration.gifJag läser en antologi som heter ”Normalitetens förhandling och förvandling”. Ämnet fångar mig och jag kan ofta se hur vi på Lärarutbildningen förvaltar denna uppblåsta tradition av självgod omedveten normativitet. Makthavarna ser ju inte makten – den finns där som en fin parfym i salongen. Som ett osynligt band och en dold överenskommelse. Vi pratar inte gärna om normer som ett resultat av förhandlingar.

Därför är det uppfriskande att två av mina nya chefer deltar i antologin. Det vore förmätet att recensera deras insatser men jag vill gärna kommentera Maria Sundkvists text om Pippi Långstrump. Utgångspunkten är året 1945 då tre författare som fick stor betydelse för barnlitteraturen i Sverige debuterar.

Lennart Hellsing behandlas ganska styvmoderligt och även om ”Katten blåser i silverhorn” är enabc.jpg ganska konventionell bok känns det lite orättvist att behandla ett magnifikt författarskap utifrån denna. Snart skulle Hellsing vända upp och ner på normerna med Nyfiken i en strut och Bagare Bengtsson. Ur ett större perspektiv är det lite sorgligt att Astrid Lindgrens filmer rullar i miljonupplagor när dagens lärarstudenter inte förstår Hellsings absurda humor. Någon modig genusvetare borde undersöka om (och varför) det brutala och groteska i visorna har marginaliserats av den kvinnliga personalen i skola och förskola? På sextitalet sjöng vi nästan enbart hellsingsånger. De har ersatts av betydligt smetigare visor och Tegnérs mossiga visor trallas åter glatt.

Tove Janssons första bok om Muminfamiljen är naturligtvis en tacksam och gåtfull värld att tolka för en historiker. Den lilla familjen som lever i skuggan av de stora händelserna. Den hotade idyllen och den stora faran som stryker förbi och fryser marken till is. Modern som källa till värme. Det är liksom ytterst småborgerligt och fullständigt omskakande samtidigt. Stor konst helt enkelt.

Texten fokuserar därefter på Pippi som ses som en spegling av tendenser i tiden – samtidigt som litteraturen också skapar sin tids föreställningar om barn och barndom. Frågan om tolkningens tidsbundenhet diskuteras också och vi kan fundera över om vår tids läsning av Pippi har några likheter med hur den tidens publik tolkade henne. Då var hon det uppfriskande motståndet i en konventionell småborgerlig idyll. Men vem är Pippi idag? Finns det något kvar av den revolutionära glöd som bl.a. fick stora delar av det litterära etablissemanget att förfasa sig? Eller är hennes avvikelser enbart en pittoresk kittling som Tommy och Annika sysselsätter sig med på sin väg in i vuxenvärldens normalitet. En sorts Karlsson på taket av obestämt mytologiskt ursprung?

Eller är Pippi verkligen ett barn – sårbar och utlämnad till fru Slettengrens uppfostringsförsök, Prussiluskans försök att ta makten över henne och skolfrökens pedagogiska omsorger. Hennes utsatthet känns inte helt äkta och vi skrattar gärna åt poliserna som tror att de kan ta fast henne.

Pippi är också en person som klarar sig själv ekonomiskt och socialt. Moraliskt stark och ett föredöme på nästan alla plan. Sundkvist väljer att tolka Pippi som ”vuxen” och distanserar sig därmed från ”det avvikande barnet”. Då blir Pippi den perfekta moderna föräldern som befriad från plikter ägnar sin energi åt att göra livet lätt för Tommy och Annika. Skämmer bort dem med presenter och uppmärksamhet.

Problemen med att se Pippi som ett barn är många. Först av allt är det en nästan olidlig romantisering och ideologisering av autonomi och styrka. Det kompetenta barnet har i många familjer utvecklats till en förtryckande norm som tvingar in barnet i brådmogenhet. Tjolahopp vad det går när vi slängde ut det beroende barnet och skapade ett nytt ideal.
Kvinnorörelsen och vänstern slåss om att krama ihjäl denna lilla figur som skulle förändra världen genom sin normativa styrka och godhet. Hon reduceras till en symbol och förväntas leda massorna som en god förebild för den moderna kvinnan. Den individuella revolten som massrörelse?

Kanske fyller hon en verklig funktion för de som behöver goda förebilder – men jag önskar att det fanns en liten gnutta känslighet och sårbarhet bakom de beskäftiga upptågen. Som lärare fasar jag inför tanken på att möta all denna självupptagna individualism inom klassrummets ramar.

Det räckte med att se Zlatan i mössa på presskonferens för att ana vidden av det respektlösa barn som 40-talets kritiker varnade för.

Män på lärarutbildningen?

b24.jpg
Frågan om genus är het – och samtidigt underligt svävande och undflyende. De där männen som vi pratar om… finns de över huvud taget?

Jag har arbetat med jämställdhet länge. Först som duktig mjuk och känslig man som omdefinierar manlighet inifrån genom att arbeta med små barn. 25 år på förskola ger mig rätt att tala i frågan. För mig var det inget angeläget projekt att konstruera mig själv som förebild. Jag och Bob Dylan tror inte det är bra för människor att vara följare.

roooo.jpgEfter rätt många år började jag ifrågasätta värdet av att anpassa mig till den rådande kulturen och valde en strategi som innefattade polarisering och konfrontation. Det fungerade mycket bättre och jag tror att både jag och mina arbetskamrater levde lyckliga i gemensam respekt för olikheterna.

Nu arbetar jag i en miljö som är starkt dominerad av kvinnor – åtminstone till antalet är maktbalansen avgjort till kvinnlig fördel. Jag funderar ofta hur det påverkar vårt tänkande och jag vill beskriva förhållandet som att majoriteteten gör som alla majoriteter – ser sig själv som neutral och norm. Männen blir till avvikare och hamnar mer eller mindre frivilligt i konflikt.

Nu övergår jag från att spekulera till att beskriva. På vår enhet tar vi in c:a 240 lärarstudenter/år . Ungefär 7% av dem är män. Det är inte bra om man tror att männen tillför någon form av mångfaldskvalitet till skolans värld. Värre är dock att en alarmerande stor del av desssa 7% avslutar sin utbildning i förtid.

Jag prövar några förklaringsmodeller:

  • Männen är korkade och klarar inte de krävande studierna
  • Männen är karriärister och skräms iväg av låg lön och dåliga anställningsförhållanden
  • Männen är oroliga över pedofildebatten och väljer en miljö som inte utgår från misstänksamhet
  • Männen har större integritet än kvinnorna och orkar inte anpassa sig till all formalism och normativitet som lärarutbildningen möjligtvis är präglad av
  • Männen skräms av att lärarutbildningen är präglad av kvinnligt kodade värderingar
  • Klass, kön, etnicitet och ålder samverkar på ett sätt som inte går att fånga i förenklade modeller

Nåja – välj själv!

Andra bloggar om: , , , , , , , ,