Det är ju förfärligt att åka till Paris på en romantisk weekend och därefter skriva betraktelser över skolan och döden. Jag börjar min botgöring här och nu med några enkla rosor. Det är aldrig för sent att bli en fin kille.
Jag lyssnar för lite på musik – har en tendens att fastna framför TV:n och datorn. Därför är strykning av familjens kläder (vem uppfann linnetyg och hur blev det modernt?) ett tillfälle att bara lyssna. Jag vill gärna vara lite tuff och en aning rock´n roll. Vad lyssnar jag då på?
Den sorgliga sanningen är Paul Simon som på skivan Surprise gör den vackraste, värdigaste musik jag har hört. Han beskriver livet som distanserad intellektuell på östkusten med oro för skolmaten (outrageous) och kärleken till de adopterade barn på ett förödande sätt. Det svänger sanslöst (Steve Gadd!), klangerna är från yttre rymden (Brian Eno!), texterna är blixtrande politiska, ljuvt poetiska, skamlöst sentimentala och befriande intelligenta. Tilltalet är personligt och jag är lika hjälplöst förälskad i rösten som när jag hörde den första gången.
Jag får nog jobba på min image som hård och farlig på andra områden. Vi mesar måste hålla ihop.
Identitet är bra! Det hjälper oss att hålla samman vissa egenskaper i något som vi kallar personlighet och vi kommunicerar denna identitet med hjälp av kläder, språk och rörelser. Omvärlden lär sig att sätta samman tecknen till något som inbjuder till förtroende.
Identitet är inte bra! Det är alltid en förenkling och reduktion av personligheten. Kravet på att lärare ska signalera pålitlighet och kontinuitet är förtryckande och förnedrande för alla inblandade. Normalitetens blöta filt lägger sig över skolan och högskolan. Vi litar på det vi känner igen. Vågar vi utmana föreställningar om hur en lärare ska vara?
Därför blir jag väldigt glad när kollegan Margareta Melin-Higgins på Malmö Högskola K3 i experiment byter klädstil mellan de olika föreläsningarna och försöker fånga in studenternas reaktioner på detta. Läs och njut!
Sydsvenskan har gjort en uppföljning! Jag är nyfiken på hur vanliga elever på en vanlig skola skulle reagera på om en vanlig lärare börjar experimentera med identiteter. Min starkt generaliserande teori är att barnen skulle bli nyfikna, kollegerna intresserade, föräldrarna uppiggade men att ledningen skulle reagera med oro. Det finns kommuner med starka koder om piecing och tatuering.
Den bästa lektionen i värdegrunden är att möta olikheter – då kan inte skolans lärare se ut som om de vore stöpta i samma form. Auktoritet måste byggas på andra grunder.
Jag föreläste om utvecklingspsykologi för våra nya lärarstudenter i veckan. De är inte särskilt imponerade av freudianska nyckelbegrepp som oidipuskomplex eller penisavund. Hela psykoanalysens begreppsapparat framstår som otidsenlig och underlig. Varför allt detta intresse för sex? Och varför blanda in de små barnen i detta?
Jag är ganska svag för Freuds djärva tankar och tycker att de är inspirerande symboliska beskrivningar av spelet i den borgerliga familjen. Därför blir jag glad att rakbladsindustrin tar sitt ansvar och presenterar det oidipala dramat i en djärv form!
Kanske skulle det vara möjligt att ur svensk synvinkel önska sig att en annan konflikt skulle stå i centrum. I många familjer tävlar mor och far om barnens kärlek. Då har kvinnan ett försprång genom sin mjuka hud som hon utnyttjar till att knyta ett symbiotiskt band och utestänga fadern.
Om mannen verkligen vill ta upp kampen om att finnas med i barnens liv – då kanske vägen går genom rakning och mjuk hy. Så mjuk att inte ens en baby kan motstå den…
HoaHoa – var är du?
Jag är lite tagen av nyheten från Rödeby (svd DN) där en fader har skjutit ihjäl och skadat ungdomar som trakasserat hans familj. Kanske anar jag att det finns en strimma av mig själv i den här mannen som tog till galet övervåld när han inte kunde skydda sitt hem och sina barn från angriparna.
Lika primitivt reagerade Tony Soprano när en annan gangster kommenterade dottern. Ett sanslöst övervåld och helt vidrigt brutalt och fel – men ändå möjligt att ta till sig. I en värld där allt rasar ligger våldet nära. Konsekvenserna finns inte. Allt är ett vibrerande nu.
Jag försöker förstå föräldraskapets svarta sidor. Du är beredd att försvara ditt barn till varje pris. Tanken på att samhället ska tillvarata dina intressen är långt borta. Det skrämmer mig – men samtidigt ser jag något moraliskt lockande i dessa handlingskraftiga män som på ett sydstatsmässigt sätt reser sig och skipar rättvisa. Jag vill bara inte möta dem själv. Jag vill inte möta mig själv i dem.
Annebergsskolan hade en blogg. Om jag förstod tillståndet rätt var det eleverna som styrde innehållet och enligt rektorn var det viktigt för dem att kommunicera och dokumentera sin verksamhet. Bloggen låg på gratisportalen bloggspot. (Läs deras policy)
En duktig förälder upptäckte funktionen nästa blogg som innebär att en av de tusentals andra bloggar som ligger på portalen slumpas fram. Han insåg att det (trots policyn) fanns porr och krävde omedelbar nedsläckning av bloggen
– Lägger man ut saker tycker jag att man ska ha koll. Hade de själva haft barn på skolan så hade fixat det här. Direkt.
Säger XXXXXXX XXXXXXXXX som härmed koras till årets förnumstigaste och beskäftigaste Bror Duktig.
Idag har rektor fallit efter för trycket och stängt sidan. Myten om den goda skolan och det onda internet lever vidare. En fiktiv uppdelning av barnens liv där skolan tror sig ha kontroll och därför blockerar allt som inte är garanterat förhandsgranskat och okontroversiell. Samtidigt missar skolan möjligheten att verkligen möta barnens tankar om svåra frågor. Den etiska diskussionen stoppas innan den har börjat.
Media har anledning att fundera över sin roll i detta eländiga skådespel. Snart kommer någon upptäcka att det går att hitta erotiska sidor genom Google. Stora journalistpriset?
Jag tror att många vill veta vem det egentligen är som bestämmer och vilka regler som gäller. Det bygger på idén att makten är möjlig att beskriva med ord och att vi med tanken kan fånga in strukturer som styr oss . Många studenter går vilse när de på ett vetenskapligt sätt försöker undersöka “makt” och tror att de ska hitta ett enkelt svar på en svår fråga.
Foucault brottades med problemet och lyckades ibland genom djupsinniga och svårtolkade dubbeltydigheter sprida en smula ljus över förhållandena – tills vi inser att frågan är fel ställd och att det egentligen inte finns något sådant som “makt” eller “struktur”. Allt är diskurser som arbetar i och genom oss i våra tankar, våra ord och handlingar. Jag vet inte – men frågan går inte att lägga åt sidan.
I stället försöker jag reda ut vilka hierarkier som finns och hur de förhåller sig till varandra på min arbetsplats. Ett sätt att närma sig frågan är att fundera över vem som som har rätt att uttala sig, och vad som inte går att skämta om. Det berömda tolkningsföreträdet – finns det?
1) Den demokratiskt politiska nivån – styrdokument. Riksdagen besluter om högskolelagen. Regeringen, genom utbildningsdepartementet och Högskoleverket, transporterar ner innehållet till högskolenivån där det omsätts i kursplaner och examinationer. Till sist sker ett möte mellan mig och texten och då prövas min lojalitet till riksdagsbeslutets legitimitet.
2) Den organisatoriska nivån – personerna. Högskolestyrelse och områdesstyrelse beslutar om inriktningen och genom rektor, områdeschef och enhetschef förväntas jag följa fattade beslut. Här är lydnadskravet mer direkt och frågan om delaktighet intressant. Vad går att förhandla om?
3) Den akademiska nivån – titlarna. Högskolor och universitet är av tradition hierarkiska miljöer. Dekaner, professorer, docenter, lektorer, doktorander och adjunkter har sina positioner i näringskedjan. Här gäller det att veta vem som har rätt att uttala sig i frågor och när det passar bättre att vara tyst. Om det enbart gällde akademiska meriter och antal publicerade artiklar kanske det skulle vara möjligt att förstå rangordningen. Det finns andra aspekter som komplicerar spelet om makt inom akademin.
4) Kön/genus – ett utdraget ställningskrig. Akademin är fortfarande en manligt präglad värld och andelen kvinnliga professorer har inte nått upp till det mål som staten pekade ut. De traditionella härskarteknikerna används numera av båda könen för att försvara positioner på olika nivåer. Frågan om kvotering är extremt laddad i en meritokrati där ingenting annat än forskningens kvalitet ska vara avgörande för framgång. Högskolan har blivit ett politiskt projekt och ingen är förvånad.
5) Ålder – en orgie i fördomar. Vi har arbetat här länge och väntat på vår tur att få komma till vid köttgrytorna. Vår erfarenhet är ovärderlig och mina böcker behöver tre rum. Alternativt: Vi unga ska rensa ut de förstockade traditionalisterna och föra in det nya tänkandet.
6) Lokalpolitik – gruppegoism. Vi vet vad regeringen egentligen menar och lyckas ligga lite före när det gäller tolkningen av styrtexter. Vi bygger allianser och gör gentjänster åt varandra under täckmantel av att det sker i ett gott politiskt syfte. Och förresten gör alla andra likadant…
7) Volym – störst vinner. Vi adjunkter är ändå den största gruppen som bär upp stora delar av den tunga grundutbildningen. Utan oss skulle högskolan bara vara ett tomt skal. Alternativt: Vi studenter investerar tid och pengar i vår utbildning och därför har vi rätt att ställa höga krav – på er!
8) Ämne – traditioner och påhitt. Regeringen har sagt att ämnesdjup är viktigt och nu kan vi äntligen visa betydelsen av alla de fördjupningar som vår yrkesstolthet bygger på. Det är dags att avslöja alla lättsinniga kvackare som utger sig för att kunna undervisa utan de nödvändiga 120 ämnespoängen.
9) Pedagogik/didaktik/metodik. Vi vet hur barn egentligen lär sig. Genom att förena tankar från Vygotskij, Stern, Piaget, Freinet, Montesorri, Skinner, Makarenko och Freud lyckas vi extrahera fram verkligt framgångsrika metoder. Men går dessa herrar verkligen att förena?
10) Klass – ingen har någonsin lämnat ifrån sig makt frivilligt. Vi i medelklasssen känner igen varandra på språket och den goda smaken. Därför kan vi bygga en ogenomtränglig mur mot de som kommer från andra samhällsgrupper. Det bästa är att vi inte ens märker det själva!
11) Etnicitet – snabba vinster och långsiktig marginalisering. Som invandrare kommer du att få väldigt mycket stöd i början. Alla kommer att vara extremt vänlig mot dig – så länge du inte hotar svenskars maktpositioner. Så länge du finner dig tillrätta i en offerroll och tar emot lite lagom medkänsla kommer det att fungera bra.
12) Åldersinriktning – ständig motvind för yngre barns lärande. Små barn = låg status. Att utbilda förskollärare och fritidspedagoger inom högskolans ram är inte självklart för alla. Regeringen marginaliserar idag forskning om små barn och bygger in statusklyftor mellan lärargrupper. Det får konsekvenser för maktförhållandena inom huset – även om samhället ropar efter arbetskraft med inrikning mot yngre barn.
13) Ekonomi – när det kommer till kritan. Vilka utbildningar och personer drar in pengar till högskolan. Man biter inte den hand som föder en.
13) Irrationella faktorer – allt kan hända. Vi saknar han den rolige professorn på idrottsvetenskapen som fick så bra utvärderingar. Vi vill ha fler föreläsningar av den snygga lektorn med den behagliga rösten. Vi vill ha mer undervisning av den där adjunkten med mycket erfarenhet och metodiska tips. Och lektorn som förklarade vad det stod i boken och vad som kommer provet så vi slapp läsa och köpa boken… Lärarnas jakt på bra studentutvärderingar riskerar att skapa nya hierarkier. Allt för populariteten – även om det går ut över kvaliteten. (Lägg inte in engelska texter i kurserna!!!!) Det finns också mer mystiska faktorer som karisma, sexighet, snygghet, charm…
Så för den som vill bli en överlevare i högskoledjungeln rekommenderar jag att göra korstabeller på några av ovanstående kategorier. Fundera över om det är lönt att anstränga sig – eller om det är värdigare att låtsas som ingenting.
Kanske har jag lyckats visa att makten är komplex och svår att beskriva. Ändå griper den in och påverkar oss på ett ibland övermäktigt sätt. Anpassning kan vara den enda möjliga vägen. Det finns ett uttryck för denna uppgivenhet och jag tror att det är Giddens som använder begreppet “embedment”.
Överordnat alla förvirrande hypoteser om maktens mystiska natur finns en retorisk figur som vi gärna vårdar: “Vetenskapen segrar – bäst argument vinner alltid”. Det känns inte helt tryggt.
Till sist kvarstår frågan om det är möjligt att möta studenter utanför dessa maktstrukturer. Jag vårdar den romantiska utopin om autentiska möten:
– Vem är du?
– Vad vill du?
– Hur kan jag hjälpa dig?
Så flummig är jag.
De glada herrarna på bilden från styrelserummet väntade naturligtvis på uppassaren som kom med en bricka iskalla Coca-cola. För den konsthistoriskt intresserade finns det likheter mellan Ib Thanings och Norman Rockwells bildspråk. Var de konstnärer eller illustratörer? Vem bryr sig…
Vi befinner oss fortfarande i det sorglösa femtiotalet och i oktober lanserade Plåtmanufakturaktiebolaget (PLM) den stora nyheten som skulle förenkla tillvaron i sportstugan.
Burken tål hårda törnar, den ser trevlig ut och ni slipper allt besvär med pant och returspring. Kan ni tänka er en förpackning som är mer praktisk?
Exportöl på burk – en triumf för förpackningsindustrin!
Jag hittade bilden i en Veckojournal från mitt födelseår 1955. Vad kan det vara som får de allvarliga herrarna att släppa loss mitt under ett möte och se så förtjusta ut. Enligt texten är detta ett “ögonblick alla har väntat på” och illustratören har fångat den uppsluppna stämningen hos mötesdeltagarna. Männen i styrelserummet strålar av lycka – makten är mjuk, makten är glad.
Så frågan är: Varför är de så glada?
Svar i morgon!
P.S. Varför ser inte reklamen ut så här idag?
Jag läser igenom mina senaste inlägg och tycker att bloggen har blivit lite väl pretentiös. Allvarliga påståenden i viktiga frågor – politiska ställningstagande och teoretiska klargöranden, men det var inte därför jag började blogga. Jag var mer intresserad av att hitta gränsen mellan privat och offentligt – hur personlig är det möjligt att vara som tjänsteman? Vad bygger vi lärare vår trovärdighet och maktposition på inför studenterna? Kommer makten uppifrån – eller är det nödvändigt att visa vem man är i mötena?
Så efter denna lilla omväg tar jag chansen att testa gränserna för vad en blogg kan innehålla. För mig är det ett äventyr att öppna albumet med barndomsbilder. Alla mina åsikter om genus och skola – handlar de egentligen bara om mig själv?
Jag är född i Helsingborg och skulle kanske kunna kalla mig Sundets pärla. Nu har jag ingen relation till staden. Ser pampiga byggnader och anar att det är en ganska småborgerlig stad som har byggt sitt välstånd på handel.
Min bror är 2,5 år äldre än jag. När jag bläddrar i bilderna ser jag hur ettrig jag antagligen var. Han försöker freda sig men det verkar svårt. Kan man be om ursäkt femtio år senare?
Vi flyttade till Bagarmossen och jag tror bilden är från ett kalas i höghuset där vi bodde. Jag hittade clowndräkten i en låda nyligen och måste beundra mammas hantverk.
På sommaren hyrde vi ett hus i Söderby. Jag vet inte om bilden går att tolka utifrån psykoanalytisk teori, men jag ser något stolt i blicken och sättet att manövrera strålen kanske går att koppla till spirande manlighet? Nu när jag brutit igenom nakenvallen finns det inte många tabun kvar.
Min släkt på fars sida är bönder sedan många generationer och jag har matjord upp till knäna när det gäller gener – om man tror på sånt… Men det gör vi ju inte!
Jag älskade mina cowboykläder och gick ogärna ut utan dem.Det var nog en ganska dålig kvalitet för trycket på benen flagnade snabbt bort – eller så slet jag ner det? Bröderna Cartright var givna förebilder och jag kan fortfarande namnen på skådespelarna.
Vad har jag lärt mig av min far? Hur mycket av honom ser jag i mig själv? Bloggen skulle kunna handla om hur mycket jag saknar honom – så modig är jag inte än. Det blev väldigt tomt när han dog.
På sommaren bodde vi också på en ö i Stockholms skärgård. Ingen ström, ingen affär, ingen telefon – hur vågade min mamma vara ensam med två barn där? Jag borde fokusera mer på spiken.
Rivaliteten med min bror tog olika former. Här har han blivit biten av en ål och vågar inte hålla odjuret. Den odräglige lillebrodern tar chansen att visa sig duktig. Stön.
Vi bodde längs farleden och på den tiden kom den nya tiden i form av bärplansbåten Sirena som förkortade restiden till Finland åtskilligt. Vi brukade gå över ön på kvällen för att se underverket och hisna över svallvågorna som efter några minuter nådde fram till strandkanten.
Vi hyrde ett hus i vid Emån och jag lärde mig älska den mörka hemlighetsfulla skogen. Hunden Buster var ett exempel på att uppfostran är svårt och jag vet inte om vi lyckades lära honom någonting. Han var nog mer familjemedlem än hund.
Det är möjligt att ironisera över det könsstereotypa femtitalet och vilken rigid mansroll jag fostrats in i. Jag tror inte att jag skulle ha vågat gå till skolan som Lucia – det är min lilllasysters krona.
När vi gjorde Pojkaktiga sångböcker var det en sorts uppgörelse med frågan om manlighetens existensberättigande. Fanns det någonting i hela den tradition av våld och förtryck som faktiskt är värt att försvara? Vad vill jag föra vidare till min son?
Kanske var jag känslig för alla signaler och anpassade mig snabbt efter omgivningens förväntningar – men när jag ser på bilderna finns det något annat som lyser igenom. Jag tror det är en längtan efter att ingå i någon form av gemenskap som kanske var manlig, men det kan också handla om vanlig vuxenhet.
På den sista bilden är jag funktionär vid ett familjerally som min fars företag ordnade. Jag har tagit plats i den manliga vuxna gemenskapen och håller ordning på deltagarna med hjälp av tidtagarur.
Samtidigt har jag vita (alldeleles för tighta) Lee-jeans som jag ängsligt tjatat mig till på Engelbrektsboden. Vuxenheten var skör.
Tysta tankar 
