Nästan Björklund!

Jag har en hemlig dröm – att en morgon få läsa något klokt som Jan Björklund skrivit. Idag var det nära. Svd Sydsvenskan DN AB

Han har upptäckt att pojkarnas resultat i skolan är sämre och avsätter miljoner för att förändra detta. Hurra för dig Janne!

– Pojkars studieresultat har i och för sig alltid legat under flickornas, men skillnaden har förstärkts på senare år – pojkar presterar sämre och sämre och det kan vi inte leva med, sade Björklund.

Sen kommer den lilla obehagliga grodan:

Han tror att skolans arbetssätt, där eleverna i hög grad ska arbeta självständigt, kan ha bidragit till utvecklingen.

Min tolkning av pojkarnas resultat är det motsatta. Flickorna som gärna går in i nära relationer med de kvinnliga lärarna njuter av det osjälvständiga arbetssätt som dominerar i dagens skola. De lär sig tidigt ledtrådssökandets ädla konst och finslipar den genom åren.  Pojkarna som har större distans till skolarbetet och sina lärare fortsätter att kräva meningsfullhet. Därför är de inte lika lätta att betinga till lydnad.

I en skola som ger utrymme för självständigt arbete och tänkande kommer pojkarna att prestera lika bra som flickorna.

Problemet och utmaningen är densamma för mig som jobbar på lärarutbildningen. Männen kommer hit och ställer krav på att få tänka själv – en del slutar när de upptäcker hur lågt det är till tak inom skolans värld.

Gris i kris

Diskussionen om de avhoppade manliga lärarstudenterna hamnade i allmänna resonemang om manlighet. På gott och ont, tänker jag eftersom positionerna ofta är ganska låsta och förutsägbara.

I dagens svd skriver Martin Gelin om hur mannen gestaltas i amerikansk film, och han ser ett starkt mönster i att mannen genomgående beskrivs som töntig, omogen och oförmögen till djupare relationer.

Frågorna hopar sig:
– Vad är egentligen manlighet?
– Vad menar vi med kris?
– Om det är en kris – vad beror den på och är det inte bara ett knep för att knipa offerrollen från kvinnorna?

Gelin ger exempel på den vildvuxna floran av populärvetenskapliga titlar i ämnet: Rädda männen, Männens förfall, Den trasige amerikanska mannen, Slutet på manligheten och Den förbrukade mannen.

Jag klarar mig med Susan Faludis Ställd, som fortfarande är en av mina viktigaste böcker. Hon visar att det det är möjligt att beskriva historiska förändringar utan att moralisera. När vi ser dagens hollywoodfilmer och undrar var de traditionella hjältarna tagit vägen (och var alla töntar kommer ifrån) då kanske tanken kryper fram att det som beskrivs som en flykt från manlighet och en hyllning till pojkaktig ansvarslöshet – detta inte är ett försök att skapa nya ideal utan snarare beskriver ett övergångstillstånd på vägen mot “ny manlighet”. Samtidigt som jag skriver detta känner jag invändningarna välla emot mig. Men det måste finnas något bortom machokult och tönteri.

Jag känner lockelsen i att inta en eklektisk hållning – alla har lite rätt fast på olika sätt – men intellektuell hederlighet tvingar mig att prioritera en förklaringsmodell för att förstå det som beskrivs som männens flykt från ansvar. Jag tror inte att den pojkaktiga hållningen är det “slutgiltiga privilegiet”. De män jag möter på lärarutbildningen är djupt seriösa och tar sin utbildning på stort allvar. De finner sig inte i en clownroll eller att vara stereotypa manliga förebilder.

Fler inlägg om genus

Männens trygga arena

I ett annat inlägg diskutetas anledningar till att män hoppar av lärarutbildningar och ett av förslagen är att männen ska få definiera sig själva och sin kultur. I dagens Svd beskrivs fotbollskulturen som en manlig arena. Paralleller dras till Norrlands gulds kampanjer där “man bara får vara sig själv en stund” i en manlig gemenskap bortom tävlan och tillgjordhet.

Min kollega och vän Jesper Fundberg intervjuas och han resonerar klokt kring ritualiserad gemenskap och manligt identitetsskapande i olika former. Idrotten blir en form av reträttplats där kvinnorna idag tränger in och hotar bilden av manlighet.

I slutklämmen drar sig den neutrale etnologen forskaren Jesper tillbaka och fram träder en mer normativ genusvetare som hoppas att män och kvinnor ska mötas i en dialog om hur vi ska ha det tillsammans.

Men om poängen var att få lov att dra sig undan…?

Män som hoppar av lärarutbildningen

Undersökningar slår larm, facket kräver högre lön och bättre arbetsvillkor.

Jag ser problemet och är en del av det. Alltför många duktiga och ambitiösa män skräms bort från yrket och jag beskriver det också som ett utbildningsproblem.

I en femininiserad skola och lärarutbildning finns inte utrymme för deras erfarenheter och tänkande. Bilden av att vara del av en dominant makt (manlighet) och samtidigt vara fullständigt utlämnad till dolda hierarkier är paralyserande och lockelsen att lämna projektet SKOLA blir för en del övermäktig.

Jag sitter med en hög tentor framför mig. Några studenter har valt att inte lämna in. De är män och jag är bekymrad över att ha vara en del av ett system som på ett omedvetet sätt utestänger viktiga grupper .

Dagens ord är Omsorg

När regeringen talar om svenskämnet är det i form av:

  1. Läs- och skrivfärdigheter
  2. Krav och test
  3. Träning och sortering

I dagens Svd tar Birgitta Johansson upp ett annat perspektiv som gör mig väldigt glad. Det handlar om kommunikation och omsorg.

Jag är lite osäker inför begreppet språkbarn och väldigt kluven när det gäller genernas betydelse – men slutsatsen står jag helt bakom!

Diskussionen om de bråkiga pojkarna har länge förts under likhetsfeministisk agenda (det finns egentligen ingen skillnad men O-M det finns det ska vi B-O-T-A de bråkiga pojkarna) och tankarna på genetiska skillnader har varit omöjliga att ta upp. Kanske det finns utrymme nu? Även om jag helst undviker att prata om kriminella gener är artikeln hoppfull och möjlig att omvandla till pedagogik.

Bli lycklig!

Jag har fått (nåja) biljetter till Rufus Wainwright på Ystad teater den 8/4 och ser verkligen fram emot konserten. Om ni möter en högskollärare i nätstrumpor och högklackat nynnande på Judy Garlandsånger, ja då kan det vara jag som testar lite gränser.

Ojdå – jag har skrivit om Rufus tidigare.

Lusten att avbilda – ett kvinnligt nöje

regnbage.jpg

Jag är fascinerad över nätverksskapande på internet. Särskilt de lösa och tillfälliga mötena känns som något nytt. I veckan upptäckte jag Tisdagstemat där människor som inte känner varandra lägger in bilder utifrån ett nytt ord varje tisdag. Enkelt och genialt. Inga kommersiella baktankar och väldigt fritt och opretentiöst. Det finns inte ens en tävling i bakgrunden. Folk deltar av lust och utan tankar på belöning. Bilder finns till för att visas – vi finns här för att inspirera varandra.

Denna veckan har 217 människor skickat in bidrag på temat “längtan” och mångfalden är bedövande. Jag blir nyfiken på vem som döljer sig bakom bilderna ? Finns det något mönster?

En snabb skattning av kön utifrån signaturen (en riskabel metod!) antyder att det är kvinnor som använder kameran som redskap för att dela sina erfarenheter. Av de 217 bildernas avsändare var 180 signaturer kvinnligt kodade, 9 manligt kodade och 28 okategoriserbara.

Det kan vara män som utger sig för att vara kvinnor (nej – det tror jag inte!) men min tes är att någonting viktigt har hänt! Fotografering har utvecklats från att vara en nördhobby där grabbarna tävlade om att ha häftigast prylar till en lust att gestalta upplevelser, erfarenheter och tankar i bild.

En annan slutsats skulle kunna vara att den här typen av nätverk med oklara hierarkier och syften upplevs som omanliga? Ett typiskt forskningsuppslag…