Brunsttid – genusperspektiv del 2

Jag lär mig nya saker hela tiden och som äldre hanne är det hoppfull nyheter som förmedlas i Svd. Frågan gäller varför älgkor föredrar äldre tjurar och aktualiseras genom problemet att många älgkor går och väntar på en tillräckligt attraktiv äldre gentleman. Därigenom hotas beståndet av att kalvarna föds för sent på året. Jag vill gärna förmedla tjurarnas parningsknep.

För att göra sig attraktiva i parningstider sparkar älgtjurarna upp mossa och ris, kissar i den så kallade brunstgropen och rullar sig i den stinkande jordbland­ningen. Tjurarna blir könsmogna när de är ett och ett halvt år. Men de yngre handjuren har mindre tilltalande doftämnen i sin urin och beter sig också mer fumligt när de uppvaktar honorna, berättar Erling Solberg från Norska ­institutet för naturforskning som står för den främsta forskningen på området.

Tänk vad naturen är underbar – tänk vad naturen är fin, som Philemon Arthur sjöng.

Nu gäller det att hålla tungan rätt i mun för att inte stöta mig med de som menar att könsmönster enbart är sociala konstruktioner. Jag känner hur biologismen rycker närmre…

Brunsttid – genusperspektiv

Det är ingen ordning i djurvärlden. Eller så är det just det det är?

Hela sommaren har jag förundrats över de fridfulla lamen som gått i hagen och ätit, ätit och ätit. Nu är pojklammen bortsorterade (var tog de vägen?) och i stället går det omkring en genetiskt fulländad bagge som har ett hemligt uppdrag från ägaren (befrukta så många som möjligt!)av de 40 tackorna.

Jag försöker förgäver förstå hur det går till att hålla ordning på alla dessa parningsakter och undrar stillsamt om det finns någon turordning. De tidigare så fridfulla ungtackorna knuffar, bits och bökar med varandra. Baggen är omgiven av tio mer än lovligt närgångna tackor som stryker sig mot honom – samtidigt som de bevakar varandra.

Och hela tiden äter de…

Det är det tredje fåret från vänster som är baggen. Han är lite ljusare men känns lättast igen på sin krampaktiga gång. Något som liknar träningsvärk i ljumskarna  är priset han får betala för all denna njutning. Men kanske gör jag det klassiska misstaget att läsa in mänskliga känslor i händelserna.

orsakerna ORSAKERNA O-R-S-A-K-E-R-N-A!

Regeringen uppdrar åt Högskoleverket att med utgångspunkt i befintlig forskning och kunskap på området analysera orsakerna till att fler män än kvinnor väljer att avbryta sina studier på lärarutbildningen (länk)

Ibland funderar jag över vad jag gör på Lärarutbildningen. Det är för komplicerat, för många regler och för starka traditioner som inte jag orkar stångas mot. Lockelsen att återvända till förskolan och barnen är stark. Kanske romantiserar jag – 25 år i sandlådan är ganska länge.

Samtidigt känns det som om jag har en del erfarenheter som jag vill använda. Just nu brottas jag med att förstå varför så många män väljer att avsluta sin lärarutbildning. Den större frågan som handlar om rekrytering är alltför komplicerad och känns övermäktig. Jag bävar inför tyngden i de klass- , status- och genusmönster som styr ungdomars yrkesval. (Länk till rapport) Däremot tror jag att det är meningsfullt att försöka hitta svar på frågan om varför männen försvinner på vår nivå. Vad händer i mötet mellan de antagna männen och högskolans kultur.

Det går att närma sig frågan ur ett individuellt perspektiv, men jag avstår. Huruvida de är smartare, dummare, mer eller mindre genetiskt kvalificerade eller socialt motiverade lämnar jag åt sidan. Det blir för komplicerat. Låt oss utgå ifrån att de kan och vill!

Först ett konstaterande:
Vi har ingen aning! Ingen forskning har undersökt frågan och därmed blir förklaringarna ett famlande i mörkret. Det vore en forskningsfråga i sig att undersöka varför ingen har ställt frågan. HSV ska utgå från “befintlig forskning” – surprise – det finns ingen!

Alternativet är att undersöka attityder hos den gruppen som väljer att stanna kvar och leta efter berättelser som snuddar vid frågan. Varför väljer du att stanna kvar? Har du tvekat?

Jag kommer att beskriva några möjliga positioner.

1) Högskolan är könsneutral och undervisningen bedrivs efter strikt vetenskapliga principer. Kön är därför en icke-fråga som inte bör diskuteras. I en meritokrati bedöms du efter vad du kan.

2) Högskolan är en plats där männens överordning är obruten. Därför får de manliga studenterna en lättare resa genom utbildningen. Det pjoskas och daltas med dem och de som slutar gör det för att de inte tillåts att utöva sin manliga makt.

3) Högskolan är en plats som dryper av traditionellt kvinnliga värderingar, De män som försöker gå in i världen tvingas till komplicerade anpassningsstrategier där de ska vara lagom manliga utan att utmana de värderingar som verkar under ytan.

Dessa tre alternativ kompliceras av att den verksamhetsförlagda delen av utbildningen konfronterar studenterna med en framtida yrkesidentitet där ovanstående positioner upprepas – eller varieras. det finns anledning att misstänka att den beskrivna könskodningen är minst lika stark på skolor och förskolor.

Frågan är om belöningen (den framtida karriären/lönen) är tillräckligt stor för att verka motiverande om högskolestudierna inte är avpassade efter männens behov/förväntningar? Jag tror inte att det kommer några storslagna lönepåslag för manliga pedagoger och stänger därför dörren mot kompensatoriska åtgärder.

Nu återstår att ta reda på om det finns några belägg för mina antaganden. Därefter kan vi börja fundera över vilka åtgärder som krävs för att bryta snedfördelningen.

Och diskutera om det är en viktig fråga…

Perspektivdagar på Malmö högskola

Missa inte de spännande föreläsningarna som erbjuds!

Länk!

Själv hörde jag Fanny Ambjörnsson föreläsa på måndagskvällen i skiftesserien. Mycket folk och ett spännande ämne gör att jag återfår lite av tron på folkbildning. Hon tar upp många intressanta teman och det mest kontroversiella är nog påståendet om att all denna upplysning kring medias sjuka skönhetsideal riskerar att motverka sitt goda syfte. De undersökta gymnasieungdomarna visste allt om sin offerstatus men var ändå lika uppfyllda av normativiteten. De goda ansatserna att upplysa bort förtrycket tycks motverka sitt syfte.

Boken jämför en samhällsvetarklass med en barn och fritidsklass. I mina ögon framstår BF-flickorna som avgjort mer fria och självständiga – medan S-flickorna tycks hopplöst fångade i ängslig normativitet på många plan.

När vi läste boken på lärarutbildningen var det några flickor som kom från BF-programmet som reagerade negativt och menade att boken svartmålade dem som grupp.
– Vi var snälla och ambitiösa!

Nu är inte antropologins vetenskapliga syfte att beskriva sanningen om BF. Observationerna är inte avsedda att generaliseras – men frågan hänger kvar. Har Fanny gått i samma fälla som de traditionella manliga ungdomsstudierna gjorde? Att romantisera motståndskulturen och därigenom framställa mönstren på ett sätt som upplevs som kränkande av de avbildade.

De borgerliga forskarna observerar arbetarklassens barn på ett sätt som samtidigt glorifierar och objektifierar dem. I avhandlingen finns reflexiva avsnitt som beskriver faran – av detta märktes inget under kvällen.

Uppdatering – Matilda Gustavsson tänker i samma banor.

Hur många DVD-serier behöver vi?

Just nu säljer Aftonbladet Clint Eastwoodfilmer och jag känner en viss lockelse i att fylla hyllorna med udda serier. Jag tröstar mig med ett avsnitt ur Den gode, den onde och den fule från Youtube, där det finns många slutscener i klassiska westernfilmer.

Minuterna mellan 4.30 och 6.30 är grundkursen i alla filmskolor. Växelklippning när den är som bäst – och musiken… suck… Hur bra är Ennio Morricone egentligen?

Jag hade egentligen tänkt skriva något djupt om manliga förebilder – men avstår.

I want to break free?

Landets högskolor och universitet har fått kritik för heteronormativ undervisning och jag håller med. Alldeles för sällan utmanar vi våra föreställningar om manligt/kvinnligt och de gånger så sker är det ofta utifrån ett ängsligt och politiskt korrekt perspektiv. Vi förfasar oss över media och förtryckande idealbilder. Jag tror att det är svårt att komma under ytan och den auktoritära och rigida högskolemiljön inbjuder inte till att experimentera med roller. Samtidigt som regnbågsfestivalen pågick i Malmö prövade vi några gränser.

Förra veckan höll jag i en workshop som hade många olika syften.
1) Det är roligt att göra film – men då måste vi först befria oss från en del prestationskrav.
2) Det går att göra film snabbt – alla som varit med om en riktig filminspelning vet att det är ett oändligt gnetande med detaljer. Vår film gjordes under en timme och inklippen skedde direkt i kameran med bild-insertteknik VHS. Man får inte vara petig och full kontroll är inte idealet.
3) Det är spännande med populärkulturella referenser. Vi lånar energi från originalet. Musiken håller ihop infallen.
4) Det händer något med personligheten när jag får en mustasch. Hår behöver inte vara skamligt.

Jag har gjort åtta sådana här filmer på två dagar – och tycker fortfarande att det är en bra låt. Men jag är inte säker på vad videon handlar om. Inte i original och inte i vår version. Kanske någon kan hjälpa mig med tolkningen?

Dags att börja sluta lida

Ibland önskar jag att min trovärdighet vore större. När Anna Larsson antyder att dagens kvinnor i någon mening slösar bort sina liv genom att stressa och tycka synd om mig själv – då har hon erövrat rätten att vara så beskäftigt generaliserande genom lång och trogen feministisk grundtjänstgöring.

Hon får lov att säga saker högt som det är uteslutet för mig som man att ens viska utan att bli anklagad för chauvinism.

Det är nog bäst så.

Men allt är inte systemets fel. Vi kan välja själva. Men för att orka måste vi nog börja med att sluta lida.

En avhandling “i en klass för sig”

Fanny Ambjörnssons undersökning av gymnasieflickors tankar om genus, klass, etnicitet och sexualitet är en underbar text. Jag brukar slarva mig igenom avhandlingars metod- och teoridelar, gäspa mig igenom själva undersökningen och lida mig igenom resultat och diskussion. Här njuter jag av varje ord och är lycklig över att boken ingår som kurslitteratur på lärarutbildningen i Malmö.

Särskilt spännande är det att ett viktigt tema i boken är skillnaden mellan BF-studenterna (barn- och fritidsprogrammet) och de flickor som läser samhällsvetenskaplig inriktning.

Jag tänker inte försöka sammanfatta boken (läs!) men vill gärna ha hjälp med att tänka kring ett tema som fångar mig. Det handlar om den starka diskursen kring att media har skapat ideal som förtrycker och tvingar flickor in i själdestruktiva beteenden och könsstereotypier. I undervisningen tycks alla vara helt överens om denna förklaringsmodell – samtidigt som de är helt passiva inför sina egna tankar om hur beteenden, kläder, språk och hår är signaler som konstruerar tillhörighet och identitet.

Samma flickor som förfasar sig över hur äckligt det är med orakade armhålor är samtidigt knivskarpa i analysen av hur medier styr våra sinnen. Ambjörnsson väcker tanken på att denna komplexitet och dubbelhet faktiskt bekräftar sakernas tillstånd och förlägger ansvaret för normerna utanför aktörerna. Eller skapar helt individualistiska förklaringsmodeller (“det är upp till var och en”)  som i det insamlade materialet inte stöds av de oerhört starka vardagskoderna. Det är en hård värld och trycket på anpassing vibrerar genom boken.

De välmenande lärarna tycks befinna sig långt ifrån BF-flickornas burdusa tolkning av hur femininitet ska gestaltas – eller avfärdas. De tycks lägga stor vikt vid att inte befinna sig på planeten “fina flickor” där S-flickorna kämpar för att balansera mellan hetereosexuell attraktivitetet och ointaglig oskuldsfullhet.

Jag ser farm emot att höra studenternas tankar om boken – särskilt de som har gått BF-programmet har äntligen fått sina erfarenheter beskrivna.

Att göra pojkar av män…

… eller att göra män av pojkar?

Björn Sundmark skriver om om scoutrörelsens bildande och Baden-Powells handbok Scouting for boys och jag blir nyfiken. Mina fördomar om den enkla och homogena scoutrörelsen, full av nationalism, militarism och könsstereotypi visar sig innehålla spännande motsägelser.

Jag blev aldrig scout och funderar lite över anledningen – det var något otidsenligt med de där riterna och lösenorden som jag hörde talas om. Nu tänker jag att det verkar vara en jättebra rörelse som förenar mytologi, gemenskapsriter, glada sånger, natur, händighet med någon form av moralisk hållning (hjälpsamhet!)

Är det för sent att anmäla sig?

Proudly presents:

Länk till inbjudan

En av världens  absolut mest oföretagsamma orkestrar ordnar barnkonsert med sig själv. Det är ett stort steg för mig. Jag har blivit  entrepenör!

Barnkonsert med Pojkaktig orkester
Söndagen den 20/7 kl. 15.00
Valnöt och Kaprifol, Skolgatan 20, Hammenhög, telefon 0414-44 09 50, förköp i caféet
Inträde 50:- för barn under 12 år. Vuxna gratis. Mer info: http://www.valnot.se

Förstora bilden!

Orkesterns slarvigt uppdaterade hemsida