Genuspedagogiken gör små framsteg. Mycket små.
Barnen på förskolan har ritat något som gör dem glada. Studenten visar teckningarna och jag som lärarutbildare förväntas reagera på ett statligt auktoriserat sätt.
Goda råd? Någon?
Att föreläsa för unga studenter är en prövning. De mest självklara referenser till Povel Ramel, Martin Ljung, Carl-Gustav Lindstedt, Fridolf Rhudin eller Malte Lindeman är ofta bortkastade. Idag drabbades jag av våldsam lust att höra monologen om den barske norrlänningen i Lars Ekborgs gestalt. Replikerna är liksom huggna i sten och det är spännande att detta monument över machokulturens är skrivet av Sveriges största mjukis Beppe Wolgers. Jag hittade texten på en generös blogg.
Idag är det svårt att värja sig från alla humorprogram på radio och teve. Jag menar att det var roligare förr – eller så hade vi det tråkigare.
Jag har tidigare kommenterat Per Ströms bok och Maria-Pia Boethius text om den i hoppfulla ordalag. I dagens Sydsvenska intervjuar Niklas Orrenius Per Ström och lyckas polarisera frågan igen. Det är bra journalistik och kanske klargörande – men läsarkommentarerna i både SVD och Sydsvenskan andas blodtörst och låsta positioner på ett sätt som gör att jag backar från min optimism.
Antifeminister tycks inte kunna sluta vädra gamla oförrätter och likhetsfeministerna verkar vara skräckslagna inför tanken på att biologismen faktiskt vågar formulera sig.
Per Ströms bok kanske behövs – men jag tror inte att det könskrig som han förutspår är nödvändigt. Åtminstone inte i den gläfsiga formen som kommentarerna antyder.
Det kan också vara så att jag har tappat stinget… Indien har kanske den inverkan på mig. Orkar liksom inte hetsa upp mig och funderar på om adrenalin verkligen är en ofarlig drog. Just nu är jag mer intresserad av medkänsla än strid. När vi var i Indien senast var den nymålade cocacolaskylten skrikig och anskrämlig. Jag skrev en arg blogg om den multinationella farsoten. Nu känns den bedagad och nästan lite – vacker?
Jag vet inte varför jag blir så trött av debatten kring Per Ströms bok om mansförtryck. Kanske är det skadeglädjen hos professionella antifeminister som bekommer mig illa. Det finns något nyomvänt skenheligt som gör mig nervös. Hämndlystnad är inte vackert.
Jag ser den guldbaggebelönade filmen Darling och möter den goda människan i Mikael Segerströms underbara gestaltning. Han är troskyldig och ren på ett sätt som ligger bortom alla genusdebatter. Eller också är han direkt hämtad ur Susans Faludis bok om män som behandlats illa av marknaden.
Michelle Meadows gör en fantastisk roll som uttråkad, ignorant yuppieflicka. Filmen är ömsint och rörande, tankeväckande och osentimental. Ja – helt enkelt underbar.
Likt Dostojevskijs hjälte i Idioten furst Mysjkin rör sig Mikael Segerström genom filmen. Levande och full av tilltro till möjligheterna att återskapa ett meningsfullt liv. En äkta hjälte – långt från Stureplan och halvvärlden där.
Det var länge sedan jag tyckte så mycket om en film.
Jag har varit del av genusdiskussioner så länge jag minns. Som man i förskola var det svårt att inte bli en bricka i spelet om definitionen av manlighet – eller beskrivningen av hur män egentligen är. När vi gjorde Pojkaktiga sångböcker var det en sorts markering av att vi var trötta på att skämmas. Nu håller jag i en seminarieserie som heter Man i kvinnovärld och möter lärarstudenter som försöker orientera sig i skolans ofta femininiserade värld. De vacklar ibland mellan överdriven anpassningsvilja och smygande kvinnoförakt.
Debatten har varit svår och ibland polariserad intill det hopplösas gräns. Kvinnorna har inte gärna velat träda ut ur offerrollen och teorin om könsmaktsordning tillämpas på många fantasifulla sätt. Det var liksom aldrig för sent att se en förtryckare i mannen och jag förstår att många killar reagerade mot att stämplas som förövare kollektivt.
Nu har Per Ström skrivit en bok där han försöker stärka männens positioner – samtidigt som han kritiserar feminismen i svepande ordalag. Det kunde varit jag för några år sedan.
I dagens Svd lyfter den gamla rabulisten (och då menar jag som medieanalytiker) Maria-Pia Boethius debatten till en kvalitet jag saknat. Hon lutar sig mot Susan Faludis bok Ställd och beskriver de marginaliserade männens utsatthet i ett senkapitalistiskt samhälle. Plötsligt är låsningarna inte lika givna – det finns utrymme för medkänsla och försoning. Det är inte längre en tävling i grenen: Vem är det mest synd om?
Samtidigt sneglar jag på reprisen av Beckman, Ohlsson och Can. Ett lugnt samtal om samma frågor i en ny lyssnande ton som jag inte känner igen från tidigare genusdebatter. Drömmer jag?
P.S. I Indien badar alla män i kalsonger. Jag vet inte om denna modellen är att betrakta som sexuellt utmanande eller om hans kroppshållning är ett uttryck för den ökande sexualiseringen. Se Thomas Gürs krönika om lagstiftning kring etik och reklam.
P.S. S. Läs även Niklas Orrenius intervju med Per Ström i Sydsvenskan.
Ibland tänker jag att den svenska debatten om förebildernas negativa betydelse är lite slapp. Allt skylls på medier och förtryckande ideal. Människorna betraktas som viljelösa objekt, utelämnade till onda marknadskrafter och sjuka TV-program.
I Indien finns det andra ideal. Jag undrar hur skyltockorna på bilden påverkar ungdomarna där? Går de hem och tränar på det där debila inåtvända småleendet som många av gudabilderna bär på?
Plötsligt ser jag sambandet och skillnaden. I Indien har idealen skapats utifrån religionen. I Sverige ersätter vi religion med de nya idealen från modevärlden!
Själv tänker jag träna in några nya fräscha dancemoves (främst handrörelser) inspirerade av Shivas efterföljare…
Jag tror att många bloggare är lite fåfänga och gläds i smyg åt besöksiffror och kommentarer. När jag upptäckte statistikfunktionen, och att jag dessutom kunde se var besöken kom ifrån, förändrades mina tankar om bloggen. Läsaren var inte längre en anonym massa. I bästa fall hade de sökt sig hit. I värsta fall hade de hamnat här genom googles mystiska logaritmer (eller är det algoritmer?)
En fredag var jag trött på min pretentösa och politiska bloggstil. Då skrev jag en riktigt slapp text och slängde in några bilder på sprit och godis.
Detta tveksamma blogginlägg är nu det mest lästa och de senaste veckorna har 30-40 besökare/dag hamnat där efter att ha sökt på godis och bilder.
Jag känner mig ungefär som kapten Krok som är förföljd av en krokodil som har ätit upp hans ena hand och nu är ute efter den andra.
Styrman Starköl: Jamen det är väl på sätt och vis en komplimang?
Kapten Krok: Jag vill inte ha den sortens komplimanger!
För att bättra på mitt rykte vill jag visa upp en bild som illustrerar mina känsliga och feminina sidor. Jag vill inte bli känd som “godis- och spritmannen”.
“Lussemasse” tror jag är ett ledigt smeknamn.
Mina forskarkolleger har ibland ett eget lustigt språk. De skriver in sig i ett fält. De skriver fram sig själv genom sina texter. (Ja sedan finns det journalister som gör jobb på händelser)
Nu skriver jag ut mig ur spritfältet och skriver fram mig som genuskonstruktion samtidigt som jag gör ett jobb på min förvirrade barndom.
Det gick ju lätt…
Maria Sveland har skrivit en bra bok Bitterfittan om hur svårt det är att få ett modernt och jämställt förhållande att fungera. Hon rör sig i det farliga gränslandet mellan bekännelse och litteratur, men det är en modig och stark bok som jag inte kan låta bli att gilla.
Ibland tar hennes retoriska lust över och då svingas svärdet över män och patriarkatet. Oftare drabbas hon av tvivel och då är texten riktigt spännande. Att vara duktig flicka och samtidigt så beroende av bekräftelse. Att vilja leva i ett rättvist förhållande som inte urartar till ett ständigt mätande och jämförande. Att försöka förverkliga den frigjorda kvinnan i ett samhälle som bygger på ett förkrympta ideal om anpassning.
Det är bra, riktigt bra. Ändå undrar jag varför jag läser sådana här utpräglade kvinnoböcker. Hör jag verkligen till målgruppen – eller är mitt självplågarbehov oändligt?
Ett obehagligt alternativ är att jag genom att läsa boken bekräftar bilden av mig själv som en ganska fin kille…
I ett annat inlägg har vi diskuterat relationer till mödrar. Jag tror att denna klassiska video kan tillföra ett annorlunda perspektiv.
Själv tänker jag ägna julen åt att öva på dansen (och att bygga större muskler än Anki Bagger)
Fritidspedagoger är en hårt pressad grupp och de har ofta tagit mycket stryk i skolans organisationsförändringar. Fritidspedagogernas facktidning är ofta läsvärd och i senaste numret finns ett reportage om genuspedagogik.
Ibland har jag varit elak mot denna rörelse och så här i juletider kanske det skulle passa md lite dåligt samvete – men då måste redaktionen inte släppa igenom pretentiösa grodor som den här:
Genuspedagogiken handlar om att bli medveten om det man säger och gör per automatik, säger Tarja Dahlin.
I min världsbild är det just “att göra något omedvetet” som är definitionen på att göra något “per automatik”. Eller går det att tolka på något annat sätt?
Kanske menar Tarja att man ska tänka sig för innan man säger och gör något? Det verkar rimligt – för att inte säga nödvändigt!
Jag tror att många har tänkt den tanken tidigare.
Tysta tankar 