I quote: No kvot

Anna Larsson beskriver problemet med kvotering till högre studier.

För längre ner i karriärhierarkin, på våra högskolor där andelen kvinnor är 60 procent, kvoteras män in på löpande band. 7397 män har kvoterats in till olika linjer de senaste åren på bekostnad av kvinnliga sökanden med samma betyg.

Jag hör själv till gruppen inkvoterade. 1976 fick jag 0,2 tilläggspoäng som man när jag sökte till förskollärarutbildningen. Efter 16 veckors förpraktik (utan studiemedel) fick jag tillträde till utbildningen. Jag arbetade 25 år i förskolan. Tack staten för hjälpen – förlåt den kvinna som jag knuffade ut.

Igår träffade jag en grupp män som utbildar sig till lärare inom förskolan och grundskolans tidigare år. Ingen av dem var förtjust i kvoteringstanken – men många var bekymrade över kvinnodominansen i yrket. Vi diskuterade olika förslag för att bryta snedfördelningen.

Inga snabba lösningar i sikte. Allmänna åtgärder som höjd status och bättre lön är svåra att motivera ur ett genusperspektiv. Alternativet är kanske att beskriva förskolan och skolan som kvinnligt kodade miljöer. De män som ger sig in i den världen bör vara medvetna om sin dubbla utsatthet. Dels att tvingas agera manlig förebild och samtidigt riskera att avfärdas som manlig stereotyp. Varning för dubbelbestraffning…

Min gnällfria vecka

Jag läser i Sydsvenskan om Etiska rådets beslut att fälla Mytravels reklam för rosa hattar som riktas till flickor (förstärker stereotypier) men friar Jysk som har inrett ett rosa flickrum – men där flickan står och h-o-p-p-a-r. Själva hoppandet skulle då vara en förmildrande omständighet och bryta av mot bilden av passiv kvinnlighet. Tänker ERK att hoppandet skulle vara en specifik manlig aktivitet?

Kommentarerna till artikeln är inte nådiga. Många är danska.

Etiska rådet är reklambranschens eget organ som har haft självsanerande ambitioner. Nu övergår verksamheten till Diskrimineringsombudsmannen och blir då en statlig angelägenhet och gränsdragningarna en fråga för våra folkvalda. (se kommentarer!)

Eftersom det är min positiva vecka är jag bara tyst. Det känns konstigt.

ge

Män, män, män, män – manliga män

Peter Thoreström skriver en krönika i Lärarnas tidning om manlighet och vi är inte helt överens. (Varför skulle vi?)

Han lyfter många intressanta aspekter om konstiga förväntningar på vad den här diffusa kategorin “män” förväntas tillföra och så långt har jag inga problem att följa med. Bilden av den stereotype mannen är en historisk tvångströja som ingen ska behöva slå knut på sig för att fylla ut.

Jag har nämligen kvinnliga kolleger som är enormt duktiga på att snickra, praktisera allehanda bollsporter och skjuta älg. Så det kan inte handla om att jag som manlig lärare på något vis ska kunna kompensera för förmodade brister hos kvinnor.

Det största problemet är kanske föreställningen att Peter  försöker definiera sig själv som förebild. Den traditionella bilden av socialisation som ett övertagande av roller är bekymmersam på många plan och i ett postmodernt samhälle blir den absurd. Särskilt om kvinnliga kolleger är mer kompetenta inom området.

Mitt förslag är att de män som ger sig in i skolan ska ta farväl av tankefiguren “förebildlighet” och närma sig frågorna om innehåll och organisation. Om de är helt bekväma med de ämnesval och arbetsformer som dominerar finns det naturligtvis ingen anledning att diskutera genusaspekter – annat än försök att komma åt dolda maktordningar.

Men om de ser skolan som ett uttryck för traditionella kvinnliga värderingar och dessutom känner ett lätt främlingsskap inför det sätt som undervisningen bedrivs på – då kanske det är läge att fundera över i vilken mån skolan kan analyseras som genuskodad eller neutral.

Kanske är det där jag kan betrakta mig själv som en särdeles god manlig förebild, för att jag valde ett traditionellt kvinnodominerat yrke.

Jag tror att Peter har andra funktioner i organisationen än att visa upp ett otraditionellt yrkesval. Den sortens hjältemod har begränsad lyskraft. Efter 25 år i förskolan kändes det ganska underligt att reduceras till “den manlige förskolläraren”. Frågan om vilka kvaliteter jag tillförde verksamheten blev mer intressanta.


Musikvideo – en ny fas?

Jag har gjort ganska många rockvideofilmer med barn och studenter. Ofta har vi hämtat inspiration från berättande filmer på MTV. Ett vanligt grepp är att växla mellan olika plan med band som spelar och någon form av historia som utvecklas fragmentariskt under tre minuter.

De senare åren har det blivit svårare att hitta förebilder. Skivbranschens kris gör att produktionerna blir färre och lusten att experimentera tycks avta. MTV visar konstiga tosseprogram och det har blivit svårare att slötitta på rockvideor.

Förra söndagen knuffade jag för Beyonce If i were a boy och idag ramlade jag över den fantastiska dansvideon Single ladies. Konstigt nog känns det nyskapande med en film utan handling, kulisser eller effekter. Bara dans och ett sanslöst sväng.

Jag skulle gärna vilja kunna dansa som Beyonce i högklackat. Det ser inte så svårt ut…

Denna sidan av mig själv har jag inte haft kontakt med tidigare!

På brännet

Hösten är en svår tid och jag drabbas ofta av flyktfantasier. Snart kommer jag att dränkas av tentor som ska bedömas och betygsättas. Kanske slösar jag bort en dold talang på högskolan – innerst inne bor det en helt annan mycket mer manlig och fysisk person i min kropp. En muskelbyggare väntar på att få komma ut och ta makten över tillvaron. I helgen har jag försökt få kontakt med min inre skogshuggare.

En lagom tjock väl torkad björkklabb kan vara en ren njutning att klyva med ett avvägt hugg. Tyvärr är varken huggkubben, yxan, veden eller jag i högform och det liknar mer lyteskomik än vedhuggning. Efter en halvtimme kommer grannen fram och frågar medlidsamt om jag vill låna hans klyv som är kopplad till traktorn har ett tryck på 30 ton.

Jag tackar lyckligt och får bekräfta min manlighet på andra plan. Här ska klyvas!

Glåmig söndag

Vädret är bedrövligt och humöret ungefär i samma riktning. Jag har ingen lust att muntra upp mig själv och kollar efter Billie Holidays version av Gloomy sunday på Youtube. Där hamnar jag i en bisarr diskussion om huruvida denna sången skulle kunna driva människor till att begå självmord.

Jag tänker att ingenting kunde vara mer fel. Ungefär som när Woody Allen i Manhattan gör en lista över anledningar att leva och började med Louis Armstrongs solo i Potato head blues. På samma sätt är Billie Holidays sång bedövande hoppingivande. Visst ser ni ljuset bryta igenom i slutet av sången?

Sen hittade jag en länk till Beyonces video If i were a boyElza Dunkels blogg. Tja – och nu är jag nästan lycklig.

Genusperspektiv på barnbloggar

Anna Larsson kritiserar Medierådets analys av barns datoranvändande, där pojkarnas spelande romantiseras som karriärsbefrämjande medan flickornas bloggande avfärdas som mindre viktigt.

Men i verkligheten är det killarna som halkar efter. Fler tjejer slutför sina studier och de får också högre betyg i skolan. Så låt oss göra flickorna en tjänst och befria dom från den förlegade offerrollen. Innan de börjar tro på den själva.

Och det kunde jag inte sagt bättre själv.

“Djurens rätt” har fel

Förskolan som leker älgjakt med barnen upprör upprör känslorna hos djurrättsaktivisterna. Expressen Ring P1 .

Barnen går ut i skogen och tänder en eld. Sedan går de ut och letar efter en tygälg som har fullt med kanelbullar i magen. Jag gläds över att det finns pedagoger som tar barnens erfarenheter på allvar och dessutom vågar leka våldsamma lekar – utan skräck för att barnen ska bli vapenfixerade eller blodtörstiga.

Heja Norrland!

Mänskliga tillkortakommanden

Jag läser om en ny antologi kring fejkade orgasmer och känner mig mer än lovligt oinsatt (vad jag vet!) Samtidigt är det oerhört provocerande att tänka tanken fullt ut.

– Om det är möjligt att ljuga i dessa situationer – vad finns det då kvar att tro på

Det roligaste avsnittet i Seinfeld tycker jag är då Elaine avslöjar för Jerry att det faktiskt aldrig gick för henne under deras förhållande. Kontrollmänniskan Jerry förvandlas till en drypande studie i förnedring och han bönfaller om att få en sista chans att visa sin förmåga att tillfredställa henne.

Antologin består av kvinnliga röster – någon borde skriva ett manligt svar. Hur är det att utsättas för dessa lögner? Jerrys reaktion ger en ledtråd.

Annars klarade jag mig bara hyfsat på Svenska dagbladets Seinfeldtest. Jag är ingen fullfjädrad nörd. Än.

Genusperspektiv och kroppsräkning

Maria Abrahamsson beskriver Bo Rothsteins försök att skoja med statens ambition att kombinera queerteorier och gammal fin kroppsräkning.

Länk

Men möjligen går Rothstein för långt när han sedan beklagar att han inte heller kan svara på FAS ­fråga om hans medarbetares ­ålder eftersom den i konsekvensens namn också bör betraktas som en social konstruktion.

Jag är nog mer nyfiken på hur den nyironiske gamle studentmarxisten ser på frågan om studenternas klasstillhörighet. Är det en fråga som är möjlig att undersöka? Är den relevant? Eller är det också enbart “en social konstruktion”?