Delegationen för jämställdhet i högskolan delar ut pengar

Jag är ingen dålig förlorare, men kan inte låta bli att fundera över hur Delegationen för jämställdhet i högskolan fördelat sina 25 miljoner kronor. I en debattartikel förklarar Pia Sandberg Wiklund och Pontus Ringborg vilka brister som de bortvalda ansökningarna uppvisar.

För det andra brister det i analys av varför (min kursivering) en låg andel kvinnor eller män på ett visst utbildningsområde är något som bör åtgärdas.

Jag har varit med i en referensgrupp som utifrån ett regeringsuppdrag skulle förslå åtgärder för att förbättra könsbalansen vid lärarutbildningarna och menar att just denna frågan lyftes bort från alla diskussioner. Eftersom män och kvinnor  ur ett likhetsfeministiskt perspektiv definitionsmässigt ä-r lika var det politiskt omöjligt att beskriva (eller analysera villkoren för) vad det var för kvaliteter männen skulle tillföra. De fackliga representanterna blockerade effektivt dessa diskussioner.

På lärosätena görs många insatser för att utjämna obalans mellan kvinnor och män. Ofta är den enda grunden ett outtalat antagande att kvinnor eller män i kraft av sin könstillhörighet tillför något speciellt.

Här talar utredarna med dubbel tunga och är utstuderat dubbelbestraffande. Den som diskuterar femininiseringen av högskolan (eller utbildningsväsendet i stort) riskerar att bli betraktad som essentialist eller (ännu värre) biologistiskt anfrätt. Utredarna väljer att förlöjliga dem som tror att män är bärare av någon särskild kvalitet och solidariserar sig samtidigt med den rådande maktordningen.

På samma sätt är det naturligtvis sant att studenter med invandrar- eller arbetarklassbakgrund inte med automatik tillför något “speciellt” – men det är ett rimligt antagande att just dessa grupper bär upp erfarenheter som är underrepresenterade i högskolevärlden.

Därför är det viktigt att stödja de ansatser till nätverksbyggande för manliga studenter som finns på en del lärarutbildningar. Delegationens nedlåtande ton rimmar illa med rapporten Man ska bli lärare och de förslag till åtgärder som fördes fram där.

aa

Vilken roll spelar könet?

Att ligga i Borås?

b 004

I Skåne talar vi om att “ligga i Lund” och menar då studenter som befinner sig i ett tillstånd av studier och festande som ofta tenderar att bli ganska långdraget. Statyn utanför högskolan i Borås kanske förställer en ovanligt lugn student – men jag tror inte man talar om att “ligga i Borås” på samma sätt. Jag gillat statyn och tycker att det verkar vara en ganska avslappnad stämning på högskolan.

Jag var inbjuden av det manliga nätverket för att tala på en konferens om män i skola och förskola. Samtidigt passade vi på att prata om nätverkstanken – hur gör man för att skapa kontinuitet på en lärarutbildning? Jag behöver inspiration och är jättetacksam mot Fredric  Gieth och studenterna för att jag fick komma.

Ämnet är känsligt och alla som beträder fältet riskerar att bli avslöjade som essentialister om vi talar om manlighet i allt för romantiserande drag. Samtidigt blir det väldigt underligt om vi undviker att beröra frågan om vad det är för kvaliteter som männen egentligen förväntas tillföra?

Min utgångspunkt är oblygt privat och jag försöker göra en berättelse av hur mina tankar om manlighet har konstruerats. Jag märker att åhörarna blir förvirrade och mitt teoretiska lättsinne irriterar dem som är vana vid akademiens positioneringar. Är det verkligen möjligt att byta åsikt mitt under en föreläsning? Kan jag vara medveten om att genus är en social konstruktion och ändå förhålla mig så positiv till dessa energigivande mönster? Könsroller är ju onda och enligt läroplanen ska vi m-o-t-v-e-r-k-a dem.

Som tur är kommer professor Elisabet Öhrn efter mig och ställer skåpen på rätt plats igen. Jag förstår att Bertill Nordahl inte är särskilt populär i göteborgska genuskretsar och Elisabet citerar med avsmak:
– Männen som kommer in på förskolan förgiftas av östrogenångorna (“och riskerar att förvandlas till slappetasker”) Det sistnämnda ville Elisabet inte citera utan valde att med bibehållen värdighet och göteborgsk elegans beskriva som ” bli ifrågasatta i sin manlighet”.

Om någon som var där läser detta är jag nyfiken på hur ni tänker – så känner jag ofta efter en föreläsning.

Teknik, teknik, teknik!

Två saker gör mig riktigt glad!

1) Reportage från socialt tunga områden som inte drunknar i eländesskildringar

2) Reportage som framställer barn som nyfikna och personal som kreativ.

Dagens artikel om experiment på Seveds förskola får högsta poäng i båda kategorierna.

Länk

Kolla bilden på ballongen som exploderar under vattnet!

På Malmö högskola varslas adjunkter med inriktning mot teknik, naturvetenskap och yngre barn – jag säger som Stig i ICA-reklamen:
– Gör om – gör rätt!

Genuspedagoger – finns de?

Pelle Billing skriver en avslöjande text om genuspedagogikens avarter.

Länk

Jag har fått lära mig att det finns genuspedagoger som inte är bekväma med benämningen “genuspedagoger”  och hellre vill kallas “genusmedvetna pedagoger”.

Fast det blir kanske en aning magstarkt att de övriga då skulle benämnas “genusomedvetna pedagoger”. Är inte det kränkande?

ge

MLV 72 – När teorin blockerar förståelsen

Pelle Billing och Michael Högberg skriver om samhällets oförmåga att beskriva problemet med våld i nära relationer.

Länk

Den traditionella bilden av manlig förövare och kvinnligt offer kopplas samman med den av riksdagen utvalda teorin om könsmaktsordning. Forskning som  problematiserar andra former av våld missgynnas. Antagligen finns det en underliggande oro  att nya siffror skulle kunna användas för att relativisera våldet. I värsta fall skulle det kunna urarta till en tävling om vem som det är mest synd om. Jag tycker att författarna lyckas balansera sin text bra och trots att de beträder minerad mark  undviker de att provocera i onödan.

På ett övergripande plan finns anledning att fundera vidare över vad som händer när staten låser sig vid en förklaringsmodell – i detta fall teorin om könsmaktsordning. Jag har haft problem med tjänstemän som haft i uppdrag att bevaka detta officiella perspektiv i statliga utredningar. Delegationen för jämställdhet i förskolan är ett bra exempel på hur enkelspårigheten begränsar tanken.

Erfarenheter och litteratur som prövade andra sätt att se på relationer inom förskolan förvisades till giftskåpet. De treåriga pojkarnas våldslekar sågs som ett försök att träna sig in i en maskulin överhetsposition och skulle  motarbetas utifrån uppdraget att bekämpa traditionella könsroller.

Så gick det till gå när teorin blev ideologi som blev norm som blev genuspedagogik. Det är som i lumpen:
– Om verkligheten inte stämmer med kartan så gäller kartan.

Det mest förvånande var att poststrukturalistiska forskare tramsade med i denna ideologiska soppa.

Gunnar Myrdal - mannen, myten, legenden

Gunnar Myrdal - mannen, myten, legenden

Min lille vän läser om Hirdmans biografi över Alva Myrdal och stampar ursinnigt med foten. Spelet mellan Gunnar och Alva låter sig inte beskrivas i enkla makttermer och han förstår inte vem som är ond eller god.  Vem utnyttjar vem?  Den pompöse skitstöveln eller den narcissistiska karriäristen?

Teorierna ger inget stöd.

Länk till gammalt inlägg

Att föreläsa om genus

I ett svagt ögonblick tackade jag ja till att föreläsa om genuspedagogik ur ett manligt perspektiv.

Länk till Malmö Högskolas perspektivdagar

Igår var den stora dagen. Ett hundratal personer lyssnade och som vanligt drabbas föreläsaren av en blandning av lättnad och oro efter själva akten.

 – Förstod de vad jag var ute efter? Lindade jag in poängerna?
 – Var jag onödigt provocerande i detta minerade fält?

Min strategi är att vara ganska privat och försöka hålla genusfrågorna på en nivå där personliga planet ger frågan energi. Hur konstruerar jag en manlighet som gör mitt liv meningsfullt. Går det att hämta inspiration från myter utan att låsa in sig i stereotypier?

 Dessutom hävdar jag rätten att inte ha någon åsikt i frågor som inbjuder till normativitet. För de frågeställare som oroar sig för uppdelningen av världen i blått och rosa är nog mitt uppenbara ointresse ganska provocerande.
 – Har du inget annat att bekymra dig över?

Jag fortsätter gärna diskussionen här eller på det manliga nätverkets nästa träff den 14/10 kl. 17.15 i A440 på Orkanen.

mp

 

 
 –

Var det på riktigt?

En fördel med wordpress är att det går att se vilka sökord besökare använder för att hitta bloggen. De senaste dagarna har ungefär 150 besökare/dag skrivit “Mannen under trappan, slutet” och hamnat här.

Jag var djupt fascinerad av boken och ganska tveksam inför tanken på att översätta Marie Hermanssons gåtfulla text till något så banalt som film. Samtidigt gillar jag Jonas Karlsson och måste erkänna att filmatiseringen faktiskt fungerar – kanske på ett mer skräckartat än existentiellt plan, men besökarstatistiken antyder att många   berörts av frågan:
 – Var det på riktigt?

För mig handlar boken om vilsenhet. Mannen, som tappar kontakten med sin arbetarbakgrund och manlighet, blir ett offer för inre demoner när tillvaron svajar. Det börjar som en spricka i handfatet och slutar som ett totalt sammanbrott när han inte förmår skydda sin familj mot inre och yttre hot.

 Så skör är civilisationens hinna.

traktor1

Tomgångsvarning i genusdebatten

Sydsvenskan beskriver den danska genusdiskussionen och en del känns ganska gammalt. Samtidigt finns det en frispråkighet som med svenska mått är  uppfriskande .

Länk

De tre mammorna tittade på munkjackorna och fann att de var överens om en sak, danska män mellan 30 och 40 har aldrig blivit vuxna. Mammorna kom fram till att det finns två typer av män; de testosteronstinna ”babianerna” och de övermjukmesiga ”pudlarna”. De är ”drengerøve”, det vill säga grabbiga, omogna män, som hellre spelar Playstation än byter blöjor eller som säger ”mamma” och inte ”min mamma” när de talar om kvinnan som ofta är den viktigaste personen i deras liv.

Tre lokala babianhannar

Tre lokala babianhannar

Anne Sophia Hermansen har funderat på vad det är som gjort dessa pojkar som föddes på sjuttiotalet till ”babianer” och ”pudlar”. Hon tror att en förklaring är att de har starka mödrar, många av dem har kanske varit engagerade i olika kvinnorörelser, som inte riktigt tillåtit sina gossar att vara män.

– I sin kamp för jämlikhet mellan könen har de svikit sina söner och gjort dem till eviga småpojkar. Hur sexigt är det? Jag vill inte ha en man som hela livet säger att han vill bli filmregissör eller som tycker att allt ska vara kul. Jag vill inte komma hem efter jobbet till en man som föreslår att vi ska ut och bungyjumpa.

Jag tror det är säkrast att inte ha någon åsikt i frågan – som egentligen tycks vara en hel mängd frågor!

Strategier för överlevnad?

Nästa möte är den 14/10 kl. 17.15-19.00 i sal A440 på Orkanen Nordenskjöldsgatan 8. Länk till anmälan

 Vi kommer att diskutera erfarenheter av att tillhöra ett underrepresenterat kön inom utbildningsväsendet. 

Länk till inbjudan pdf – sprid gärna!

————————————————————————

Det manliga nätverket arbetar vidare. Förhoppningen är att vi hittar en form som känns angelägen för deltagarna. Då måste det finnas utrymme för att prata om egna erfarenheter. Annars är det inget nätverk.

Min lille vän 68 – en riktig prinsessa?

mlvkvinna

Den lille vännen tröttnade snabbt på piratens bullriga lekar. Nu drömmer han om tropiska nätter och vill anmäla sig till salsakurs. Jag försöker förklara att det finns andra värden i livet än rörliga höfter, men orden falla som stenar till marken. Han yrar om att den nya kvinnan är en riktig prinsessa och hans kärlek är bortom sans och vett.

I Svd läser jag om prinsesslekar bland barn. Genusforskarna diskuterar de heteronormativa undertonerna och frågan om hur kön konstrueras i familj och förskola. Annette och Christian (jag använder förnamn eftersom vi har brevväxlat) lyckas hålla en försiktig ton och undviker den allra mest bekäftiga genuspedagogiska nymoralismen. Den uppenbara risken att skapa nya normer (den mjuke pojken och den vilda flickan) kanske är svårare att lyfta fram jämfört med en traditionell jämställdhetsdiskurs (“varför får inte killar ha klänning”?)

Det finns hopp även för genuspedagogiken?