Bagarmossen 1959 och jag har fått gå ner på gården med min bror. Hissen fick vi inte åka i. Jag minns den avflagnade färgen på byxorna och anar att det var kläder som betydde mycket för mig. Knallpulver var dyrt och fungerade ganska ojämt.
Jag borde nog tacka honom för att jag fick vara med.
Min lille vän tar sig allt större friheter och hans umgänge stämmer inte med min bild av hur lämpliga kamrater ska se ut. Kanske har vännen levt ett alltför skyddat liv och nu testar han gränserna på olika plan. Jag försöker verkligen uppmuntra hans strävan efter självständighet – men den senaste bekantskapen är provocerande.
Knivar och pistoler är verkligen inga passande leksaker. Dessutom undrar jag var figuren har fått alla de där pärlorna ifrån?
Den lille vännen befinner sig antagligen i en fas då han experimenterar med olika identiteter och den stereotypa maskuliniteten tycks vara ett frestande alternativ. Men hur manlig kan en järnpinne på en stol bli?
När jag var tre år bodde vi på en ö i Stockholms skärgård. Huset saknade bekvämligheter och mamma var ensamma med oss i veckorna då far jobbade i staden. Jag har nog inte förstått hur modig hon var. När jag ser bilden anar jag varför släkten tyckte att jag var “mors påg”.
Vi fick ganska mycket frihet och jag minns upptäckfärder i övergivna lador och vilda jakter på bortsprungna kaniner.
Det finns något ängsligt i blicken som jag inte kan tolka och jag önskar att koncentrationen på spiken var större.
De gränsöverskridande försäljarna från idrottsföreningen slår an en djärv ton på sommarens sista loppmarknad. Mycket saker, lite folk och perfekt väder skapar stark köplust. Ändå är det liksom något som tar emot.
Hur många böcker av Liza Marklund behöver jag?
Jag samlar inte längre på Jie-tavlor. Den perioden av mitt liv är över.
Däremot fick den lille vännen några överraskande nya figurer att bekanta sig med.
Det är bra när åsikter renodlas. Den duktige läraren, engagerade handledaren och stridbare LR-fackrepresentanten Lars Hemzelius ger Folkpartiets skolpolitik både ansikte och underkropp i en debattartikel i Sydsvenskan. Läs och gråt!
På samma sätt lyckas Anna Anka ge röst åt en riktigt reaktionär kvinnosyn och det är väl bara att gratulera KD som har fått ett representativt språkrör. Konstigt nog tycks kvinnoförbundet tveka inför en del av Ankas åsikter.
Jag har tidigare kritiserat satsningen på genuspedagoger men inser nu att det kanske behövs några sådana i alla fall…
Larv - förstora!
Min idé om den här bloggen pendlar mellan storslagna politiska utspel, vardagliga lärarerfarenheter och oblyga privata djupdykningar. Jag fortsätter att fundera över vad det är som har format mig till den jag är och hittar den här bilden på hur min far försöker lära mig att göra en pilbåge.
Kanske finns det rester av hans ganska obekymrade och jordnära manlighet i mitt sätt att gripa mig an frågor om genus.
Jag har ett vagt minne av att stövlarna läckte den här dagen.
Uppdatering: Nedanstående skrev jag för två år sedan. På söndag börjar teveserien Mannen under trappan (Sydsvenskan) som bygger på en bok jag plågade mig själv och omgivningen med när den kom ut. Nu är jag full av förväntan och hoppas att det kan bli spännande diskussion om manlighet, civilisation och klasstillhörighet. Jonas Karlsson tror jag är ett bra val till huvudrollen. Missa inte!
Gammalt inlägg:
Jag ser att Marie Hermansson har skrivit en ny bok Svampkungens son. Anmälarna tycks vara osäkra på hur den ska tolkas och vilken genre som den tillhör. Är det saga, fiktion – eller något mer verklighetsnära? Vi läsare är bekväma varelser och vill gärna veta hur mycket vi ska våga tro på berättelsen och hur mycket tvivel vi ska utsätta texten för. Jag blir nyfiken.
Hennes förra bok Mannen under trappan har förföljt mig sedan förra året och jag trakasserade länge min omgivning med famlande tolkningsförsök.
Huvudpersonen är en faderslös kommuntjänsteman med arbetarbakgrund som flyttar in i ett hus tillsammans med sin vackra konstnärliga medelklasshustru och sitt barn. Den vardagliga tonen i berättelsen ersätts av ett mardrömslikt tillstånd där en trolliknande figur som bor under trappan hotar att ta över hans liv, hans fru och hans barn. Slutet ska inte avslöjas – måste läsas!
Kanske handlar berättelsen om anpassningens pris och hur det är att förlora sig själv. Vem är mannen under trappan? En verklig figur? En dröm? En projektion?
Jag vet bara att historien inte vill släppa taget om mig och att jag ofta funderar över faran med att tappa kontakten med sitt ursprung. Kanske är berättelsen alltför biologistisk för att passa in i en likhetsfeministisk diskurs och det går nog att hitta essentialistiska och manlighetsromantiska drag som blockerar läsningen. Korsningen mellan klass och genus komplicerar en normativ tolkning.
För mig är Robert Blys Järn Hans fortfarande en inspirerande bok – trots att resultatet delvis blev en lite fjompig amerikansk mansrörelse där män försökte hitta sig själv genom att banka på stubbar i skogen.
Jag trodde att den boken tillsammans med Susan Faludis Ställd skulle färga debatten om manlighet. I Sverige är det som om de inte har funnits. Fel budskap i fel tid? Försoning och förståelse passade inte in i 90-talets militanta feminism. Det skulle helst vara klara fronter och tydliga syndabockar.
I postmodernismen dekonstruerar vi allt som inte passar oss. Tanken på att det går att förlora sig själv bygger på att vi vågar tänka oss något som vi kallar “själv”. Något verkligt och (håll i er!!!) något naturligt.
Och nu fick jag bita mig själv i tummen för att inte använda distanserande ironiska “”-tecken.
Andra bloggar om: Normativitet, Estetiska processer, Genus, jämställdhet, Personligt, natur, Politik, Faludi, Bly
Jag läser i tidningen Förskolan om det manliga nätverket i Borås. De verkar ha hittat en bra modell och jag ser fram emot att träffa dem!
Ett av nätverkets främsta mål är att män i förskolan får legitimitet. De måste kunna välja yrket utan att bli ifrågasatta. Att träffa andra studenter ger stöd, men MaNet jobbar nu också för att knyta kontakter med manliga lärare på fältet.
-De blir förebilder och mentorer. De är viktigt att träffa andra som redan gjort resan och vet hur det är att vara exklusiv och exkluderad på samma gång, säger Fredric Gieth.
Ett 40-tal studenter är engagerade i MaNet i dag, varav cirka 15 tillhör en mer aktiv kärna.
För att undvika att kvinnor i förskolan ser MaNet som en allians som arbetar mot något eller några, planerar nätverket att bjuda in kvinnor till delar av träffarna. Allt för att visa att jämställdhetsarbete är något som görs tillsammans.
Den 9/9 kl 17.15-19.00 har vårt eget manliga nätverket möte på LUT. Vi ses i sal A440. Du anmäler dig här.
Välkommen till nätverket MaNets jämställdhetskonferens 2009!
Den 22 oktober 2009 är det dags för det manliga lärarnätverket MaNets första konferens som behandlar jämställdhet och kön i utbildning. Konferensen hålls på Sandgärdet i sal M204 vid Högskolan i Borås.
Se inbjudan för detaljer: Inbjudan manet konferens
Jag är väldigt glad att få vara med och ser fram emot att möta eventuella bloggläsare där.
Lärarutbildningens fasad mot norr
Poeten Bob Hansson beskriver sina dubbla känslor inför mansrollen
Jag nickar instämmande och funderar över om det är möjligt att utvinna kraft ur denna instängdhet
– Vi behöver diskutera kön utifrån ett manligt perspektiv. Inte lägga oss platta inför det kvinnliga perspektivet. Vi ska reclaima den klassiska maskuliniteten och frigöra oss från den stereotypa, fantasimördande typen av manlighet.
Förstora bilden
En kamrat har sågat ner en gammal halvrutten bok – jag står på stubben och försöker säga något viktigt.
Tysta tankar 