Jag läser Malmö stads utvärdering av satsningen på genuspedagoger.
Det är en välgjord och eftertänksam genomlysning Camilla Löf och Johan Söderman genomför och den väcker många frågor:
Konturerna av en upplevd ideologisk diskurs kring genus framträder i intervjumaterialet. Detta tar sig bland annat uttryck i att informanterna uttrycker en rädsla över att inte vara tillräckligt genusmedvetna. Det talas om oskrivna regler kring vad som upplevs som rätt och fel i pedagogens arbete när det gäller genus. Pedagogen i föregående utsaga som inte lät sin egen son använda tofsar bröt tydligt mot denna ideologiska diskurs oskrivna regler. Konsekvens och effekt av detta synsätt blir att de anställda genuspedagogerna i Malmö riskerar att betraktas mer som genuskontrollanter än som genuspedagoger.
För informanterna räcker det tydligen inte med att vara “medvetna”. Kanske ska dessa mönsterpedagoger också bära upp “den rätta medvetenheten”. Det verkar besvärligt och jag får en obehaglig känsla av att pedagogerna ser sig som missionärer. Rädslan för att göra fel är ingen bra grund för pedagoger som ska försöka fånga barnens idéer. Risken finns att den här oron för det icke-politiskt korrekt smittar av sig på barnen. De brukar vara duktiga på att läsa av sådana här budskap.
Jag förstår att det uppstår motkulturer.
Tysta tankar 
