Jag kommer hem från ett möte med det manliga nätverket på lärarutbildningen och försöker smälta intrycken. Kanske är jag alltför otålig för långsiktiga nätverksbygge – jag är nog mer en projektmänniska som vill ha snabba resultat.

I veckan har jag träffat representanter för projektet Spelar roll som arbetar för att undersöka attityder bland fotbollsspelare i AIK och förstå varför dessa män inte söker till Karolinska institutets kvinnodominerade kurser.

• Projektbloggen ”Spelar roll”

Utgångspunkterna är kritisk maskulinitetsforskning och jag funderar över vilka konsekvenser ett sådant förhållningssätt får för jämställdhetsarbetet.

• Vilken form av ”avbön” kräver vi att männen ska göra för att passa in i vår utbildning?
• Ställs det särskilda krav på männen (som minoritet) att  motarbeta traditionella könsroller?

Vi diskuterar manlighet som begrepp och funderar över vilka förväntningar som möter manliga pedagoger. Vilken frihet har de att utforska sina känsliga sidor? hur lätt är det att stereotypiseras?

I Svenskan skriver Anders Mildner om en oskyldig form av maskulinitetsskapande – brödbak. Länk

Om ett ständigt tjat om mjölsorter, brödtekniker och egenhändigt malda kaffebönor kan ge dem den identitet de känner att de behöver, tja, vad är då problemet? Trots allt har den bärande mediebilden av en hemmaman hittills varit en reklamkampanj från 1978, där tyngdlyftaren ”Hoa Hoa” höll upp ett barn framför kameran. På behörigt avstånd från ett kök.

Två förklaringsmodeller finns till pojkarnas svaga skolprestationer.

DEJA och utbildningsministern fördjupar sig gärna i något som de kallar antipluggkultur. Denna  skulle förkomma bland framför allt pojkar i arbetarklassen. Problemet är att förklaring förlägger orsakerna utanför skolans murar – det riskerar att bli en mystifikation.

Ett annat sätt är fundera över skolans innehåll och de metoder som används.

I Stockholm presenteras en undersökning (DN) vars resultat  jag tror stödjer det andra förhållningssättet:

Exempelvis tycker 70 procent av flickorna i åttan i en viss skola att deras lärare är bra på att väcka deras intresse – samtidigt tycker bara 45 procent av pojkarna samma sak.

(…)

Jämställdhetsutvecklaren Maria Näsström, som varit en av dem som drivit projektet, konstaterar att den nya statistiken har varit det viktigaste instrumentet för att synliggöra att flickor och pojkar av olika skäl inte får en likvärdig utbildning.

– När man tittar på den samlade könsuppdelade statistiken från alla skolor i staden så syns inte de olika problemen utom på några få områden, som exempelvis pojkarnas sämre läsutveckling. När vi i stället bröt ner statistiken på varje skola så framträdde olika allvarliga problem relaterade till könen, säger Maria Näsström.

Jag har försökt beskriva pojkarnas svårigheter i förskola, skola och högskola länge men mött kompakt motstånd från jämställdhetsetablissemanget. Ibland tror jag att det handlar om mitt sätt att framföra budskapet och har försökt skriva om och linda in. Nu läser jag i vår största dagstidning:

Skolborgarrådet Lotta Edholm (FP) konstaterar att jämställdhet inte kan hanteras som en ”sidofråga” och att staden nu ska jobba vidare utifrån resultaten.

– Det är otroligt spännande statistik som vi nu måste göra tillgänglig. Det är ju fullkomligt självklart att flickor och pojkar ska ha lika möjligheter att klara skolan oavsett kön. Många människor tror att jämställdhet bara handlar om kvinnors makt men det finns även strukturer som missgynnar pojkar, säger hon.

Jag säger som Joseph Heller:
– Någonting har hänt

This slideshow requires JavaScript.

Somliga gör vad som helst för att slippa gå i skolan.

Niklas tipsar om ett inslag från 90-talet om så kallade mansgrupper som skulle upptäcka sina vilda sidor genom att banka på träd i skogen. Stina Dabrowski raljerade och kvinnorörelsen förfasade sig över de här oskyldiga påhitten.

Varför blev många så provocerade av Robert Blys bok om Järnhans?

För den som vill närma sig fenomenet från en annan vinkel rekomenderar jag Suzanne Badinters Manlighetens x och y