Jag känner igen resonemanget och aktar mig numera väldigt noga för att hamna i den gamla striden om “vem det är mest synd om”.
Det handlar om skolans innehåll, organisation och kultur. Idag skapar den orättvisor och gynnar vissa grupper.
Innerst inne vet nog Anna Larsson det.
Jag arbetar inte med jämställdhet på högskolan för att det är synd om killarna som avbryter sina lärarstudier. Just nu handlar det om att försöka förstå varför det inte känner sig välkomna.
Svelands text, och reaktionerna på den, bekräftar tyvärr det jag skrev i min krönika: att den offentliga diskursen om feminismen är låst. Positionerna är cementerade, varje försök till samförstånd hånas och fördöms som tecken på feghet eller dumhet.
Jag har länge undrat över mäns bristande förmåga och ointresse att analysera mansrollen, förvissad om att enda möjligheten att åstadkomma en jämställdhetsrevolution är om män själva, på allvar börjar analysera och problematisera mansrollen. Om de vågar. Hitintills har detta framför allt gjorts av kvinnor (se Susan Faludis ”Ställd” med flera) även om det på universiteten finns en hel del briljanta och modiga maskulinitetsforskare samt några enstaka författare som till exempel Stephan Mendel Enk, som gjorde ett seriöst och lyckat försök i sin bok ”Med uppenbar känsla för stil”. Men tyvärr verkar det ligga på kvinnors axlar även detta; att både vara de som formulerar problemet OCH komma med lösningen. Mäns likgiltiga tystnad har länge cirklat som ett oroligt åskmoln på jämställdhetshimlen och när kvinnor då och då försökt att problematisera detta blir de ofta anklagade för att vara manshatare eller för att vilja klumpa ihop alla män i en enda generaliserande grupp, och män är ju som bekant aldrig grupp, utan bara en oändligt lång rad individer.
Det stämmer inte med mina erfarenheter. De flesta män jag känner är intresserade av olika tolkningar av det som slarvigt kallas maskulinitet – samtidigt tror jag att det är få som klarar sig igenom Svelands analysapparat helskinnade. Den av kvinnor självpåtagna uppgiften “att både vara de som formulerar problemet OCH komma med lösningen” tror jag är en del av själva problemet. Jämställdhetsarbetet behöver nya vinklar.
Pelle Billing funderar vidare över vad som menas med anti-feminism.
På twitter läser jag upphetsade inlägg som hyllar anmälarnas mod och integritet. Nu planeras en samordnad aktion där kvinnor (?) träder fram och berättar om tillfällen då de har känt sig tvingade att ha sex, men inte riktigt orkat eller vågat säga nej.
Tydligen har skribenterna goda kontakter på kultursidorna och möjlighet att samordna publicering och rubriksättning (?). Någon bekymrar sig för att detta ska uppfattas som ett ställningstagande i skuldfrågan, men jag anar att det är en marginell oro.
Samtidigt kommer det fram fler graverande detaljer om de båda anmälerskornas agerande. (Länk)
Jag är mycket förvånad att kristna feministiska ”jämställda” kvinnor så kan dyrka en Wikileakshjälte att de gör allt vad de kan för att få honom i säng så fort de får chansen. Och sen, när de kommer underfund med att han inte är lika intresserad av dem som de i honom, går de till polisen och anklagar honom för våldtäkt. Det visar på ett extremt förakt för de kvinnor som är verkliga offer för manligt våld och sexuella övergrepp. Beteendet är oförsvarligt.
(…..)
Om det skulle visa sig att åklagarna kommer fram till att det handlar om falsk tillvitelse så kommer hundratusentals män, som påstår att de flesta anklagelser om våldtäkt är falska, få vatten på sin kvarn. Det kommer tyvärr också att medföra att det blir ännu mycket svårare för verkliga offer att få upprättelse. Det vore en katastrof.
I internationell press framstår det svenska agerandet som mycket märkligt. Här i Sverige följer rapporteringen den vanliga ideologiska mallen: Är du för kvinnors rättigheter så är du emot Assange.
Jag arbetar med en kurs som bland annat behandlar begreppet kommunikation. Reklam erbjuder kraftfulla exempel och ibland är det svårt att beskriva avsikt och effekt av en lyckad kampanj.
Den här filmen lyckas nog provocera de flesta av oss? Läs mer här
Arvet från Saltkråkan förvaltas väl och vi möter ytterligare en inkompetent pappa. Jag kan inte räkna alla teveserier där männen gestaltas som lallande idioter, men det tycks vara en hemlig överenskommelse i humorns värld. Sunes pappa, Gustav Svensson och Homer Simpson är några exempel. Hur påverkas barnen av de här ideologiska konventionerna? Varför är det roligt?
Jag känner många förskollärare som vakar över sin yrkestitel och vet att de reagerar starkt när andra ord används. (Det fick “Mats” lära sig i Våra vänners liv). Därför är det ganska djärvt av manusförfattarna att låta en busslast “utbrända dagisfröknar” göra entré på värdshuset.
Våra vänners liv blir bara bättre. Jag vågar nästan inte erkänna hur berörd jag blir av Gustav Hammarstens rollfigur Mats banbrytande luciatåg på förskolan. Ett nytt sätt att skildra män bortom demonisering och romantisering. Ömkliga och modiga famlar de efter någon form av mening. Musiken är underbar och skådespelarna fantastiska.
Jag arbetar ibland med rekrytering av män till lärarutbildning och minns med sorg hur det var att 2005 ta del av Delegationen för jämställdhet i förskolans delbetänkande. Tomas Wetterberg var sekreterare i utredningen och förklarade stolt på presskonferensen att det inte var en viktig fråga att öka andelen män i förskolan eftersom de ofta riskerade att falla in i stereotypa könsroller. Sedan dess är jag lite misstänksam mot honom och anar att det är en person som gärna spelar det politiska spelet på en högre nivå.
Wetterberg är idag aktiv i Män för jämställdhet. Det är en grupp som jag menar är lite för ivriga att ta avstånd från mansrollen och blandar samman detta med mäns våld mot kvinnor – den här formen av botgöring gör mig orolig och mina tankar vandrar till f.d. polismästare Göran Lindbergs föreläsningar.
Samtidigt är det plågsamt att se hur ansatser till manliga nätverk knuffas in i antifeministiska positioner och jag undrar varför Tomas Wetterberg vill befästa de här motsättningarna genom att demonisera andra grupper och monopolisera godheten till sig själv.
Pelle Billing försöker värja sig mot beskyllningarna om antifeminism. Jag tror att Tomas Wetterberg behöver antifeminismen som begrepp för att fortsätta kunna beskriva sig själv som moraliskt överlägsen. Han sörjer den gamla fina tiden innan ROKS kritiserades i teve och Margareta Winberg delade ut pengar till alla som delade hennes åsikter om män. Jag är osäker på om Wetterberg menar allvar – tror han att den tiden kommer tillbaka eller är det bara nostalgi?
Pelle Billing letar efter reklam där män inte framställs som töntar. Exemplen är inte så många och en del reklamfilmer bär på andra problem. Den här filmen tror jag att mina teknikälskande läsare kommer att uppskatta.
Tomas Wetterberg menar att feminismen idag har förvandlats till ett skällsord. Jag håller inte med och har inga problem med att försvara feministiska principer – men vill inte vara beroende av hans tolkning av innebörden i ordet. Idag finns det andra sätt att arbeta för jämställdhet och när Wetterberg talar om sin “tro” på genusvetenskapen blir det svårt att ta honom på allvar.
Studenterna brottas med svåra begrepp som kultur och estetik i en kurs som utmanar en del av skolans traditionella kunskapssyn. Vi ser en film om Bifrostskolan och en vanlig reaktion är ungefär:
– Jo det verkar trevligt, men hur går det med målen?
Tanken på att kultur skulle kunna ha ett eget värde är svår att fånga i ord och många tycks vara fast i en instrumentell världsbild där vi använder kultur för att uppnå något syfte. Barnen sjunger för att träna språket och ritar för att utveckla motoriken.
Anders B Westin tipsar om en film som beskriver en darwinistisk syn på skönhet. Det skulle vara spännande att möta någon annan teori från studenterna än Vygotskij! Jag är inte säker på att mina kolleger uppskattar den här TED-filmen, som antagligen kategoriseras som biologistisk eller något ännu värre!
Jag läser den senaste utredningen från DEJA och häpnar över det upprörda tonfallet i Gun-Marie Frånbergs text Att bli medveten och förändra sitt förhållningssätt – Jämställdhetsarbete i skolanLänk
Jag kastar mig över avsnittet om lärarutbildningarnas insatser:
En fråga som måste ställas är hur länge lärarutbildningarna ska fortsätta ignorera det kunskapsbehov som blivande och verksamma lärare har i dessa frågor. Enligt en utbildningsledare inom en av landets lärarutbildningar som uttalade sig om nödvändigheten av att skapa specifika kurser i exempelvis värdegrund för våra blivande lärare blev svaret: Värdegrunden ska gå studenterna obemärkt förbi!
Jag vet inte om detta märkliga citat räcker som underlag för de vidlyftiga slutsatserna?
I en av Vetenskapsrådet finansierad studie som jag genomfört framkom att studenterna inte kände till om de hade lärt sig vad värdegrund var för något. Den undervisning som de förväntades ha tagit del av gick dem alltså obemärkt förbi.
Kanske skulle Vetenskapsrådet granska meningsbyggnaden i den beställda studien? Kände de intervjuade inte till om de hade lärt sig något? Kanske förstod de inte frågan? En möjlighet är att de anade en fälla? Jag värjer mig mot den insinuanta och självbelåtna undertexten.
Sedan följer en presentation av huvuddragen i den kommande lärarutbildningen som avslutas med ett bekymrat utrop:
Här hade ett genusperspektiv varit på sin plats!
Jag gillar engagerade forskare men tycker nog att den här texten ligger mer åt det parodiska hållet.
Det finns delar av rapporten jag inte läst, men jag tolkar det som att författaren betraktar den poststrukturalistiska teoribildningen som överlägsen de liberalfeministiska och radikalfeministiska inriktningarna. (a a , s.65)
Jag minns Ingemar Gens som en ganska moraliserande figur i slutet på 90-talet och nu tycks han ha ändrat ståndpunkt:
– Skolan misslyckas med pojkarna för att de demoniseras och inte ses som föränderliga. Man håller fast vid en pedagogik som aldrig har fungerat, säger Ingmar Gens, jämställdhetskonsult.
Tysta tankar 