Zoran slår till mot schlagervärlden

Jag gillar populärkulturella analyser och kastade mig över Zoran Alagics försök på Newsmill att kritisera Linda Bengtzings bidrag. Han har en vän som reagerat mot att sångerskan drömmer om andra män och uppfattar texten som ett hån mot moderna mjuka män.  Zoran har varit pressekreterare åt Margareta Winberg och nu går han till storms mot bristande jämställdhet i schlagervärlden.

“Har hittat mannen med rätt kemi
Har hittat mannen med bra fysik
Han är en riktig karl, en sån man vill ha
En trygg familjefar
Som kan plocka ur en diskmaskin
Och kan byta olja på min bil
Han är en riktig karl, en sån man vill ha
En trygg familjefar
Men ändå i min fantasi
Finns en annan i mitt liv

Varje gång jag ser dig exploderar det nånting inom mig
Det räcker att du ler mot mig så kapitulerar jag
Varje gång jag attraheras då vill jag bara va’ med dig
Ingenting jag kan hantera, jag vill ha mera
Undrar, e det fel på mig?

Känns som om allting är opp-och-ner
Jag känner att jag inte orkar mer
Jag har en riktig karl, en sån man vill ha
Precis som det ska va’
Som kan det där med bygg och snickeri
Han kan kombinera mat med vin
Jag borde vara glad, jag vet vad jag har
En trygg familjefar
Men ändå i min fantasi
Finns en annan i mitt liv”

Jag har svårt att dela Zorans upprördhet. Linda har drabbats av kärleken till en annan person (man eller kvinna?) och trots att hon redan lever med en riktig man som fyller upp den stereotypins alla krav (även det moderna tillägget med huslighet) kan hon inte stå emot en drabbande passion. Det kanske är dumt men ytterst svårt att analysera utifrån jämställdhetsmallen.

Om det nu skulle finnas en hastigt uppflammande lesbisk sida hos sångerskan framstår kanske den yrvakna titeln “E de fel på mig” som aningen mer motiverad. Det tar tid att vänja sig vid kärlekens olika ansikten.

Mer spännande och deprimerande är det uppdämda hatet mot feminismen och Winberg som sjuder i kommentarsfältet. Jag hoppas att inte de här starka känslorna påverkar LR:s stridbare presschef som ofta skriver spännande om aktuella frågor på sin blogg.

De flitiga flickornas problem sitter inom dem?

Heidi Grant Halvorsen belyser problemet med flickorna som inte får yrkesmässig valuta för sina skolansträngningar.

Länk

Successful women know only too well that in any male-dominated profession, we often find ourselves at a distinct disadvantage. We are routinely underestimated, underutilized and even underpaid. Studies show that women need to perform at extraordinarily high levels, just to appear moderately competent compared to our male coworkers.

But in my experience, smart and talented women rarely realize that one of the toughest hurdles they’ll have to overcome to be successful lies within.

En studie visar att sannolikheten är stor för att högpresterande flickor i fifth grade kommer att ge upp:

She found that Bright Girls, when given something to learn that was particularly foreign or complex, were quick to give up; the higher the girls’ IQ, the more likely they were to throw in the towel. In fact, the straight-A girls showed the most helpless responses. Bright boys, on the other hand, saw the difficult material as a challenge, and found it energizing. They were more likely to redouble their efforts rather than give up.

Vad beror skillnaden mellan pojkar och flickor på?

So there were no differences between these boys and girls in ability, nor in past history of success. The only difference was how bright boys and girls interpreted difficulty — what it meant to them when material seemed hard to learn. Bright Girls were much quicker to doubt their ability, to lose confidence and to become less effective learners as a result.

Jag tänkte sammanfatta, men väljer att citera. Det är ett hårt budskap:

How do girls and boys develop these different views? Most likely, it has to do with the kinds of feedback we get from parents and teachers as young children. Girls, who develop self-control earlier and are better able to follow instructions, are often praised for their “goodness.” When we do well in school, we are told that we are “so smart,” “so clever, ” or “such a good student.” This kind of praise implies that traits like smartness, cleverness and goodness are qualities you either have or you don’t.

När pojkarna misslyckas i skolan drar de inte några slutsatser om sina bristande förmågor. Flickorna lär sig att frukta besvärliga situationer:

We continue to carry these beliefs, often unconsciously, around with us throughout our lives. And because Bright Girls are particularly likely to see their abilities as innate and unchangeable, they grow up to be women who are far too hard on themselves — women who will prematurely conclude that they don’t have what it takes to succeed in a particular arena, and give up way too soon.

Slutklämmen är kraftfull och antyder att feminismen måste söka nya vägar för att stödja kvinnors frigörelse:

So if you were a Bright Girl, it’s time to toss out your (mistaken) belief about how ability works, embrace the fact that you can always improve and reclaim the confidence to tackle any challenge that you lost so long ago.

Idag verkar killarna ha en bättre utvecklad strategisk förmåga att hantera misslyckanden i skolan.

TCO:s jämställdhetspanel bjuder in till debatt

Jag är lite osäker på målgruppen – men om jag förstått rätt är det ett öppet möte som TCO ordnar:

En skola också för pojkar

TCOs jämställdhetspanel anordnar seminarium

Pojkar presterar sämre resultat än flickor i skolan. Ändå klarar de sig bättre i arbetslivet. Hur kommer det sig och vad kan vi göra åt det?
TCOs jämställdhetspanel bjuder in till vidare samtal i ämnet där vi tar avstamp i den rapport som statliga kommittén DEJA nyligen presenterade.

Varmt välkomna!

Medverkande:
Eva Nordmark,
Förbundsordförande SKTF, ledamot i TCOs jämställdhetspanel
Mats Olsson, Malmö Högskola, förskollärare och lärarutbildare
Linda Norberg, Nacka Kommun, utbildningsnämndens ordförande
Henrik Herber, Lärarförbundet, internationell sekreterare
Torbjörn Messing, jämställdhetshandläggare Mälardalens Högskola, tillika ledamot av DEJA

Moderator:
PM Nilsson, Redaktör och ledamot i TCOs jämställdhetspanel

tid och plats

Tid: Torsdag den 10 mars, kl 10.00 – 12.30
Plats: TCO, Linnégatan 14, Stockholm

Vi bjuder på en enklare lunch kl. 12.30

Anmälan

Anmäl dig senast måndag den 7 mars via nedanstående länk
http://korta.nu/skola




Hur skapar lärare könsskillnader i klassrummet?

Jag kollar den där gratisläroboken i Educational psychology och tycker om den resonerande tonen i avsnitt som jag inser är politiskt svårhanterliga. Gender differences in the classroom (s. 70) är ett minfält och författaren försöker verkligen gardera sig mot anklagelser om generalisering och kategorisering.

Klicka på bilden

Klicka på bilden

Gender differences also occur in the realm of classroom behavior. Teachers tend to praise girls for “good”behavior, regardless of its relevance to content or to the lesson at hand, and tend to criticize boys for “bad” orinappropriate behavior (Golombok & Fivush, 1994). This difference can also be stated in terms of what teachersoverlook: with girls, they tend to overlook behavior that is not appropriate, but with boys they tend to overlookbehavior that is appropriate. The net result in this case is to make girls’ seem more good than they may really be,and also to make their “goodness” seem more important than their academic competence. By the same token, theteacher’s patterns of response imply that boys are more “bad” than they may really be.

At first glance, the gender differences in interaction can seem discouraging and critical of teachers because they imply that teachers as a group are biased about gender. But this conclusion is too simplistic for a couple of reasons.One is that like all differences between groups, interaction patterns are trends, and as such they hide a lot ofvariation within them. The other is that the trends suggest what often tends in fact to happen, not what can in facthappen if a teacher consciously sets about to avoid interaction patterns like the ones I have described. Fortunatelyfor us all, teaching does not need to be unthinking; we have choices that we can make, even during a busy class.

Vi har val att göra – även i besvärliga klasser.

“My favorite anarchist” – vad är tillåtet att säga?

Jag minns min utbildning på 70-talet. Barnstugeutredningen 1973 var ett ambitiöst försök att kombinera svårförenliga teorier som  t.ex. Piaget och Homburger Erikson. I grunden fanns en stark tro på förskolans frigörande möjligheter och Paolo Freires ande svävade över sidorna. Vi skolades in i något som kallades “dialogpedagogik” och hade antagligen blivit stämplade som anarkister idag.

Steve Wheeler råkar nämna Ivan Illich namn på en konferens och drabbas av det onda ögat (länk):

During a presentation in Manchester two years ago, I happened to mention that Illich’s 1970s notion of deschooling society could now be achieved through new web based tools, but that we were in danger of turning the Web back into a funnel if we persisted with wholesale implementation of institutional VLEs that constrained rather than liberated learning. He is one of my favourite anarchists, I said.

In an online discussion group later, someone suggested that my mention of Illich was enough to brand me as a member of the ‘lunatic fringe’. I smiled, because I wasn’t offended by this, but genuinely encouraged. A similar thing happened to me during the plenary session of the ICL conference in Austria. I asked a question of one of the keynote speakers, and cited Illich’s deschooling position. He lost his cool and declared “No-one quotes Illich anymore!” It’s not always a bad thing to be labelled a lunatic. It often means that people just don’t fully understand what has been said. It’s the same when someone is labelled an anarchist. It is often used as a perjorative description, without a clear understanding of what it actually means.

Det bästa sättet att beskriva en diskurs är fortfarande att ta reda på vad det är vi INTE får prata om. Jag funderar över vilka tabuiserade omåden som idag finns i svensk skolpolitik. Pojkarnas skolprestationer? Könsbalansen i lärarkåren?

Ni anar nog var tipset kommer ifrån:

http://twitter.com/#!/briankotts/status/38764709884862464

Här ska det mätas!

Jag är intresserad av statistik. Ibland på ett ganska omoget och klåfingrigt sätt – det roar mig att försöka beskriva trender med siffror och diagram. Jag vet att de här representationerna är av begränsat värde.

En däremot fullständigt seriös sorteringsambition presenterades nyligen av Google Labs. Av litteratur publicerad mellan åren 1500 och 2008 finns den imponerande bråkdelen 500 miljarder ord nu inlagda i ett statistiskt verktyg (ngrams.googlelabs.com). Man skriver in ett sökord och får sedan kurvor på hur ofta det har förekommit under åren. Detta kan sedan tjäna som hjälpmedel vid kvantitativa analyser av olika slag. (Svd)

Jag testar Googles nya leksak http://ngrams.googlelabs.com/

Bilderna går att förstora.

Feminism?

Masculinism?

Nu återstår bara det roligaste  – att tolka bilderna. Observera att Y-axlarna inte har samma skala:

Feminism höjdpunkt 0,0012 %
Maskulinism höjdpunkt 0,00001%

Tur att jag har mina intelligenta läsare!

 

Varför avbryter studenter sina högskolestudier?

Jag är hemma igen efter en intensiv resa från Stockholm. Konferensen handlade om breddad rekrytering till högre utbildning och vi talade en hel del om varför studenter avbryter sina studier. Fyra förklaringar presenterades och vi fick välja vilken vi trodde var den vanligaste.

Twitterflöde #include11 som pdf – läs nerifrån!

Flaggan i topp?

I många kulturer ger pojkbebisar hög status. Den här nyheten behöver jag fundera vidare på (länk till DN):

Nyförlösta mammor blir betydligt oftare deppiga den första tiden efter att de fött en pojke än när de fått en flicka, enligt en studie vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. En teori är att det är ett hormon, leptin, som ligger bakom skillnaden.

Det går tydligen att förbereda sig på den olyckliga händelsen:

Sara Sylvén födde själv en pojke i höstas. Hon hade inga problem med nedstämdhet.

– Jag såg redan på ultraljudet i vecka 19 att det var en pojke, så jag var förberedd på det hela, säger hon.

Riktigt så illa menar jag inte att pojkarnas situation är…

 

Heteronormativ reklam?

Jag är intresserad av lek och tycker den här reklamen är underbar i sitt allvar. Pelle Billing ställer frågan om den kan uppfattas som heteronormativ i sin romantisering av bandet mellan far och son.

Men vänta – hur kan vi veta att barnet är en pojke? Kan det vara så att problemet sitter inne i våra huvuden?

Vad händer på Expressen

Jag har nästan hämtat mig från Johannes Forssbergs obehagliga feltolkning (länk) på ledarsidan av vad jag har sagt om pojkars betyg (Länk) när jag hittar Gunilla Brodeijs text om alfahannarna som breder ut sig i Stjärnorna på slottet.

Länk

Det här spelet om vem det är mest synd om börjar bli riktigt påfrestande och jag menar att det är hög tid att byta tonläge. Att forskningen visar på mäns hälsoproblem behöver inte medföra att Pelle Billing dansar på “statsfeminismens grav”. Var fick hon det ifrån?

Traste Lindéns Kvintett – Dansa På Din Grav

eller: