Jag försökte verkligen följa bemötandet av den här viktiga rapporten men tappade snart sugen. Teorin om antipluggkultur upprepas och blir till slut självbekräftande.
“Pojkarna är sådana för att de är som de är – eller att någon har tvingat dem att tänka så – och nu har vi sagt till dem att skärpa sig fast de lyssnar inte…”
Fackförbunden passar på och lyfter frågan om resurser och vikten av tidigt stöd. Någon förvirrad hjärnforskare tror att arbetsformen katederundervisning skulle gynna pojkarna. De kan ju inte ta ansvar själva och saknar arbetsminne.
Ett viktigt perspektiv som saknas i debatten är frågan om skolans/förskolans innehåll. Vad är det för kunskaper som ställs i centrum? Vad händer i mötet mellan barnen och en skolkultur som i mycket hög grad är inriktad på disciplinering? Var finns utrymmet för äventyrlighet och meningsfulla aktiviteter? Hur ser utredarna på frågan om förhållandet mellan lek och utvidgad detaljstyrning?
Skolan hyllas som bärare av det goda och de som inte passar in demoniseras. Var finns den kritiska diskussionen om hur vi bemöter barn som tror att läroplanens formuleringar om att “skapa förutsättningar för lärande” är seriösa?
Det vore spännande om någon debattör lämnade den moraliserande stöddiskursen och vågade tala om skolan/förskolan som en utmanande plats. I denna fråga har utredningen ingenting att tillföra.
