Jag är på VFU-besök och stöter på en förskola som använderför aQR-reader för att länka till barnens inlästa berättelser.
Heja Svedala!
Alla föräldrar vill sina barn väl. En del föräldrar vill sina barn extremt väl och intar ett mycket coachande förhållningssätt.
Jag läser den här artikeln i SvD och antar att en del av oss känner igen fenomenet från förskolans värld.

Jag tänker på dikten som slutar ungefär så här:
Vad är det som fattas i min kärlek?
En liten gnutta svalkande likgiltighet
Hur förhåller vi oss till de här engagerade föräldrarna? Jag försöker verkligen se dem som en pedagogisk möjlighet och resurs.
I min svarta själ känner jag något annat.
Jag var en ganska försiktig twittrare. Det ångrar jag nu – innehållet var högintressant.
Efter paus fick vi möta elever från Humfryskolan.
Som tur är finns Jenny Henriksson.
Länk till Storify

I min värld är det feltänkt. De som inte är utbildade är inte förskollärare. En grupp som inte finns kan inte öka.
länk till Storify
Jag undrar över den här slutsatsen:
@Expressen: ÖKAR RISKEN. Ny studie: Sexbrott har genetiskt samband. http://t.co/W1MBXseicJ
Det sociala arvet?
https://twitter.com/niklaslangstrom/status/586015665900933121