http://tystatankar.wordpress.com
Twitter: @tystatankar
Webmaster http://etenjournal.com
Mail tystatankar( at )gmail.com
http://pojkaktigorkester.wordpress.com/
Det är en intressant fråga, detta om hur mycket det går att ‘sudda ut’ det faktum att läraren/föreläsaren har ett talutrymme och -företräde framför barnen/eleverna/publiken. Det handlar inte om 0 eller 100, utan om gränser och grader: i vilken utsträckning är det möjligt, och när, att tala och handla ömsesidigt, eller (för läraren/föreläsaren) att förvalta barnens/elevernas/publikens röster som pärlor, som nycklar till dörrar ingen av oss (ännu) öppnat? /Maria
Hej Maria – tack för att du svarar och tack igen för en spännande föreläsning.
Jag tror att alla som stått inför ett auditorium har känt den där svindeln – vad händer egentligen med mina ord när de lämnat munnen – och vi har olika strategier för att handskas med den påföljande oron. Det som skulle vara en inbjudande till samtal förvandlades till platta föreläsningsanteckningar och en kommentar i kaffepausen.
Det skulle verkligen vara spännande att pröva nya vägar att kommunicera kring vad som händer i föreläsningssituationen. Jag tänker på hur Sokrates beskriver läsarens utsatthet i förhållande till författaren (och varför han inte skrev ner sina tankar) och tror att den metaforen även kan vara gångbar när det gäller åhörarens förhållande till föreläsaren.
Twitter kan vara ett litet steg mot mer närhet och samtal?
Hej Mats!
Det är en intressant fråga, detta om hur mycket det går att ‘sudda ut’ det faktum att läraren/föreläsaren har ett talutrymme och -företräde framför barnen/eleverna/publiken. Det handlar inte om 0 eller 100, utan om gränser och grader: i vilken utsträckning är det möjligt, och när, att tala och handla ömsesidigt, eller (för läraren/föreläsaren) att förvalta barnens/elevernas/publikens röster som pärlor, som nycklar till dörrar ingen av oss (ännu) öppnat? /Maria
LikeLike
Hej Maria – tack för att du svarar och tack igen för en spännande föreläsning.
Jag tror att alla som stått inför ett auditorium har känt den där svindeln – vad händer egentligen med mina ord när de lämnat munnen – och vi har olika strategier för att handskas med den påföljande oron. Det som skulle vara en inbjudande till samtal förvandlades till platta föreläsningsanteckningar och en kommentar i kaffepausen.
Det skulle verkligen vara spännande att pröva nya vägar att kommunicera kring vad som händer i föreläsningssituationen. Jag tänker på hur Sokrates beskriver läsarens utsatthet i förhållande till författaren (och varför han inte skrev ner sina tankar) och tror att den metaforen även kan vara gångbar när det gäller åhörarens förhållande till föreläsaren.
Twitter kan vara ett litet steg mot mer närhet och samtal?
LikeLike