Category Archives: Förskola

Jag älskar media

Posted on by
9

Många klagar över att tidningar är slarviga, ytliga, partiska och fixerade vid elände. Jag brukar alltid försvara pressen och har goda erfarenheter av att bli intervjuad. De flesta journalister (på dagstidningarna) är seriösa och ofta på gränsen till överdrivet etiska.

Idag har Sydsvenskan två bra artiklar som jag gärna vill lyfta fram. Anders Ljungberg skriver om möjligheten att utbilda sig till förskollärare med dubbel behörighet att även arbeta i grundskolan. Jag njuter att att se mina studenter lysa mot läsaren. Bilden av den dåliga högskolan bleknar bort i ljuset av dem. Förhoppningsvis läser ungdomar som funderar på att söka till lärarutbildningen artikeln och söker till vår enhet. Men det är skrämmande många som inte läser riktiga dagstidningar i Malmö.

Jag hade också tillfälle att vara med när MSU presenterade sitt program mot mobbning. Ulf Törnberg refererar Elza Dunkels föreläsning utmärkt och jag förundras ofta över det journalistiska hantverket – att ta fram det väsentliga och ge det en form. Budskapet – det finns ingen särskild nätmobbning – är kontroversiellt, men framstår som ganska självklart i en historisk belysning. Vi talar ju inte om telefonmobbning, korvkioskmobbning eller torgmobbning som är andra rum där barn befinner sig.

Själva antimobbningskampanjen är sympatisk och välorganiserad. Det största problemet är nog själva regeringsuppdraget som talar om att finna “evidensbaserade program” och därmed inbjuder till en farlig tilltro på färdiga metoder, som skulle kunna tillämpas av vem som helst på vilka barn som helst. Jag tror inte att MSU (Annika Holm) eller forskarna lånar sig åt dessa enkla lösningar och har en hemlig dröm:

År 2010 kommer forskarna kalla till en presskonferens där det sensationella resultatet presenteras. FLUM ÄR DEN BÄSTA METODEN. Genom att möta barnen som individer och våga ta deras erfarenheter på allvar visar en grupp lärare att det är en fråga om relationer och förhållningssätt snarare än metoder och program.

Då skrattar inte Jan Björklund längre…

Det är svårt att inte bli personlig…

Posted on by
19

…när något man tror på misshandlas och feltolkas på ett okunnigt och illvilligt sätt. I mitt fall är det Högskoleverkets kritik av lärarutbildningen som gör mig riktigt arg och besviken.

TT och Sydsvenskan Sydsvenskan2. DN. Svd. Svd2 AB1. AB2. Expressen. Länk till HSV

Olle Holmberg bemöter kritiken och han gör det briljant. Läs, läs, läs! Ingen säger det bättre!

Mina spontana reaktioner är:

1) Kritiken är gammal och det mesta har redan åtgärdats. Matematik är t.ex. ett obligatoriskt sidoämne.

2) Definitionen av kvalitet är ytlig och därmed farlig. Det går inte att bedöma utbildning genom att räkna antalet lektorer eller böcker på främmande språk. Att fokusera på kursplaner och mål är också riskabelt och uppmuntrar idealistiska konstruktioner.

3) Den politiska nivån är påträngande och under ytan vibrerar en hämndlystnad mot den lärarutbildning som genomfördes 2001 under politisk enighet – men som idag beskrivs som ett socialdemokratiskt misslyckande. Den folkpartistiska jakten på syndabockar och iver att till varje pris visa handlingskraft omsätts till myndighetsspråk och historielösheten är besvärande. Jag läser OIle Holmbergs beskrivning av händelserna i Berättelsen om en lärarutbildning och önskar att det fanns en länk till den nypublicerade skriften. Utan bakgrund kommer medias rapportering att bli ytlig och på Jan Björklunds villkor.

4) Omsorgen om barn, skola och studenter är obefintlig. Jag tror att många studenter vill möta utbildare med lärarexamen och erfarenheter från undervisning. HSV är inte intresserad av denna dimension och gör adjunkterna till syndabockar för kvalitetsbrister. Jag skulle gärna se utvärderingar som fokuserade på kontinuitet i möten med lärare, variation i undervisnings- och examinationsform, utrymme för skapande verksamheter, respons på uppgifter, anknytning till verksamhetsförlagd tid, ämnesdjup, omsorgsdjup, engagemang, yrkesetik, aktualitet eller varför inte – anställningsbarhet?

5) Ett vidgat uppdrag med studentgrupper från studieovana hem är en utmaning för varje system. För mig handlar undervisning om att förstå var eleven eller studenten befinner sig och möta henne där. Då måste också min bild av studentens bildningsgång anpassas till de förutsättningar som finns och min lust att rita normalkurvor över lärandet – ja den lusten hindrar mig ibland att förstå och hjälpa. Vi har en examensordning som anger vad studenten ska kunna efter avslutad utbildning och när HSV skjuter in sig på första terminen riskerar de att trivialisera svårigheterna med att skola in studenter som kommer från ett gymnasium med grumlig kunskapssyn till en högskola med eget ansvar och krav på självständigt tänkande.

Det är sorgligt att Högskoleverket idag är det största hindret för en utveckling av landets lärarutbildningar. Continue reading →

Statlig kontroll och personaltäthet

Posted on by
2

krukor.jpgRegeringen har visat stort intresse för kvalitetsskillnader inom utbildningssystemet och planerar att öka styrningen på alla nivåer. Därför är det med spänning jag ser fram emot reaktionerna på Skolverkets undersökning om personaltäthet i förskolan.

Sydnytt (De stora tidningarna är märkvärdigt tysta om undersökningen!)

Särskilt spännande blir det när siffrorna på lokal nivå konfronteras med den politiska retoriken. I Trelleborg skrattar folk åt begreppet “spjutspetsskolan” som har fått komiska (och sorgliga) övertoner.

Trelleborgs förskolor har lägst personaltäthet i hela Skåne.
Och läget är värre nu än när kommunen började satsa på förskolorna för tre år sedan.

Det finns utrymme för lite handlingskraft nu – ni vet sådan som kostar…

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Leken, styrningen och det lärande barnet

Posted on by
12

Jag har suttit i muntliga examinationer med studenter som haft i uppgift att diskutera och argumentera kring begreppet lek utifrån egen dokumentation. En ganska utmanande fråga och tolkningarna har varit många.

ford.jpgEn redovisning stack ut från mängden. Studenterna hade gjort ett experiment och låtit två barngrupper bygga gubbar av toarullar. Den ena gruppen hade fått mycket detaljerade instruktioner och en tydlig förebild, medan den andra gruppen fick skapa mer fritt.

Studenterna beskrev övertygande skillnaderna i de olika processerna. Den fria gruppen hade en svårare start, men arbetade efter en stund betydligt mer intensivt och var också märkbart stoltare över resultatet. Det var möjligt att föra en diskussion i metakognitiva termer med barnen om hur de lärde sig och tänkte. Den styrda gruppen var ängslig och oengagerad. De ville helst gå därifrån.

För mig som gick utbildningen på 70-talet känns det underligt att diskussionen fortfarande är aktuell. Polariteten mellan styrda och fria aktiviteter var ibland plågsamt ideologiserad då – men idag tycks det som om slaget behöver utkämpas en gång till.

Mallar och tydliga mål dödar – frihet och egna tankar ger liv. Ska det vara så svårt att fatta?

Skräckblandad förtjusning

Posted on by
Reply

Det är med ytterst blandade känslor jag läser i Sydsvenskan om regeringens nyvaknade intresse för förskolan. Enligt artikelförfattaren är det en “hjärtfråga” för Folkpartiet och jag undrar om inte det ordet har fått en helt ny betydelse. (DN) (SvD?)

j.jpgKnepet är som vanligt “tydlighet” och fokus på läs- skriv- och matematikfärdigheter. Folket jublar och alla älskar tydliga och utvärderingsbara mål. Utom jag.

1) Jag ser innehållet i förskolans verksamhet som en förhandling mellan olika aktörer: Barn, personal, föräldrar och de som betalar verksamheten. Genom att skapa dessa statliga mål krymper utrymmet och vi får försöka inrikta energin på att tolka direktiven.

2) Tydliga mål = mål att uppnå. Tidigare har läroplanen byggt på strävansmål. Uppnåendemål i en frivillig verksamhet är problematiskt, eller för att säga det rakt ut: korkat.

3) Didaktiken består av frågor som Vad, Hur och Varför.

  • Vad – kommer regeringen att vilja detaljreglera innehållet? vad är det vi ska göra mindre av?
  • Hur – finns det metodanvisningar och schemaläggningar av lektionsliknande undervisningstillfällen
  • Varför – ja vad ligger bakom? Hur ska vi motivera barnen och förklara att det inte längre är möjligt att bygga verksamheten på deras erfarenheter och nyfikenhet. Vilka experter ställer upp och legitimerar denna förändring

Den som tror på detaljerad styrning av förskoleverksamhet bör åka till England och studera verksamheten där. Spåren förskräcker.

Anknytning – staten och föräldrarna

Posted on by
2

anknytning.jpgSvenska dagbladet lyckas ofta hitta spännande ämnen och lyfta dem till en drabbande nivå. Idag börjar en serie om barns brist på anknytning till föräldrar och det är svårt att inte fångas av tanken på att vi lever i en kultur som dyrkar det självständiga och oberoende barnet. En sorts ideologiserad kompetens som gör att det ömtåliga samspelet mellan föräldrar och barn går snett.

Artikeln beskriver tester som diagnostiserar brister i relationen och på ett plan är det upplagt för normativ reaktionär kärnfamiljspropaganda och hyllningar av modern som ensam vårdgivare – samtidigt är ämnet alldleles för viktigt för att avfärdas i politiska termer.

Vi har en skola som ofta framträder med kompensatoriska anspråk. Läraren får vara trygghet och normgivare där föräldrarna har abdikerat. Hur gick det till?

Risken är att vi drabbas av den stora kollektiva anknytningen till mamma staten – hon som ska skydda oss mot alla livets besvikelse. Den moderna guden Rättvisa dyrkas av alla som tror att detta skapas uppifrån. Kan vi stämma staten för att vi har fått för lite kärlek – är inte det en rättighet?

Bilden, tolkningen och avsikten

Posted on by
1

Studenterna kommer tillbaka från sin praktik (vft som vi säger i Malmö) och är fulla av nya erfarenheter att bearbeta. De har fått i uppgift att ta med en bild som vi andra ska beskriva och tolka.

Vi börjar inte med orden eller den skrivna texten. Vi utgår inte från avsändarens avsikt. Vi är inte särskilt intresserade av huruvida bilden är sann eller representativ.

7.jpgVi bryr oss egentligen mest om de känslor som bilden väcker hos oss mottagare. Plötsligt har vi djupa samtal om allvarliga frågor. De som ofta är tysta visar sig vara både kunniga och engagerade i bildtolkning. Befrielsen ligger i att vi går in i ett rum där ingen kan säga vad som är rätt eller fel.

En underbar bild visar nakna barn som målar med fingerfärg och glädjen lyser genom bilden. Vi diskuterar nakenhet och förhållandet mellan sensualism och sexualitet.

Samtidigt undrar jag om studenter och lärare vågar stå upp för barns behov av kroppsglädje i ett område med kritiska föräldrar. Min tes är att personal ofta viker ner sig i sådana här frågor. Under täckmantel av respekt för andra kulturer låter vi bli sådant som kan leda till konflikter.

Men det är bara en teori. I morgon ska jag fundera över var doktorslekarna tog vägen.

Lustläs – läslust – lusläs – läslus

Posted on by
Reply

lasa.jpg

Varför blir jag så provocerad av det spanska förslaget om att betala barn för att de läser? Kanske är det absurditeten i att belöna någon för att göra sig själv en tjänst som är i grunden stötande. Nästa steg är kanske att ta betalt för att äta, gå på toaletten, tvätta händerna eller andas?

Jag är nog fast i min förskolläraridentitet och styrs av misstron mot att göra saker för någon annans skull. Det fanns liksom inte i den världen och jag kunde nog inte ens stava till instrumentellt beteende.

Mina tankar om hur barn lär sig läsa och skriva präglades av mötet med Raghild Söderbergs tankar som de gestaltades i några förskolor i Malmö som jag hjälpte med två filmer.

Tidig läs och skrivlek

Ännu tidigare läs- och skrivlek

Nu förstår jag hur djärvt det var att lita på barnen.

Maria-Pia strikes back!

Posted on by
4

Jag har varit del av genusdiskussioner så länge jag minns. Som man i förskola var det svårt att inte bli en bricka i spelet om definitionen av manlighet – eller beskrivningen av hur män egentligen är. När vi gjorde Pojkaktiga sångböcker var det en sorts markering av att vi var trötta på att skämmas. Nu håller jag i en seminarieserie som heter Man i kvinnovärld och möter lärarstudenter som försöker orientera sig i skolans ofta femininiserade värld. De vacklar ibland mellan överdriven anpassningsvilja och smygande kvinnoförakt.

Debatten har varit svår och ibland polariserad intill det hopplösas gräns. Kvinnorna har inte gärna velat träda ut ur offerrollen och teorin om könsmaktsordning tillämpas på många fantasifulla sätt. Det var liksom aldrig för sent att se en förtryckare i mannen och jag förstår att många killar reagerade mot att stämplas som förövare kollektivt.

Nu har Per Ström skrivit en bok där han försöker stärka männens positioner – samtidigt som han kritiserar feminismen i svepande ordalag. Det kunde varit jag för några år sedan.

I dagens Svd lyfter den gamla rabulisten (och då menar jag som medieanalytiker) Maria-Pia Boethius debatten till en kvalitet jag saknat. Hon lutar sig mot Susan Faludis bok Ställd och beskriver de marginaliserade männens utsatthet i ett senkapitalistiskt samhälle. Plötsligt är låsningarna inte lika givna – det finns utrymme för medkänsla och försoning. Det är inte längre en tävling i grenen: Vem är det mest synd om?

Samtidigt sneglar jag på reprisen av Beckman, Ohlsson och Can. Ett lugnt samtal om samma frågor i en ny lyssnande ton som jag inte känner igen från tidigare genusdebatter. Drömmer jag?
kalsong.jpg

P.S. I Indien badar alla män i kalsonger. Jag vet inte om denna modellen är att betrakta som sexuellt utmanande eller om hans kroppshållning är ett uttryck för den ökande sexualiseringen. Se Thomas Gürs krönika om lagstiftning kring etik och reklam.

P.S. S. Läs även Niklas Orrenius intervju med Per Ström i Sydsvenskan.