Jag hittar en film på Facebookgruppen Lärare i förskola och förskoleklass som försöker beskriva vad som krävs för bra verksamhet.
Det mesta är klokt och viktigt. Kanske saknar jag en smula galenskap.
Vad tycker du?
Jag hittar en film på Facebookgruppen Lärare i förskola och förskoleklass som försöker beskriva vad som krävs för bra verksamhet.
Det mesta är klokt och viktigt. Kanske saknar jag en smula galenskap.
Vad tycker du?
Jag får ibland dåligt samvete när jag kritiserar akademin och dess språkbruk (länk). Mina forskande kolleger gör storartade arbeten i det tysta och just nu är forskningsöversikten Perspektiv på barndom och barns lärande En kunskapsöversikt om lärande i förskolan och grundskolans tidigare år Skolverkets tredje mest nedladdade publikation.
Forskningsöversikter är en svår genre som ofta förutsätter en betydande bildning hos läsaren – men det är ett utmärkt sätt för den intresserade att skapa sig en bild av fältet. Jag tror boken kan locka till både läsning och diskussion. Hur ska vi till exempel använda begrepp som lärande och undervisning i förskolan? Äger skolan de här orden? Går det att tänka sig en förskola utan bedömning?
Översikten har gjorts av en grupp forskare vid Malmö högskola på uppdrag av Skolverket. Den har en bred ansats och tar upp frågor som: vad är utmärkande för dagens barndom och vad betyder uppväxtvillkoren för lärandet? Vilken betydelse har förskolevistelse och tidpunkten för skolstarten för hur barn senare lyckas i skolan? Vilka didaktiska perspektiv har anlagts på barns lärande och vad säger forskningen om tidig bedömning och dokumentation av barn och barns läroprocesser?
Kunskapsöversikten vänder sig till forskare, forskarstuderande, lärare och studerande inom lärarutbildningen samt pedagoger i förskolan och grundskolans tidigare år.
Jag funderar över det här med anslagets betydelse. Hur ska jag få nya studenter att känna sig välkomnade? De flesta är nervösa inför allt det nya och för många är det den första kontakten med högskolevärlden.
Det enklaste vore att beskriva utbildningen som trygg och välstrukturerad. Om du gör vad du ska kommer allt gå bra.
En annan väg är att be dem göra som den brasilianska babyn i filmen:
Snart ska jag hälsa 300 förväntansfulla studenter välkomna till lärarutbildningen. Det brukar vara ganska svajiga tillställningar med mycket känslor i luften och ibland har jag försökt skämta för att lätta på spänningen. Jag bläddrar i Jan Stenmarks underbara bok Pennan i näsan och hittar massor av bilder som antagligen inte är helt lämpliga.
Det kan vara så att jag underskattar deras sinne för humor?
Ikväll spelar Vit päls på den nya scenen vid Posthusplatsen. Det ser jag fram emot.
Spotifylänk till den kritikerhyllade skivan
Där Hamngatan möter Stortorget finns en fantastisk vägg av bildäck.
Jag har ett ömt förhållande till bildäck sedan min tid på förskolan. Vi hade 50 däck som barnen släpade runt och byggde hus av. Min teori är att barn är trötta på färdigkonstruerade lekmiljöer och vill skapa något eget – med alla medel! Det anser jag härmed vara bevisat.
Vi gick till däckfirman och tiggde däcken – så här efteråt anar jag att de var glada att bli av med dem eftersom de slapp betala återvinningsavgiften
Min mamma är 82 år. Hon spelar bridge fyra dagar i veckan och vinner ofta tävlingar. Hon gick sexårig folkskola och skulle nog inte beskriva sig själv som matematiskt begåvad – men räkna kort och bedöma sannolikheter kan hon! Nog har det något med matematik att göra?
Matematik är även viktigt i den nya läroplanen.
Länk till regeringens hemsida.
Det låter klokt om än en smula omständligt. Jag läser om utvärdering:
Läroplanen innehåller inte mål eller normer för vad enskilda barn ska ha uppnått vid olika tidpunkter. Men för att kunna utmana och stödja varje barns lärande behövs också kunskap om varje barns utveckling. Kunskapen om varje barn ska inte användas för att kategorisera eller jämföra barnen, utan vara underlag för den fortsatta planeringen av verksamheten
Jag är bekymrad över den andra meningen som har en obehagligt insinuant underton. Vem polemiserar texten mot?
Men (varför “men”?) för att kunna utmana och stödja varje barns lärande behövs också (vadå “också”?) kunskap om varje barns utveckling.
För oss som demonstrerade mot USA:s krig i Vietnam kommer det alltid finnas ett lite grumligt stänk av anti-amerikanism i botten av vår världsbild. Samtidigt är vi uppfödda med amerikansk kultur och jag skulle nog beskriva mig som ohjälpligt kluven i förhållande till det stora landet i väst.
Jag håller på att ramla av solstolen när jag lyssnar på ett reportage i Studio Ett om situationen för barnfamiljer i New York. De privata skolorna är svindyra, men det finns en genväg för ambitiösa föräldrar som vill sina barns bästa. De privata företagen förbereder fyraåringar inför antagningsproven till de bästa kommunala förskolorna skär guld och debiterar uppåt 1000:- i timmen. Medelklassföräldrarna skyr inga medel när det gäller att se till de egna barnens intressen.
Suck.
I Sverige tror vi att staten skapar rättvisa genom att uppmuntra friskolor.
Jag har varit misstänksam mot dem som ser ett återförstatligande av skolan som en genväg till kvalitet. Ibland har jag antytt att det är bittra lärare som sörjer förlorad status och arbetstidsvillkor och därför längtar tillbaka till den gamla goda tiden.
Nu träder en grupp från barnhälsovården och bekymrar sig över kommunernas sätt att sköta förskolorna. De tycks dock inte vilja förstatliga verksamheten utan nöjer sig med tvingande normer och öronmärkta pengar.
Artikeln är annars en ganska förvirrad samling goda argument för att förskolorna är viktig för barns utveckling. Jag är rädd att en del föräldrar skräms av textens brutala allvar.
Jag försöker följa med i aktuell forskning och tar chansen att lyssna på den gamle kollegan Anders Skans 90% seminarium på hans väg mot att bli s.k. kommunlicentiand. Läs mer om Resurscentrum för mångfald i skolan.
Så här presenterar Anders sitt projekt (länk) och nu närmar han sig slutet på undersökningen.
Det är viktiga frågor och Kristian Lutz gör en detaljerad genomgång av textens alla delar. Bloggaren i mig blir fort otålig – när blir det spännande – vad är poängen? Efter ett tag inser jag att vetenskapens värld inte bygger på att göra kontroversiella uttalanden eller att presentera enkla lösningar. Även försöken att lyfta fram “goda exempel” riskerar att avfärdas som “normativa ansatser”.
Riktigt spännande blir det när Anders och Kristian diskuterar barnens inflytande ur ett interkulturellt perspektiv. Jag ser att det vilar en tung tradition av omsorg och kompensatoriskt tänkande över pedagogernas tänkande som är svårt att kombinera med idéer om kompetenta barn och föräldrar.
Särskilt besvärligt är när didaktikens VAD- och HUR-frågor tvinnas in i varandra i en evig dans.
– Vad jobbar ni med?
– Språket?
– Hur jobbar ni med det?
– Vi använder språket?
Jag var tidigt misstänksam mot de så kallade språkförskolor som startades på 90-talet. För mig var det kränkande att vissa förskolor utropade sig till företrädare för “språket”. Vad trodde de att vi andra sysslade med? De förskolor som inte arbetade med språket borde stängas genast. Det kändes som ett onödigt flaggviftande.
Problemet med att göra språk till både mål och metod är att man riskerar att avfunktionalisera språkträningen. Vi tränar på språket för att vi vill lära oss språket. Samtidigt finns det en sociokulturell retorik som betonar att språket finns i ett sammanhang och bör användas till något.
Jag tror Anders avhandling kommer att göra diskussionen tydlig för oss som lever i utkanten av de här frågeställningarna.