Debatten om vad en lärare ska kunna har gått på tomgång länge. Därför är det underbart att läsa någonting som faktiskt griper in i min värld och formulera mina tankar med precision.
I Sydsvenskan beskriver två forskare vad som egentligen är kärnan i lärarprofessionen och jag kunde inte hålla med mer.
Läs och sprid. Det finns hopp om en vettig skoldebatt.
Uppmärksamma bloggläsare har nog inte kunnat undgå att märka min svacka. Debatterna har varit överhettade och positionerna förvridna. Allt är politiserat och reaktionerna förutsägbara. Själv befinner jag mig i en utsatt position i utbildningsfabriken där jag förväntas försvara ett system som jag delvis upplever som främmande.
Därför är det skönt att Maria Sundkvist i Sydsvenskan beskriver en alternativ vision för framtidens lärarutbildning. Det blir lite underligt att berömma sin chef – men jag tar risken (möjligheten)!
Två huvudfrågor ser jag som särskilt viktiga.
1) Det är inte längden på barnen som ska avgöra längden på utbildningen.
2) Vetenskaplighet och akademisering är inte svaret på alla skolans problem. Den kortare grundutbildningen (som naturligtvis vilar på vetenskaplig grund – och varför behöver det påpekas?) kan utföras med ett striktare yrkesfokus än idag där en oförsvarbart stor del av dyrbar utbildningstid avsätts för forskningsförberedande moment. (min åsikt!)
Med skräckblandade känslor ser jag fram emot hur HSV, Lärarutbildningsutredning, LR och Björklund ska reagera. Fast det är klart – den arroganta makten behöver inte besvära sig med röster från provinsen?
Idag har jag och 350 andra varit på en nyanserad diskussion om svensk skola. Svåra frågor om betyg, föräldrasamverkan och lärares drivkrafter behandlades på ett värdigt sätt. Motsättningar beskrevs och nyanserades. Samtalsklimatet var gott. Agneta Furvik var lysande som debattledare. Fredrik Karlsson var en spännande studentrepresentant. Igor var lika klok i verkligheten som på teve. Stavros imponerade genom bildning – men grekiska kanske inte är så svårt för en grek?
Jag hoppas att Sofia Larsen tar med sig upplevelsen av ett möjligt samförstånd in i utbildningsutskottet. När Björklund har plockat alla möjliga billiga politiska poänger och röken skingrats – då måste det finnas någon klok person kvar som kan sätta samman spillrorna efter ett demolerat och demoraliserat utbildningssystem.
Malmös starke man Ilmar Reepalu har tagit intryck av teveserien 9a och vill nu betygsätta landets lärare. Sydsvenskan.
– Idag har vi inget grepp om hur olika lärare fungerar, säger han.
Redan nästa år räknar Ilmar Reepalu med att utvärderingar sker på Malmös skolor.
Det är väl ett förslag som ligger ganska bra i tiden när allt utvärderas ständigt. Läkare och tandläkare är utsatta för detta. (doktorsguiden) Desutom vibrerar en del av kommentarerna av en illa dold hämndlystnad. Här är chansen att bryta maktförhållandet med läraren som ensidigt dömande. Men rimmar detta med den regeringens avsikter att öka lärarens makt och ansvar i klassrummet?
Baksidan är att kriterierna antagligen komer att vara vaga eller obegripliga och att lärarna kommer att vara utelämnade i en popularitetstävling som är ganska förnedrande för alla. Det barnen kan bedöma är förhållningssättet – det som vi kallar lärarskicklighet eller ämneskunskaper kräver vissa kunskaper för att kunna bedöma.
Dessutom ska detta ske i en verksamhet som omfattas av offentlighetsprincipen. Betygssätt din socialsekreterare, polis, brandman, renhållningsarbetare, parkarbetare, lokalvårdare, sjukvårdare?
I USA finns systemet med betygsättning av lärare på många universitet och konsekvenserna är inte bara positiva. Längtan efter bra utvärderingar får inte vara huvuddrivkraften bakom lärares arbete. Redan idag finns det möjlighet att få enkel bekräftelse genom att se hur många som uppnår kursens mål.
Reepalu tar samtidigt upp problemet med att rektorer har ansvar för många lärare och svårt att genomföra utvecklingssamtal. Här pekar han på ett verkligt problem och dessutom ett lösbart sådant. Samlad skolforskning pekar på ledningens betydelse för skolans framgång. I ledningsansvaret borde ingå att samla in information om hur medarbetarna fungerar. Surprise!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag är misstänksam mot alla program och metoder som ska lära barn att vara snälla mot varandra. Men jag kan inte låta bli att bli stolt när Lärarnas tidning skriver om mina gamla kolleger på Östra Fäladens förskola som arbetar med Charliemetoden. Det känns äkta och jag vet att boken Hjärtestunder används på många förskolor.
Myndigheten för Skolutveckling har valt andra metoder i sin kampanj mot mobbning. Jan Björklund har som vanligt otur när han tänker och talet om evidensbasering är mest trams. Försöken att tillämpa en naturvetenskaplig terminologi på ett komplext problem är dömt att misslyckas och i värsta fall kan det leda till att pedagoger verkligen litar mer på metoden än på sina egna erfarenheter.
Många klagar över att tidningar är slarviga, ytliga, partiska och fixerade vid elände. Jag brukar alltid försvara pressen och har goda erfarenheter av att bli intervjuad. De flesta journalister (på dagstidningarna) är seriösa och ofta på gränsen till överdrivet etiska.
Idag har Sydsvenskan två bra artiklar som jag gärna vill lyfta fram. Anders Ljungberg skriver om möjligheten att utbilda sig till förskollärare med dubbel behörighet att även arbeta i grundskolan. Jag njuter att att se mina studenter lysa mot läsaren. Bilden av den dåliga högskolan bleknar bort i ljuset av dem. Förhoppningsvis läser ungdomar som funderar på att söka till lärarutbildningen artikeln och söker till vår enhet. Men det är skrämmande många som inte läser riktiga dagstidningar i Malmö.
Jag hade också tillfälle att vara med när MSU presenterade sitt program mot mobbning. Ulf Törnberg refererar Elza Dunkels föreläsning utmärkt och jag förundras ofta över det journalistiska hantverket – att ta fram det väsentliga och ge det en form. Budskapet – det finns ingen särskild nätmobbning – är kontroversiellt, men framstår som ganska självklart i en historisk belysning. Vi talar ju inte om telefonmobbning, korvkioskmobbning eller torgmobbning som är andra rum där barn befinner sig.
Själva antimobbningskampanjen är sympatisk och välorganiserad. Det största problemet är nog själva regeringsuppdraget som talar om att finna “evidensbaserade program” och därmed inbjuder till en farlig tilltro på färdiga metoder, som skulle kunna tillämpas av vem som helst på vilka barn som helst. Jag tror inte att MSU (Annika Holm) eller forskarna lånar sig åt dessa enkla lösningar och har en hemlig dröm:
År 2010 kommer forskarna kalla till en presskonferens där det sensationella resultatet presenteras. FLUM ÄR DEN BÄSTA METODEN. Genom att möta barnen som individer och våga ta deras erfarenheter på allvar visar en grupp lärare att det är en fråga om relationer och förhållningssätt snarare än metoder och program.
Då skrattar inte Jan Björklund längre…
Erik Magnusson följer upp HSV:s granskning av landets lärarutbildningar med ett udda grepp.
Om man omvandlar Högskoleverkets siffror över andelen disputerade lärare till en akademisk rankningstabell för landets lärarutbildningar hamnar Halmstad i topp och Malmö i botten.
I Sverige har vi svaga traditioner av att göra och värdera denna sortens mätningar, men jag tror att det även i USA och England skulle vara främmande att förenkla kvalitet på detta sättet.
Studentperspektivet är centralt. Hur många kvalificerade möten mellan lärare student äger rum under kurserna? Vilken feedback får de på examinationer? Har läraren inom professionsutbildningar egna yrkeserfarenheter? Hur knyts utbildningens olika delar samman? Ämne – forskning – lärarskicklighet – verksamhetsförlagd tid?
Den typen av frågor är osynliga i HSV:s granskning och genom att anlägga ett nationellt perspektiv missar Erik Magnusson möjligheten att berätta om vad som är unikt för lärarutbildning i Malmö. Nu blir det ett slappt refererande utan konkretion och fördjupning. Och debatten fladdrar vidare på herr Björklunds villkor.
Olle Holmberg citeras (????) om att HSV skulle vara konservativt. Jag undrar verkligen över formuleringen och hoppas inte det bygger på debattartikeln under Aktuella frågor . Då är det en grov förenkling. Det handlar inte om höger-vänster. Det handlar om att försöka förstå en idé.
Förlorarna finns bland de barn som inte får möta studenterna som skräms bort från läraryrket p.g.a journalistik som prioriterar klatchiga rubriker (“Lärarutbildningar får IG” är skräckexemplet från TT) i stället för nyanser i svåra frågor.
Jag försöker se missade avsnitt och kastas mellan stämningar. Om programmakarna och skolledarna kunde lägga det pompösa dravlet om Sveriges tredje bästa skolan åt sidan vore det en stor lättnad.
Ofta ställs frågan “Vad är en bra lärare?” och svaren passar inte in i dagens politiska mall. Karro säger ungefär:
– Man ska kunna lita på sin lärare som en kompis. Vi ska ha kul och göra olika saker.
– De här lärarna har det gemensamt att de vill att det ska gå bra för oss!
Retoriken om disciplinering och ledarskap svajar. Dagens lärare lever i relationen, erövrar sin auktoritet och möter barnet där det är. Den politiska debatten om hur skolan ska räddas känns avlägsen. Björklund och HSV tycks ha en helt annan agenda. Bilden av skolan som ett slagfält och tonåringar som monster att disciplinera är betydligt enklare att marknadsföra.
Kvar vilar bilderna av barnen – utlämnade och sökande, men också fulla av entusiasm och självförtroende. Jag ser fram emot att få möta en del av dem som blivande lärare!
…när något man tror på misshandlas och feltolkas på ett okunnigt och illvilligt sätt. I mitt fall är det Högskoleverkets kritik av lärarutbildningen som gör mig riktigt arg och besviken.
TT och Sydsvenskan Sydsvenskan2. DN. Svd. Svd2 AB1. AB2. Expressen. Länk till HSV
Olle Holmberg bemöter kritiken och han gör det briljant. Läs, läs, läs! Ingen säger det bättre!
Mina spontana reaktioner är:
1) Kritiken är gammal och det mesta har redan åtgärdats. Matematik är t.ex. ett obligatoriskt sidoämne.
2) Definitionen av kvalitet är ytlig och därmed farlig. Det går inte att bedöma utbildning genom att räkna antalet lektorer eller böcker på främmande språk. Att fokusera på kursplaner och mål är också riskabelt och uppmuntrar idealistiska konstruktioner.
3) Den politiska nivån är påträngande och under ytan vibrerar en hämndlystnad mot den lärarutbildning som genomfördes 2001 under politisk enighet – men som idag beskrivs som ett socialdemokratiskt misslyckande. Den folkpartistiska jakten på syndabockar och iver att till varje pris visa handlingskraft omsätts till myndighetsspråk och historielösheten är besvärande. Jag läser OIle Holmbergs beskrivning av händelserna i Berättelsen om en lärarutbildning och önskar att det fanns en länk till den nypublicerade skriften. Utan bakgrund kommer medias rapportering att bli ytlig och på Jan Björklunds villkor.
4) Omsorgen om barn, skola och studenter är obefintlig. Jag tror att många studenter vill möta utbildare med lärarexamen och erfarenheter från undervisning. HSV är inte intresserad av denna dimension och gör adjunkterna till syndabockar för kvalitetsbrister. Jag skulle gärna se utvärderingar som fokuserade på kontinuitet i möten med lärare, variation i undervisnings- och examinationsform, utrymme för skapande verksamheter, respons på uppgifter, anknytning till verksamhetsförlagd tid, ämnesdjup, omsorgsdjup, engagemang, yrkesetik, aktualitet eller varför inte – anställningsbarhet?
5) Ett vidgat uppdrag med studentgrupper från studieovana hem är en utmaning för varje system. För mig handlar undervisning om att förstå var eleven eller studenten befinner sig och möta henne där. Då måste också min bild av studentens bildningsgång anpassas till de förutsättningar som finns och min lust att rita normalkurvor över lärandet – ja den lusten hindrar mig ibland att förstå och hjälpa. Vi har en examensordning som anger vad studenten ska kunna efter avslutad utbildning och när HSV skjuter in sig på första terminen riskerar de att trivialisera svårigheterna med att skola in studenter som kommer från ett gymnasium med grumlig kunskapssyn till en högskola med eget ansvar och krav på självständigt tänkande.
Det är sorgligt att Högskoleverket idag är det största hindret för en utveckling av landets lärarutbildningar. Continue reading
Högskoleverket kritiserar lärarutbildningarnas kvalitet och hotar enligt rykten med indragna examensrättigheter. Landets högskolor darrar och anpassar sig.
I morgon publiceras en rapport som antagligen kommer att väcka mycket uppmärksamhet. Om en statlig myndighet som HSV verkligen vill skada landets lärarutbildningar är tidpunkten välvald – en vecka innan sista ansökningsdatum.
Jag är orolig över att hetsen mot svensk skola och lärarutbildning kommer att löpa amok. Studenter kommer att undra över värdet på sin examen.
Det pågående kvalitetsarbetet riskerar att torpederas av iver att möta granskarnas önskemål, som bygger på gammal kritik av gamla kursplaner under gammal examensordning. Och ett g-a-m-m-a-l-t sätt att bedöma kvalitet.
Tysta tankar 
