Min dotters lärare Sam Olofsson berättar om hur det är att undervisa på IB- programmet.

Som IB-lärare har det varit en närmast revolutionerande erfarenhet att undervisa utan att behöva sätta betyg. Undervisningen blir plötsligt ett gemensamt projekt med eleverna där vi tillsammans skall klara ett bra resultat i den kommande slutskrivningen. Går det inte bra för eleverna går det inte bra för mig som lärare. För mig som lärare blir det nämligen mycket negativt om jag har en grupp elever på sista raden som inte följer undervisningen.

Jag kan dessutom fråga eleverna om hur de uppfattar olika metoder vi använt och var de känner att de lärt sig mest. Svaren uppfattar jag som mycket ärliga, eftersom eleven givetvis vet att kunskapen de får en dag ska externgranskas.

Skulle jag underprestera år efter år måste åtgärder vidtas. Elever och föräldrar får nämligen snabbt kunskap om hur det går för min grupp i examina. Det tvingar arbetsgivaren att vidta åtgärder. Alternativet som så många av oss sett i det svenska systemet, är att eleverna år efter år får betala priset för en undermålig undervisning. Rektorn kan lätt förklara bort elevers och föräldrars klagomål, eftersom det inte finns siffror som tydligt belägger dessa klagomål. Det är ett system som ingen tjänar på

Helena försvar sin position väl i papperstidningen.