Bind mig – överklaga mig

Svd AB Christer Monika Debatten om betyg rullar vidare – nu handlar det om möjligheten att överklaga.

Elevers och studenters rättigheter är viktiga och ingenting är värre än ett orättvist betyg!

Jo kanske – om undervisningen helt fokuseras på mätbarhet och nervös dokumentation kan det vara ett ä-n-n-u värre scenario. Varje tanke som på något sätt antyder komplexitet eller djup förpassas från klassrummet.

I cyniska stunder tänker jag att de lyckligaste människorna är de som har insett att livet inte är rättvist.


Att mäta “ledarskap”

Undersökningen om sambandet mellan skolbetyg och framgång som lärare fortsätter att sysselsätta mina tankar. På Ekonomistas diskuterar Jonas Vlachos vidare och jag ställde frågan hur de gjorde för att mäta ledarskap hos kvinnor.

Trenden i ledarskap för kvinnor fångar vi genem att jämföra hur utvecklingen varit bland kvinnliga lärares bröder med den för manliga lärares bröder. Familjekomponenten i ledarskapsförmåga är hyfsat stark (vilket vi kan se genom att jämföra två mönstande bröder) varför detta kan ge en hyfsad bild av själva trenden. Däremot använder vi (naturligtvis) inte brödernas ledarskapsförmåga när vi skattar effekter för eleverna — det gör vi helt enkelt för män.

Jag är lite vilsen och ovan vid både statistik och statsvetenskaplig terminologi. Om jag förstår rätt så menar Jonas att egenskapen ledarskap finns i familjen och att det går att dra slutsatser om systrarnas förmågor utifrån deras bröders mönstringsresultat?

Spännande tanke – som kanske blir ännu svårare att  förstå när vi inte riktigt lyckas definiera vad som egentligen innefattas i begreppet “ledarskap”. Jag tänker att den moderna lärarrollen ofta betonar egenskaper som personlig, flexibel och lyhörd när det gäller att förstå samspelet i klassrummet. Man behöver inte vara särskilt bevandrad i managementlitteraturen för att inse frågans komplexitet. Björklundperspektivet tydlighet är kanske den mest gångbara just nu.

Samtidigt är ledraskap naturligtvis en helt avgörande kvalitet hos lärare och en ständig diskussion pågår inom lärarutbildningen hur vi gör för att utveckla denna färdighet. Teveserien 9a förstärker bilden av den gode läraren som mental coach.

I takt med att läraryrkets status har sjunkit är nödvändigt att beskriva vilka grupper det är som söker sig till lärarutbildningarna. Länk till Palme och Hultqvist. I stället för att se ledarskap som en personlig egenskap möjlig att mäta genom psykologiska tester tror jag att det är mer spännande att se vad som händer de klassresenärer som trots språksvårigheter, svaga studietraditioner och darrigt socialt/kulturellt kapital ger sig in på den spelplan vi kallar skola.

Jonas svarar vidare:

Ledarskapsutvärderingen är väldigt nära vad man inom psykologin kallar The big five, vilket är ett sätt att bedöma personlighet. För att undersöka måttets giltighet har man låtit olika psykologer göra en bedömning av samma intervju. De hamnar väldigt nära varandra. Dessutom är ledarskapsutvärderingen starkt kopplad till framtida löner, även efter att man tar hänsyn till intelligens. Så något viktigt fångar den.

Jag håller med Jonas – något viktigt fångar kanske sådana här tester. Frågan är vad som händer i mötet med barnen i en främmande miljö. När vi kommer till frågan om de duktiga fickornas misslyckande med de svaga pojkarna tror jag att det är åt det här hållet strålkastaren bör riktas.

Nästa steg är att skapa en lärarutbildning som möter detta behov på ett värdigt sätt. Konflikthantering och ledarskapsutbildning tycks åter bli modernt. På bekostnad av vad, tänker jag cyniskt…

Kolla gärna FORES hemsida där  Franke och Fjelkner tycks famla i sina försök att politisera rapporten och förenkla resultaten till en fråga om “attraktion”.

Den stora sorteraren

Anders Burman presenterar i Svd (länk) en översättning av Pierre Bourdieus 40 år gamla bok Reproduktionen, bidrag till teori om utbildningssystemet. (översättning Gunnar Sandin, Arkiv förlag) Plötsligt känns luften lite lättare att andas och de förbjudna orden blir åter möjliga att uttala. Recension Alba

De senaste åren har många berusat sig med retorik om skolans möjligheter att förändra samhället. Genom teveserier som 9a mytologiseras de enskilda lärarnas position. De kan genom sitt engagemang och sin kunskap bryta klassamhällets sorteringsmekanismer och i den goda skolan för alla är allt möjligt.

Bourdieus analys är inte lika uppmuntrande. Skolsystemets fungerar i sin helhet konserverande och reproducerande. Här gäller det att få barnen att inse sin plats. Exemplen från ett hierarkiskt och auktoritärt Frankrike kanske är svåra att överföra till svenska förhållande där vi länge har odlat myten om skolan som den stora utjämnaren eller med Olof Palmes ord: En spjutspets mot framtiden!

Idag har vi en bred intagning till högskolor som utmanar bilden av att högre utbildning är förbehållet eliten. Frågan är om det går att genomföra dessa högre studier utan ett stabilt utbildningskapital. Vi som arbetar i utbildningsfabriken ställer ofta upp som villiga grindvakter.

Begreppet reproduktion innebär att maktförhållandena ideologiseras och framstår som naturliga. Misslyckanden i studier framstår i värsta fall som bristande begåvning – när det oftare handlar om stöd och studievana. Maktutövningen döljs bakom kriterier och målbeskrivningar som gynnar de grupper som har lärt sig institutionernas koder.

Trots detta är analyserna i ”Reproduktionen” fort­farande skrämmande aktuella. Ännu i 2000-talets Sverige utgör skolan, eller rättare sagt utbildningsväsendet i dess helhet från förskola till universitet, den centrala institutionen i den ständigt pågående reproduceringen av den dominerande ideologin. Det är inte bara det att klasskillnader återskapas och cementeras, utan skolsystemet bidrar också till att det framstår som naturligt att privilegierade grupper har sina privilegier och att de mindre lyckligt lottade anser att deras egen ofördelaktiga position är helt i sin ordning, som ett resultat av bristande skolgång, avsaknad av formella meriter och kanske rent av bristande begåvning.

Burman avslutar med att denna pessimistiska analys inte behöver innebära att vi upphör att hylla och inspireras av duktiga lärare. Determinismen kanske hjälper oss att förstå samband – men i vardagen finns det andra förhållningssätt.

– Du gör skillnad!

Bildlänk

I quote: No kvot

Anna Larsson beskriver problemet med kvotering till högre studier.

För längre ner i karriärhierarkin, på våra högskolor där andelen kvinnor är 60 procent, kvoteras män in på löpande band. 7397 män har kvoterats in till olika linjer de senaste åren på bekostnad av kvinnliga sökanden med samma betyg.

Jag hör själv till gruppen inkvoterade. 1976 fick jag 0,2 tilläggspoäng som man när jag sökte till förskollärarutbildningen. Efter 16 veckors förpraktik (utan studiemedel) fick jag tillträde till utbildningen. Jag arbetade 25 år i förskolan. Tack staten för hjälpen – förlåt den kvinna som jag knuffade ut.

Igår träffade jag en grupp män som utbildar sig till lärare inom förskolan och grundskolans tidigare år. Ingen av dem var förtjust i kvoteringstanken – men många var bekymrade över kvinnodominansen i yrket. Vi diskuterade olika förslag för att bryta snedfördelningen.

Inga snabba lösningar i sikte. Allmänna åtgärder som höjd status och bättre lön är svåra att motivera ur ett genusperspektiv. Alternativet är kanske att beskriva förskolan och skolan som kvinnligt kodade miljöer. De män som ger sig in i den världen bör vara medvetna om sin dubbla utsatthet. Dels att tvingas agera manlig förebild och samtidigt riskera att avfärdas som manlig stereotyp. Varning för dubbelbestraffning…

Ett glatt humör är mer än pengar

Konkurrensen om utrymmet i skoldebatten hårdnar. Nu är det Kd:s tur att göra ett utspel och deras påhitt är att föreningsaktiviteter ska skrivas in i betygen. Alliansen är kritisk och jag utnyttjar min rätt att inte ha någon åsikt – även om jag är lite imponerad av att Kd använder begreppet “informellt lärande” som är ett utmanande och intellektuellt krävande område.

IB-programmet har t.ex. obligatoriska samhällsnyttiga aktiviteter som då förväntas tillföra kunskaper som barnen inte kan inhämta inom skolans väggar.

The winner takes it all?

Moderaterna har länge varit förbisprungna av fp i skoldebatten och nu har även centern försökt kapa åt sig en del av uppmärksamheten. Ett desperat förslag att se till så att “de duktiga barnen inte ruttnar på skolan” är rättstavningstävlingar efter amerikanska modell. Stämmer valet av prepositionen “på” med moderaternas bild av god språkbehandling – eller är det en felskrivning av hur det låter på Söder i Stockholm “…inte truttnar på skolan”?

Svd Missa inte den sunkiga förutsägbarheten i kommentarerna. Tar sossehatet aldrig slut i den läsekretsen?

Dessutom är det viktigt att barnen kan stava rätt så att de hittar information på Google. Jippie!

Jag älskar tävlingar men är lite undrande över om detta verkligen är framtidens melodi. Var tog visionen om en meningsfull skola vägen? Går det att ersätta nyfikenhet och lust med yttre belöningar?

Samtidigt kan jag inte låta bli att beundra konsekvensen i förslaget. Om skolans huvudsakliga funktion är sortering så kanske det är dags att skala bort retoriken om allas lika värde och delaktighet.

Ekonomistas tar diskussionen om nivågruppering och effektivitet till en annan intellektuell nivå. Ni som är mogna för det bör läsa här!

Ett bra seminarium – hur är det?

Mats positiva vecka fortsätter och idag är det med utsökt glädje jag tipsar om en ny skrift från Högskoleverket Ett bra seminarium – hur är det? av Gunnar Sandgren som beskriver glädjen och nyttan av goda samtal med studenter. Texten tar upp bildningsbegreppets historiska rötter och gör en kraftfull markering mot det målstyrda lärandet utifrån den ofta djupt missförstådde Deweys idéer:

Han menar också att bildningen ska förstås som en i princip oförutsägbar process. Målrationalitet av den typ som vi tillämpar i skolan och högskolan är för Dewey oförenlig med en bildningsprocess. På förhand fastställda mål kan inte anpassas till den enskilde individens utgångspunkter, dennes tidigare erfarenheter, kunskaper och intentioner. Mål ska enligt Dewey främst gälla det egna handlandet och är alltså i första hand individuella och temporära. De måste omformuleras allteftersom individen söker sig fram. Centralt givna mål som inte tar hänsyn till den enskildes utgångspunkter, erfarenheter och intentioner utgör i själva verket ett allvarligt hinder för bildningsprocessen. (HSV, 2008, s.35)

romanSamtidigt banaliseras hela universitetsvärlden av lärandemål och betygskriterier i god Bolognaanda.

Vi som arbetar inom akademin borde prata oftare  om vad som vi förväntar oss ska hända under ett litteraturseminarium. Vilka är egentligen förutsättningarna för ett meningsfullt samtal med 40 studenter som har olika förkunskaper, behov och erfarenheter?

Risken är stor att jag som lärare väljer den enkla vägen och försöker transportera min förståelse av boken in i studenternas huvuden. En sorts sofistikerad lotsning som anknyter till den kommande examinationen. Ur studentsynpunkt kanske det är bekvämt – som undervisningsidé en katastrof.

Little boxes – Weeds

Jag har fastnat framför teven och ibland är det förvirrande. En serie som heter Weeds tycks handla om en förortsmamma som säljer knark åt en gangster i Los Angeles. Den liknar ingenting – men det kan bero på att jag ramlar in mitt i en säsong.

Däremot är idén att låta olika artister sjunga signaturmelodin Little boxes lysande. Sök på “Weeds” eller “Little boxes” på Youtube.
Här är några smakprov:
Randy Newman:

Regina Spector
Malvina Reynolds
(originalet)
Laurie Berkner

Elvis Costello

Death cab for cutie
Rap style
Rise against

Linkin Park
Angelique Kidjo
Engelbert Humperdin
The Shins
Donovan
Jenny Lewis

Det är en fantastisk sång som jag tror handlar om likriktning och avpersonalisering.

Varför tänker jag bara på skolan?

Det “rätta” rätta valet

Ibland blir jag gråtmild av tacksamhet över att statstelevisionen finns. Diskussionen om vänlig maktutövning från lärare och föräldrar har varit svår att förankra hos studenter. Alla är överens om att ordning är bra – svårigheten är att se vilket pris barnen betalar. Anpassning som det högsta värdet.

Se och gråt!

http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1304098

Höstsäsongens första Dokument inifrån handlar om hur gamla idéer om barnuppfostran är på väg tillbaka. Att ställa en gråtande, trött treåring i skamvrån är inte längre omodernt. Varför händer det just nu? Erik Sandberg granskar politiker och debattörer som vill att de vuxna tar makten från barnen. (SVT2 sön 9 nov 20.00)

Elza Dunkels kommenterar och jag bugar.

Tydligetsneurotiker och kriterieromantiker jublar?

Eller gör det verkligen det? Regeringsförslaget om betyg är en sorglig blandning av olika system som antagligen kommer att skapa mer förvirring än klarhet. Kriterier för de nya stegen saknas – godtycket rullar på i förfinad form. Oppositionen hukar och muttrar om uteblivna samförståndsinviter.

Sydsvenskan Svd 2 AB

Grundtanken bygger på att betygen är den stora motivatorn och att fler steg ger bättre prestation. Jag minns en tidningsrubrik från Canada där en student som hade uppnått 99,9% på landets procentbetygskala presenterades som:

“He is 0,1% from being perfect”

I mina ögon såg den stackaren bara rädd och förvirrad ut.

Kanske ger detta en upplevelse av rättvisa och i den stora sorteringen fungerar skolan som den allsmäktige Guden när det gäller tillträde till högre utbildning. Men betalar vi inte ett högt pris för denna illusion av rättvisa.