Återprofessionalisera läraryrket

Lars Strannegård beskriver i GP (länk) en möjlig väg att återprofessionalisera läraryrket:

Utvecklingen som skett inom läraryrket är välkänd inom organisationsteorin. Den kallas avprofessionalisering. Kåren upplever en mycket diffus kravbild från allehanda intressenter: kommunen, staten, föräldrarna och skolledningen. Lärarna omgärdas av så kallade målbilder: de skall skapa världens bästa skola, bygga värdegrunder, vara representativa marknadsförare och kreativa utvecklare av skolans konkurrensstrategier. De skall motverka mobbing utan att veta hur långt deras ansvar sträcker sig och vad de kan förvänta sig av föräldrarna. Samtidigt upplever de en otydlighet kring vad undervisningen skall innehålla, ett missnöje med sin utbildning som inte tillräckligt förberett dem för det dagliga skolarbetet, samt en hårdare reglering avseende hur och var arbetstiden skall användas och förläggas. När lärare nödgas bidra till alla dessa kringaktiviteter som saknar direkt koppling till undervisningen berövas de möjligheten att utöva sin profession, nämligen att undervisa. Därmed blir avprofessionaliseringen ett faktum, och den leder, som ett brev på posten, till minskad attraktivitet för yrket, sämre löneutveckling och lägre status.

Ett effektivt sätt att återprofessionalisera ett yrke är att plocka bort arbetsuppgifter istället för att lägga till. I skolans fall handlar det exempelvis om att lärarna inte skulle behöva ägna sig åt kontroll av närvaro.

Lösningen skulle då vara specialisering. Frågan om barnens närvaro och föräldrarnas medverkan hanteras av en särskild Elevvårdsenhet med speciella befogenheter enligt franskt mönster.

Jag blir lite nervös när företagsekonomer ger sig in i skoldebatten – men nog måste det finnas andra sätt att höja yrkets status och attraktivitet än den spretiga kravkatalog som tornar upp sig i framtiden.

Jan Björklund visar nya mjuka sidor i Public service den 15/8.

Förskolans nya läroplan – ansvarsfördelningen

Mats Öhlin beskriver turerna kring ansvarsfördelningen i den nya läroplanen för förskolan:

Länk

I den slutgiltiga versionen finns en tydlighet som liknar skolans – förskolechefen har det övergripande ansvaret. Innebär detta att förskollärarna, arbetslaget eller alla  i personalgruppen får mindre ansvar? Troligen inte – begreppet ansvar bygger på en viss form av kontroll och delegering. Då kan inte alla ta ansvar för allt.

Jag minns de spännande diskussionerna på 80-talet då arbetslagstanken var som hetast i Malmö. Frågan komplicerades av att barnomsorgschefen (som var höjdare i VPK) dessutom var gift med en av de tunga ombudsmännen i SKAF. Det var ett av de sista utslagen av centralism i barnomsorgspolitiken då åldersblandade grupper och gemensamt arbetslagsansvar genomfördes i hela kommunen. Sedan kom stadsdelarna och andra aktörer tog över.

När det gäller det infekterade  förhållandet mellan barnskötare och förskollärare är jag glad att lagstiftarna inte har fallit för frestelsen att fördela ansvaret efter utbildning. Nu får chefen göra de nödvändiga bedömningarna utifrån erfarenhet och kompetens.

Ibland springer alla bara omkring...

Ibland springer alla bara omkring...

Det amerikanska exemplet – om skuld

Den artonårige studenten Justin Hudson chockade föräldrar, lärare och utbildningsvärlden genom att i sitt avgångstal kritisera elitskolan Hudson College i New York som han lämnade. Efter ett försiktigt tackande och hyllande talar han om skuld (länk till NY times):

However, ladies and gentlemen, more than happiness, relief, fear or sadness, I feel a very strong emotion that I cannot ignore today. More than anything else, today I feel guilty.

I feel guilty because I don’t deserve any of this. And neither do any of you. We received an outstanding education at no charge based solely on our performance on a test we took when we were eleven year olds, or four year olds. We received superior teachers and additional resources based on our status as “gifted”, while kids who naturally needed those resources much more than us wallowed in the mire of a broken system. And now, we stand on the precipice of our lives, in control of our lives, based purely and simply on luck and circumstance.

If you truly believe that the demographics of Hunter represent the distribution of intelligence in this city, then you must believe that the Upper West Side, Bayside and Flushing are intrinsically more intelligent than the South Bronx, Bedford-Stuyvesant and Washington Heights, and I refuse to accept that. It is certainly not Hunter’s fault that socioeconomic factors inhibit the educational opportunities of some children from birth, and in some ways I forgive colleges and universities that are forced to review eighteen year-olds, the end results of a broken system. But, we are talking about eleven year-olds. Four year-olds. We are deciding children’s fates before they even had a chance. We are playing God, and we are losing. Kids are losing the opportunity to go to college or obtain a career, because no one taught them long division or colors. Hunter is perpetuating a system in which children, who contain unbridled and untapped intellect and creativity, are discarded like refuse. And we have the audacity to say they deserved it, because we’re smarter than them.

Talet mottogs med blandade känslor av lärarlag och styrelse. Det ser ut som om rektorn Ms Copolla tvingats avgå:

Reading from a statement, Dr. Coppola, who was the principal for two years, said Ms. Raab told her in late May that she seemed to resent the senior staff at the college. She was told to consider whether the job was a good fit.

Vi behöver prata om tester och sortering i skolvärlden. Starka krafter arbetar för att upprätthålla bilden av att det är ett rättvist och effektivt sätt att organisera utbildning.

Det taiwanesiska exemplet – om snällhet och krav?

Ola Wong rapporterar om utbildningssystemet i Taiwan och det är en skräckinjagande berättelse om bestraffning och utantillinlärning.

Länk

Föräldrarna tycks vara starka motståndare till försöken att göra skolan mer mänsklig. I ett hårt samhälle gäller det att så fort som möjligt förstå vad som är viktigt.

Helena diskuterar “snällismen” i svensk politik och tycks vilja göra den folkpartistiska kravpolitiken mer rumsren genom att beskriva dess bakgrund i omtanke om individen. För oss som vuxit upp med Bamse, Pippi Långstrum och Spindelmannen är det inte konstigt att den som är stark måste vara snäll – frågan är vilka värderingar  och vilken kunskapssyn som ligger bakom handlingarna? Jag tror att vi ska vara extremt försiktiga med att politisera det här ordet och hoppas slippa möta det som skällsord i valrörelsen.

 - Jag hoppas vi möter några snälla människor!

- Jag hoppas vi möter några snälla människor!

Föräldrarna i Taiwan är säkert fullständigt övertygade om att varje rapp som utdelas till barnen är nödvändigt.

Och i den internationella Pisaundersökningen över femtonåringars skolprestationer i OECD-länder 2006, såg matematiktoppen ut så här: Taiwan, Finland, Sydkorea och Hongkong.

Jag är ganska trött på internationella mätningar och hoppas att diskussionen går att föra på andra nivåer. Det är jag helt övertygad om att Helena också vill.

“Krafttag mot skolk”?

Christer diskuterar Björklunds förslag på att skriva in antalet skolktimmar i terminsbetyget och det är en skoningslös granskning av retoriken. (Länk)

I min mailbox hittade jag ett mail från Björklund med titeln ”Krafttag mot skolk i skolan”.

Spännande, tänkte jag eftersom det är lite av ett specialområde för mig, men det visade sig handla om att man vill skriva in skolktimmarna i elevernas terminsbetyg!

Hur i hela världen kan man ha mage att kalla det ett ”krafttag”!? Det är ju som att jag skulle skriva en lapp till min sambo om att vi borde städa, och kalla det ett krafttag.

Missa inte diskussionen i kommentarsfältet!

Klicka - nu lyfter vi skolan!

På Sydsvenskans ledarsida skriver Henrik Bredberg om Björklunds lätt desperata kamp för att göra skolan till en valfråga och menar att Miljöpartiet gick i “flumfällan”. (Länk)

”Eleverna skall vara närvarande på lektionerna”, sade FP-ledaren.

En typisk björklundsk truism, som kanske bör tolkas så här:

Skolfrågan skall vara närvarande i valrörelsen.

DNSvDS säger jaLärare ratar förslaget

De heliga betygen och läkarutbildningen

Ett viktigt argument för betyg är deras förmåga att förutsäga elevens möjligheter att klara framtida studier. Bilden av en hård men nödvändig rättvisa präglar urvalsprocessen till läkarutbildningen och lottningsförfarandet ses som en uppenbar orättvisa mot dem som har ansträngt sig under gymnasietiden. Dessutom gäller det att ha läst rätt ämnen för att kunna tillgodogöra sig undervisningen på det krav- och prestigefyllda programmet.

I USA är det ungefär samma mönster och blivande läkarstudenterna måste genomgå fruktade naturvetenskapliga kurserna som har ett större utslagningsvärde än de vanliga betygen och intagningstestet SAT.

For generations of pre-med students, three things have been as certain as death and taxes: organic chemistry, physics and the Medical College Admission Test, known by its dread-inducing acronym, the MCAT.

Nu visar det sig att några utbildningar har antagit studenter som saknar de här kurserna och i en studie redovisas hur de har klarat sina läkarstudier  (LÄNK till NYtimes)

Vad hände? Skulle nivåerna sjunka och läkaryrkets status raseras? Det visar sig att bilden av läkaryrket förändras. Nya grupper söker till utbildningen och det är inte längre självklart att uppfylla familjetraditionen.

The study found that, by some measures, the humanities students made more sensitive doctors: they were more than twice as likely to train as psychiatrists (14 percent compared with 5.6 percent of their classmates) and somewhat more likely — though less so than Dr. Kase had expected — to go into primary care fields, like pediatrics and obstetrics and gynecology (49 percent compared with 39 percent). Conversely, they avoid some fields, like surgical subspecialties and anesthesiology.

Frågan är vilken typ av doktor vi vill möta i framtiden?
Och litar vi på att betygen sköter urvalet på ett korrekt sätt?

Effekter av en bra förskola – visa mig pengarna!

I Sverige vill vi gärna tro att skolan och förskolan betyder mycket för barnens kommande liv som vuxna. Effekterna är svåra att mäta och det finns få studier som påvisar långvariga effekter av enskilda delar av utbildning. Samtidigt resonerar vi gärna i personlighetsutvecklande termer och hoppas att skolan ska vara en del av något som skulle kunna kallas det demokratiska samhällsbyggandet.

I USA är det mer raka rör. I en studie som presenteras i New York Times (Länk) redovisas det ekonomiska utfallet av en lyckad förskoletid. Hur påverkas den framtida medelinkomsten av lärarnas kvalitet?

Resultatet är ganska svårtolkat och det finns en mängd ovissa parametrar, men den äppelkäcka slutsatsen är inte oväntat:
– Ja, utbildning lönar sig!

Frågan är om denna insikt kan påverka lärarnas löner?

Mr. Chetty and his colleagues — one of whom, Emmanuel Saez, recently won the prize for the top research economist under the age of 40 — estimate that a standout kindergarten teacher is worth about $320,000 a year. That’s the present value of the additional money that a full class of students can expect to earn over their careers. This estimate doesn’t take into account social gains, like better health and less crime.

Vem lärde dig slå kullerbyttor?

Vem lärde dig slå kullerbyttor?

Intagningsprov till kommunal förskola i New York

För oss som demonstrerade mot USA:s krig i Vietnam kommer det alltid finnas ett lite grumligt stänk av anti-amerikanism i botten av vår världsbild. Samtidigt är vi uppfödda med amerikansk kultur och jag skulle nog beskriva mig som ohjälpligt kluven i förhållande till det stora landet i väst.

Jag håller på att ramla av solstolen när jag lyssnar på ett reportage i Studio Ett om situationen för barnfamiljer i New York. De privata skolorna är svindyra, men det finns en genväg för ambitiösa föräldrar som vill sina barns bästa. De privata företagen förbereder fyraåringar inför antagningsproven till de bästa kommunala förskolorna skär guld och debiterar uppåt 1000:- i timmen. Medelklassföräldrarna skyr inga medel när det gäller att se till de egna barnens intressen.

Suck.

I Sverige tror vi att staten skapar rättvisa genom att uppmuntra friskolor.

Länk till Studio Ett

Livet är ett stort prov?

Livet är ett stort prov?

Om att bli sedd

Vi diskuterar mål och skolprestationer, metoder och ansvarsfördelning. Det känns tryggt att beskriva uppdraget och inför terminsstarten tror jag att en hel del kolleger kommer att försöka prata sig samman inför mötet med eleverna om vad de ska uppnå. Här kommer inte knusslas med tydlighet och kravnivåer.

Bakom den här blanka fasaden av rationalitet finns en annan verklighet. Rädda barn och lärare som vill bli sedda en kort sekund utan att känna skräck.

Olle Adolphson beskriver det minsta djurets vardag med hjälp av Beppe Wolgers text:
Olle Adolphson – Okända Djur

Det minsta djur som funnits var så litet,
så magert och så tunt och ruskigt slitet.
Det var en fnill, som som var så svår att finna,
att en bacill kunde be den försvinna.
Han var så liten att hans huvud värkte,
men glad ändå om någon honom märkte

Någon har haft roligt med Photoshop:

Jag undrar över vem som spelar det väldigt ostyriga pianot?

Inspirerad åker jag till kyrkan i Ravlunda och letar reda på Olle Adolphsons gravsten omgiven av lavendel.

När målen skymmer sikten

De flesta tycks trivas väldigt bra med målstyrning. Tydliga och utvärderingsbara mål ger riktning åt arbetet och känslan av att det finns en gemensam plan är delvis berusande. Vi vet vart vi är på väg och vi vet när vi är framme. Alla är glada.

Ändå har jag ofta en smygande misstanke om att de här målen är en kuliss och att det verkligt spännande händer bakom dem.

Idag är jag mållös.