Är svenska studenter extremt normativa?

Jag läser en text i DN som skakar om mig:

Det är mycket vanligt att studenter driver den sortens anakronistiska svar i riktning mot moraliska omdömen. De klassiska författarna läxas upp för att de berömmer krig, för att de inte tillräckligt stöder arbetarklassen, för att de tjänar patriarkatet, för att de förtrycker minoriteter etcetera. Det är förstås naturligt och oundvikligt att relatera gamla texter till våra samtida moraliska normer – som Gadamer visar kan vi i vår förståelseprocess inte ställa oss utanför vår egen horisont och dess etiska distinktioner. Men våra svar måste samtidigt inbegripa självreflekterande frågor. Den kritik mina studenter vid Stockholms universitet brukar formulera mot antika och medeltida författare bygger i regel på begrepp som konstruerades minst tusen år efter de berörda författarnas död. Studenter öppnar alltför sällan den sortens metareflektion. I deras ögon är de gamla författarna helt enkelt onda eller dumma.

Tyvärr bekräftar mina erfarenheter författarens funderingar. Det värsta är att jag är en del av det system som skapat dessa monster.

 

august strindberg

“Hur jag slutade ängslas och lärde mig att älska nationella provet i historia”

Välkomna till professorsföreläsningen med vår nya professor i historia med inriktning mot historiedidaktik vid Fakulteten för lärande och samhälle Per Eliasson, måndagen den 8/4, kl 16.15-17.00, i D222.
Föreläsningens titel är “Hur jag slutade ängslas och lärde mig att älska nationella provet i historia”.

Jag gillar Per och om han säger att det är bra med nationella prov i historia – då tror jag på honom!
pers

Viktig text!

20130308-044710.jpg

Jag citerar:

När Jan Björklund tillträdde som utbildningsminister hade olika undersökningar visat att svenska skolelevers resultat var långt ifrån tillfredställande i ett internationellt perspektiv. Vi fick en reviderad läroplan för förskolan 2010, där kraven på förskolans lärande roll förtydligades. Det gällde bland annat matematik, natur/teknik och språk. Samtidigt kom krav på att redovisa barnens lärande i dokument, dessa ska uppvisas vid skolinspektionens besök.

Den verklighet som vi inom förskoleverksamheten lever under är alltså ökade krav på att ge barnen ämneskunskaper och på att dokumentera och utvärdera dessa, samtidigt som vi ska ta emot och utskola en ständig ström av barn. Antalet vuxna som finns tillgängliga för barnen är under bra omständigheter precis så många att verksamheten fungerar, det vill säga att vi kan se till att ingen far illa, att alla får mat och att hygienen fungera någorlunda tillfredställande.

Jag hör det samma från många pedagoger när jag besöker studenter på VFU. Det största hotet mot skolutveckling stavas SKOLINSPEKTIONEN.

20130308-050417.jpg

Min gnälliga kväll

Jag såg en del av teveserien Rektorerna och deltog i den efterföljande debatten om pojkars skolprestationer på Twitter. Den här rösten sammanfattar budskapet:

https://twitter.com/ninaruthstrom/status/309389401690103808

20130307-060503.jpg

Martin Ingvar och Ingemar Gens hör inte till mina favoriter – att mästrande säga självklarheter gör dig inte till skolexpert.

20130307-065216.jpg

Oupps – den som ifrågasätter hjärnforskarnas tolkningsföreträde är mot vetenskap?

Gens använder konsekvent ett kritiskt utifrånperspektivet på lärarna (som inte förstår hur viktigt det är med trevliga klassrum – men plötsligt vänder det:

Tyvärr är mitt förtroende för Skolinspektionen inte nämnvärt större:

20130307-065737.jpg

Att problematisera “undervisning”?

Jag misstänker att det är få auktoriteter förutom Hattie som skulle våga sig på den här diskussionen. I Sverige tycks de flesta tro att det gäller att välja mellan FLUM och KATEDER.

Inom förskolan är UNDERVISNING kontroversiellt – många föredrar begreppet VERKSAMHET.

Handen som hjärnans slav?

Jag tycker mycket om Gerd Anttis text i Svd.

Och dessutom, hur länge har nu inte både barn och föräldrar fått höra att det är skillnad på folk och folk och bäst är det om barnen blir läkare eller jurister, annat är skämmigt, eller designers förstås. Och skämmigt är det också att befinna sig på denna nästan obefintliga nedervåningsnivå. – Men det kan också vara så att människan känner sig så hjälplös eftersom hon inte kan göra någonting alls åt saken även om hon känner att hon ville?

“Handen som hjärnans slav”, jag har inte hört någon säga just det, men jag säger så därför att jag tycker att övervåningsfolket förringar värdet av handen. Man tror att slaven inte kan lära mästaren något. Men säger man så är man varken sanningsenlig eller särskilt uppmärksam, varken på sig själv eller på tillvaron.

Jag behöver inte gå så långt att jag säger att tänk på en pianist. För att hjärnan ska lära sig spela piano krävs det många timmars och dagars träning av handen. Det är alltså handen, ögat och örat som lär hjärnan spela piano. Och det gäller i allt. En lärare utan hand, en doktor utan hand och praktik, en snickare med bara hjärna blir ingen snickare. Och jag, när jag skriver, är ute och går, och i allt en människa gör, då är hela människan med. Jag lär mig medan jag gör det jag gör. Tanken vidgar sig och blir till nyseende och kunskap och erfarenhet. Lärandet går in i kroppen. Att göra är tänkande. Making is thinking. Det sista sagt av professorn i sociologi Richard Sennet. Den kunskapen som var grund till den yrkesutbildning som förr sågs som vad den var, självklar, och som gjorde en okunnig till en kunnig genom det arbete som hjärnan och ögat och handen gjorde tillsammans. Detsamma gäller för all bildning och fördjupning. En kunnig hjärna utan en kunnig hand, vart kommer den? Handen har lärt hjärnan och hjärnan handen. Hjärnan jagar icke allena.

Frågan om “görandet” är kontroversiellt inom högskolan. Räcker det inte med att lära sig vad som står i böckerna?

Jag ser fram emot att pröva om vi kan gå den motsatta vägen – att börja i det praktiska för att därefter analysera våra erfarenheter. Det är ett arbetssätt som delvis hotar den målstyrda logiken. Tänk om vi lär oss andra saker än de som står i kursplanen…

20130223-131432.jpg