Nussbaum – myra eller trollslända?

Jag funderar vidare på Helenas uppdelning av pedagoger. Länk. Vad ska man säga om den amerikanska filosofen Martha Nussbaum som kraftfullt pläderar för en skola som inriktar sig mot att fostran till medborgarskap? Länk till Svd – nu rätt.

Enligt den ekonomiska tillväxtmodellen bör barn och ungdomar förutom de basala färdigheterna att läsa, skriva och räkna primärt lära sig vissa mer avancerade förmågor som har att göra med teknik och datorer. Däremot krävs det inte mer än högst rudimentära kunskaper i historia och knappast någon konst och litteratur över huvud taget. Jämlikhet, jämställdhet och demokrati framstår egentligen inte heller som särskilt betydelsefulla. Det enda som räknas är gynnandet av bruttonationalprodukten per capita. Allt annat är av underordnat intresse.

Många vittnar om naturvetenskapens betydelse för vår möjlighet att klara framtida försörjning och jag är orolig över att den här polariseringen låser  tanken i förlegade kategorier.

Visst, Nussbaum överdriver medvetet för att få fram sin poäng, men den är å andra sidan desto mera tänkvärd. Med en drastisk formulering poängterar hon att vi idag befinner oss mitt i en världsomspännande utbildningskris som vi knappt ännu lagt märke till men som i det tysta sprider sig. Utifrån sin övertygelse att en välfungerande demokrati förutsätter välorienterade, empatiska och kritiskt tänkande medborgare är hon genuint bekymrad över att dagens skolor och universitet i allt högre grad förväntas producera användbara mänskliga maskiner.

I tidigare böcker har Nussbaum diskuterat begreppet “Liberal education”. Vem tar upp den handsken?

Hjulahultsbacken - Österlens högsta punkt

Hjulahultsbacken - Österlens högsta punkt

Jag behöver nya perspektiv och uppsöker Österlens hemliga höjdpunkt Hjulahultsbacken (185 möh).

Det känns fortfarande som om Nussbaum inte kommer att påverka den svenska debatten i någon högre grad. Anders Burman avslutar artikeln med några skarpa reservationer:

Trots att Nussbaum försöker vara mer konkret i den här boken i jämförelse med ”Cultivating humanity” är det många frågor som förblir obesvarade. Det mesta som hon skriver låter förvisso bra och fint, men det är något världsfrånvänt och naivt i hennes beskrivning av världen i allmänhet och barns och ungdomars levnadssituationer i synnerhet. Det är som om hon här utgår från amerikanska, välbärgade medelklassungdomar som inte tycks ha något liv utanför skolans väggar.

Det amerikanska exemplet – om skuld

Den artonårige studenten Justin Hudson chockade föräldrar, lärare och utbildningsvärlden genom att i sitt avgångstal kritisera elitskolan Hudson College i New York som han lämnade. Efter ett försiktigt tackande och hyllande talar han om skuld (länk till NY times):

However, ladies and gentlemen, more than happiness, relief, fear or sadness, I feel a very strong emotion that I cannot ignore today. More than anything else, today I feel guilty.

I feel guilty because I don’t deserve any of this. And neither do any of you. We received an outstanding education at no charge based solely on our performance on a test we took when we were eleven year olds, or four year olds. We received superior teachers and additional resources based on our status as “gifted”, while kids who naturally needed those resources much more than us wallowed in the mire of a broken system. And now, we stand on the precipice of our lives, in control of our lives, based purely and simply on luck and circumstance.

If you truly believe that the demographics of Hunter represent the distribution of intelligence in this city, then you must believe that the Upper West Side, Bayside and Flushing are intrinsically more intelligent than the South Bronx, Bedford-Stuyvesant and Washington Heights, and I refuse to accept that. It is certainly not Hunter’s fault that socioeconomic factors inhibit the educational opportunities of some children from birth, and in some ways I forgive colleges and universities that are forced to review eighteen year-olds, the end results of a broken system. But, we are talking about eleven year-olds. Four year-olds. We are deciding children’s fates before they even had a chance. We are playing God, and we are losing. Kids are losing the opportunity to go to college or obtain a career, because no one taught them long division or colors. Hunter is perpetuating a system in which children, who contain unbridled and untapped intellect and creativity, are discarded like refuse. And we have the audacity to say they deserved it, because we’re smarter than them.

Talet mottogs med blandade känslor av lärarlag och styrelse. Det ser ut som om rektorn Ms Copolla tvingats avgå:

Reading from a statement, Dr. Coppola, who was the principal for two years, said Ms. Raab told her in late May that she seemed to resent the senior staff at the college. She was told to consider whether the job was a good fit.

Vi behöver prata om tester och sortering i skolvärlden. Starka krafter arbetar för att upprätthålla bilden av att det är ett rättvist och effektivt sätt att organisera utbildning.

Det taiwanesiska exemplet – om snällhet och krav?

Ola Wong rapporterar om utbildningssystemet i Taiwan och det är en skräckinjagande berättelse om bestraffning och utantillinlärning.

Länk

Föräldrarna tycks vara starka motståndare till försöken att göra skolan mer mänsklig. I ett hårt samhälle gäller det att så fort som möjligt förstå vad som är viktigt.

Helena diskuterar “snällismen” i svensk politik och tycks vilja göra den folkpartistiska kravpolitiken mer rumsren genom att beskriva dess bakgrund i omtanke om individen. För oss som vuxit upp med Bamse, Pippi Långstrum och Spindelmannen är det inte konstigt att den som är stark måste vara snäll – frågan är vilka värderingar  och vilken kunskapssyn som ligger bakom handlingarna? Jag tror att vi ska vara extremt försiktiga med att politisera det här ordet och hoppas slippa möta det som skällsord i valrörelsen.

 - Jag hoppas vi möter några snälla människor!

- Jag hoppas vi möter några snälla människor!

Föräldrarna i Taiwan är säkert fullständigt övertygade om att varje rapp som utdelas till barnen är nödvändigt.

Och i den internationella Pisaundersökningen över femtonåringars skolprestationer i OECD-länder 2006, såg matematiktoppen ut så här: Taiwan, Finland, Sydkorea och Hongkong.

Jag är ganska trött på internationella mätningar och hoppas att diskussionen går att föra på andra nivåer. Det är jag helt övertygad om att Helena också vill.

Fostransuppdraget – finns det?

Jag älskar att skryta om min arbetsplats och nu finns det även anledning. Anne-Marie tipsar om en nyutkommen antologi och hon presenterar Jonas Qvarsebos text på ett lockande sätt (Länk till Anne-Marie)

Det går också att ladda hem hela rapporten direkt (Länk till Mah i nytt fönster)

När jag läser Jonas sammanställning över hur fostransbegreppet har används under 1900-talet undrar jag om ordet fortfarande är användbart. Anne-Marie ifrågasätter om det verkligen är “den kommunikativa, kritiske, reflekterande demokratiske medborgaren”  som vi fostrar idag?  Bra fråga!

Effekter av en bra förskola – visa mig pengarna!

I Sverige vill vi gärna tro att skolan och förskolan betyder mycket för barnens kommande liv som vuxna. Effekterna är svåra att mäta och det finns få studier som påvisar långvariga effekter av enskilda delar av utbildning. Samtidigt resonerar vi gärna i personlighetsutvecklande termer och hoppas att skolan ska vara en del av något som skulle kunna kallas det demokratiska samhällsbyggandet.

I USA är det mer raka rör. I en studie som presenteras i New York Times (Länk) redovisas det ekonomiska utfallet av en lyckad förskoletid. Hur påverkas den framtida medelinkomsten av lärarnas kvalitet?

Resultatet är ganska svårtolkat och det finns en mängd ovissa parametrar, men den äppelkäcka slutsatsen är inte oväntat:
– Ja, utbildning lönar sig!

Frågan är om denna insikt kan påverka lärarnas löner?

Mr. Chetty and his colleagues — one of whom, Emmanuel Saez, recently won the prize for the top research economist under the age of 40 — estimate that a standout kindergarten teacher is worth about $320,000 a year. That’s the present value of the additional money that a full class of students can expect to earn over their careers. This estimate doesn’t take into account social gains, like better health and less crime.

Vem lärde dig slå kullerbyttor?

Vem lärde dig slå kullerbyttor?

Intagningsprov till kommunal förskola i New York

För oss som demonstrerade mot USA:s krig i Vietnam kommer det alltid finnas ett lite grumligt stänk av anti-amerikanism i botten av vår världsbild. Samtidigt är vi uppfödda med amerikansk kultur och jag skulle nog beskriva mig som ohjälpligt kluven i förhållande till det stora landet i väst.

Jag håller på att ramla av solstolen när jag lyssnar på ett reportage i Studio Ett om situationen för barnfamiljer i New York. De privata skolorna är svindyra, men det finns en genväg för ambitiösa föräldrar som vill sina barns bästa. De privata företagen förbereder fyraåringar inför antagningsproven till de bästa kommunala förskolorna skär guld och debiterar uppåt 1000:- i timmen. Medelklassföräldrarna skyr inga medel när det gäller att se till de egna barnens intressen.

Suck.

I Sverige tror vi att staten skapar rättvisa genom att uppmuntra friskolor.

Länk till Studio Ett

Livet är ett stort prov?

Livet är ett stort prov?

Om att bli sedd

Vi diskuterar mål och skolprestationer, metoder och ansvarsfördelning. Det känns tryggt att beskriva uppdraget och inför terminsstarten tror jag att en hel del kolleger kommer att försöka prata sig samman inför mötet med eleverna om vad de ska uppnå. Här kommer inte knusslas med tydlighet och kravnivåer.

Bakom den här blanka fasaden av rationalitet finns en annan verklighet. Rädda barn och lärare som vill bli sedda en kort sekund utan att känna skräck.

Olle Adolphson beskriver det minsta djurets vardag med hjälp av Beppe Wolgers text:
Olle Adolphson – Okända Djur

Det minsta djur som funnits var så litet,
så magert och så tunt och ruskigt slitet.
Det var en fnill, som som var så svår att finna,
att en bacill kunde be den försvinna.
Han var så liten att hans huvud värkte,
men glad ändå om någon honom märkte

Någon har haft roligt med Photoshop:

Jag undrar över vem som spelar det väldigt ostyriga pianot?

Inspirerad åker jag till kyrkan i Ravlunda och letar reda på Olle Adolphsons gravsten omgiven av lavendel.

När målen skymmer sikten

De flesta tycks trivas väldigt bra med målstyrning. Tydliga och utvärderingsbara mål ger riktning åt arbetet och känslan av att det finns en gemensam plan är delvis berusande. Vi vet vart vi är på väg och vi vet när vi är framme. Alla är glada.

Ändå har jag ofta en smygande misstanke om att de här målen är en kuliss och att det verkligt spännande händer bakom dem.

Idag är jag mållös.

Hur ska rektor få lärarna att samarbeta?

Vi skriver våra små hjältesagor och idag publicerar SKL en rapport där 1300 rektorer ger sin syn på skolans problem. Jag tror det är en ganska bekväm förklaring att se lärarnas bristande samarbetsförmåga som huvudproblem och menar att den här skuldbeläggningen får konsekvenser för den fortsatta analysen.

Vilken betydelse har ämnestraditioner, detaljstyrning, nationella prov, målfokusering för det som skulle kunna vara ett elevcentrerat och ämnesövergripande arbetssätt?

Nu blir rektor god och lärarna onda – och det tror jag inte är konstruktivt.

SKL:s rapport Bra måste bli bättre

Lärarnas nyheter

Kung Sol och fårskocken

Kung Sol och fårskocken

Skollagen – för kunskap, valfrihet och trygghet

Måste alla riksdagsförslag ha den här slagordsmässiga formen? Den 1/8 2010 får vi en ny skollag och riksdagen biföll som väntat förslaget. Nu återstår att se om skolan går att styra. Erfarenheterna av tidigare försök att kontrollera den här supertankern är inte uppmuntrande.

Länk till riksdagen

Fickparkering - någon?

Fickparkering - någon?