Skoldebatten summerad – på fel plats?

Fyra lärarutbildare och skolforskare från Borås summerar vårens holmgång om skolan och konstaterar att svartmålningen inte underlättar rekrytering av nya lärare. Jag funderar över varför den här viktiga texten hamnade på Sydsvenskans debattsida och inte på någon av de mer prestigefyllda arenorna. DNdebatt tycks fortfarande vara en en FP-megafon?

Länk

Från artikeln:

För ett tag sedan uttryckte Centerledaren Maud Olofsson sitt partis syn på hur kvaliteten i den svenska skolan ska förbättras. Genom en så kallad kunskapsmiljard, utformad som en prestationsbonus, ska skolor som på de nationella proven i nian visat på en klar resultatförbättring belönas.

Förslaget har klara likheter med den amerikanska politiken, och Olofsson ser kunskapsmiljarden som ”en ekonomisk morot för skolor som förbättrar sina resultat”. Men konsekvensen blir en gigantisk omfördelning av resurser så att skolor med sämre förutsättningar också får mind­re resurser.

Den kraftiga fokuseringen på mätbara kunskaper och rapportering av elevernas provresultat har under senare år medfört en betydande förändring av lärarnas arbete. För att visa att man uppfyller de nationella kraven tvingas lärare ägna en stor del av sin arbetstid till dokumentation av olika slag.

Vår forskning visar att lärare och rektorer ser detta som nödvändigt i första hand för att ha ryggen fri i händelse av klagomål från föräldrar eller skolmyndigheter. Lärarnas professionella autonomi urholkas och ersätts med politisk klåfingrighet, även när det gäller hur undervisningen skall genomföras.

Jag hittar Lärarnas tidning på hallgolvet och nickar instämmande till Anne-Marie Körlings sista krönika.  Det finns flera beröringspunkter och båda texterna andas en sorg över att skoldebatten handlar om fel saker. Jag kommer att sakna Anne-Maries krönikor, men tröstar mig med bloggen och boken som kommer till hösten. (länk till krönikan)

Frihet?

In his recent TEDxSinCity talk titled “Freedom to Learn,” Chaltain outlines the three questions that should be at the heart of every conversation about fixing our schools:

  • 1) How do people learn best?;
  • 2) What are the skills of a free people?; and
  • 3) What in the end does it mean to be free?

Låt oss tala om frihet! Det var länge sedan ämnet diskuterades i skolvärlden.

20110605-013121.jpg

Skollyftet – förskoleraset? – Uppdaterad med länk

I Sydsvenskan läser  jag om hur de nationella satsningarna på att höja elevers skolresultat har resulterat i att resurserna styrts mot skolan. I Rosengård har förskolorna inte fått ett öre av de 12 öronmärkta (se kommentar) miljonerna. Förskolecheferna beskriver svårigheterna att rekrytera kompetent personal.

Länk 1 Länk 2

Margaretha Müngersdorff tycker inte det är konstigt att så många av stadsdelens elever inte blir behöriga till gymnasiet.

– All forskning visar att om ett barn inte lär sig sitt modersmål i tidig ålder är det mycket svårare att lära sig sitt nya språk och tillgodo­göra sig kunskap i skolan. Modersmålsstödet till förskolebarnen borde vara mycket större.

Hon har en egen teori om varför inga av alla miljontals kronor har gått till förskolorna under årens lopp.

– Man får inte betygsätta eller utvärdera barns utveckling på förskolan. Därför är det svårt att mäta om en satsning har gått bra eller dåligt. Att satsa på eleverna i högstadiet är enklare, deras kunskap kan mätas i slutbetyget.

Under tiden fortsätter ett av lärarfacken att anklaga förskollärarna för att ha lagt beslag på löneutrymmet.

Är dagens skolpolitik “borgerlig”?

Per T Olsson diskuterar det laddade ordet och utgår från Bertil Ohlins invändningar på 50-talet.

Ohlin, som under många år personifierade alternativet till Socialdemokraterna, ogillade emellertid begreppet borgerlig. Det är inte, skrev han i sina memoarer, ”en terminologi som hör hemma i en objektiv framställning”.

Ohlins aversion mot ordet är förståelig. Det har en marxistisk klang: bour­geoisien, eller borgerskapet, var Karl Marx benämning på kapitalismens härskande klass.

(…)

Och utöver en gemensam antisocialistisk grundhållning har de partier som avses så olika idémässiga rötter att ett samlingsnamn blir missvisande: en värdekonservativ kristdemokrat representerar en annan sorts borgerlighet än en kulturradikal folkpartist; en urban moderat och en centerpartist på landsbygden gör olika prioriteringar.

Jag tror att många gärna vill se dagens upphetsade skoldebatt som opolitisk. Den handlar om barnens lycka, lärarnas status och nationens framtid. I en stor opolitisk omfamning förfasar vi oss över Zarembas skräckskildringar och värms av att tillhöra den goda sidan – vi som vill att det ska vara ordning och att barnen ska lära sig något.

Men frågan återstår: är det verkligen en borgerlig politik att vilja öka kontrollen och förstatliga skolan? Idag beskrivs misslyckandena som en följd av socialdemokratins dåliga politik och den usla forskningen. Hur ser den borgerliga visionen ut? Friskolor till alla?

Per T fortsätter:

Bertil Ohlin hade rätt. Termen borgerlig är ett elände. Det är något med själva ordet som spökar; det är liksom belastat av en förlorarstämpel från det förflutna som inte ens alliansen har lyckats radera.

För om man blundar och tänker på ordet borgerlig, vad ser man då för sitt inre?

Flimrande bilder från den ena valvakan efter den andra där molokna partiledare konstaterar att det inte blev maktskifte den här gången. Heller. Thorbjörn Fälldins svettiga anlete. Ola Ullsten, hjälplös som en tappad äggula. En arrogant Carl Bildt som pekar ut den ”enda väg” som slutar vid 500 procents ränta. En förvirrad Olof Johansson, vilt fäktande mot Öresundsbron.

Till de här bilderna fogar jag en stridslysten och segerviss utbildningsminister i färd med att återskapa gårdagens skola.

“Forskarnas skolsvek”

DN:s ledarsida trummar på:

De svenska pedagogernas storhetstid inträffade under 1940- och 50-talen. Forskarna medverkade i de utredningar som föreslog de stora skolreformerna och bidrog därmed bland annat till att den nioåriga enhetsskolan inrättades. På den tiden kunde forskarna hjälpa politikerna att se längre.

På Svenska dagbladet är tonläget annorlunda. Under rubriken “Fler lärare måste bli forskare” skriver en namnkunnig samling:

Det är angeläget att förstärka den forskning som handlar om klassrumssituationen, ämnesdidaktisk kompetens, undervisningsmetoder, hur lärare undervisar och hur elever lär. En starkare koppling till sådan forskning från olika vetenskapliga områden höjer lärarnas kompetens och förmåga att använda olika verktyg i undervisningen beroende på situation och elevernas behov. Det behövs också fler forskarutbildade lärare.

Ytterligare en utmaning är att lärare, skolledare och företrädare för huvudmännen behöver ta del av relevant forskning och använda den i verksamheten i ökad utsträckning. Det ska löna sig att ta fram arbetssätt som utgår från forskningen och därmed öka kvaliteten på undervisningen.

Idag har jag ingen åsikt. Låt elefanterna dansa.

 

Är “katederundervisning” ett okontroversiellt begrepp?

Jag möter kloka personer som inte ser kopplingen till oreflekterad maktutövning, faktatragglande och förmedlingspedagogik. Hamnar i hopplösa diskussioner om betydelsen av fakta. Älskar frågesporter och är stolt över min breda bildning. Känner mig förflyttad 40 år tillbaka i tiden och famlar efter tröst på nätet. Det måste finnas värdigare sätt att förhålla sig till utveckling och lärande.

http://twitter.com/#!/briankotts/status/56427426460336128

Alfie Kohn släpper in lite luft i den pedagogiska gravkammaren.

Det är jag som är “somliga”

Aftonbladet har dragit igång sin olustiga kampanj Skolraset:

Klicka på bilden

Klicka på bilden

Så här inleds texten:

Somliga verkar tro att vi tänker rasa mot lärarna och smutskasta skolan. Det stämmer inte riktigt. Vi vill granska skolan tillsammans med lärare, elever och föräldrar! Raset syftar på hur den svenska skolan faller i internationella mätningar, som PISA-undersökningarna.

Min misstänksamhet delas av många. Följ #skollyftet på twitter och hemsidan.

Merkateder känner ni väl redan till?

Det är svårt att bevisa att en utbildningsminister har fel

Marie Linder gör ett väldigt bra försök:
länk

Jag anar att diskussionen om katederundervisningens effektivitet inte är över. Just nu diskuteras om Aftonbladets sunkiga hashtag #skolraset ska kompletteras med #skollyftet. Det är inte så lätt att skapa meningsfulla trådar med 140 tecken på Twitter.

Vi är på väg!

Vi är på väg!

 

I de testgladas rike

Emma Leijnse skriver om tendensen att förskolor i allt högre grad testar barns kunskaper inom olika områden.

Länk

Hennes chef Linda Berg tycker att materialet är kompetenshöjande för personalen. Tras gör att de vuxna måste tänka på språket på fler sätt, inte bara hur barnen pratar utan också hur de förstår och upplever språket.

Aha – det är för personalens skull?

På nätet finns nu den viktiga bakgrundsartikeln där kollegorna Annika Månsson och Ann-Christine Vallberg Roth redogör för varför sådana här tester är förbjudna i skollagen. Det är verksamheten som ska bedömas – inte barnen!