Jag försöker summera vårens skoldebatt och inser att jag underskattade den uppdämda ilskan hos de lärare som anser sig ha blivit illa behandlade under de senast 20 åren. Många menar att det har varit förbjudet att undervisa på vissa sätt och att de av pedagogiska forskare, lömska lärarutbildare och rektorer med dagisfasoner tvingats in i arbetsformer som varit djupt förnedrande. Den förbjudna katederna blir en stark symbol för en raserad maktposition och jag anar en koppling till kön. Påfallande många av Zarembas hjältar är män med arbetarklassbakgrund – kanske har de drabbats av den tilltagande feminiseringen i skolan? De här personerna äger naturligtvis rätten till sina berättelser och nu har historiebeskrivningarna kanoniserats med hjälp av Dagens nyheter generösa publicering.
Vi som upplevde samhällsförändringen och skolpolitiken ur ett annat perspektiv hukar i skamvrån. Den nya världsbilden är hegemonistisk och ibland även en aning hämndlysten. Nu ska det utkrävas ansvar och vi väntar oroligt på de långa knivarnas natt.
Först tyckte jag att den här bittra tonen var lite barnslig och förstod inte hur vuxna och välutbildade lärare låtit sig manipuleras att undervisa mot sin övertygelse under många år? Jag hittade inte de stränga och styrande metodangivelser i läroplanen lpo94 och lärarutbildningen från 2001 är ett under av pluralism – kanske att vi i allt för hög grad undviker att tala om metoder av rädsla för att inta en normativ position.
Samtidigt vill jag gärna förstå hur den här påstådda likriktningen har gått till. Var det en tankesmitta som spred sig över landet och snärjde in de rättskaffens lärarna med lömska locktoner? Eller handlade det om enkel styrning – de som försökte följa tidens anda och rektorns vilja belönades med status och lönepåslag? Hur var det med integriteten?
Jag försöker översätta de här komplicerade processerna till min egen resa genom förskolan. När jag började arbeta i mitten på 70-talet var det ett högstatusyrke och vi män som gick in i den världen var representanter för den nye mjuke mannen. Vi skulle omdefiniera en problematiska maskulinitet.
Det visade sig vara ett besvärligt projekt. Barn, föräldrar och arbetskamrater såg uppenbara vinster med att männen även tillförde andra erfarenheter till förskolan än de traditionellt kvinnliga. En del män såg sig till och med som representanter för något som vi slarvigt kan kalla mångfald (och riskerade att stereotypiseras eftersom de var så få) – andra var upptagna av att bevisa att det “egentligen inte är någon skillnad mellan män och kvinnor” (och fick beröm om de passade in i bilden av den könsneutrale pedagogen). Båda uppfattningarna rymdes inom yrkesrollen.
På 90-talet skärptes tonläget. Några pedofilskandaler ökade misstänksamheten och många män tröttnade på sin utsatta position. Samtidigt vann genusvetenskapen mark och likhetsfeministiska idéer om kön som social konstruktion dominerade politiken. De som hävdade biologins betydelse beskylldes för att vara essentialister.
Delegationen för jämställdhet i förskolan slog fast att det inte fanns någon egentlig anledning att rekrytera män till förskolan än de strikt arbetsmarknadsmässiga och genuspolitiska (att visa att män också kan vara vårdande). Vi som hade andra tankar om mångfald och könsbalans blev effektivt marginaliserade. De män som sökte till lärarutbildningen uppfostrades till att se sig själva som representanter för en överallt närvarande könsmaktsordning. Många tröttnade och drog.
Nu väntar jag på att de män som har trängts undan från skolan och förskolan ska få sin berättelse kanoniserad. Kanske måste de anlita Zoran Alagic och Maciej Zaremba för att få medialt genomslag?
Tysta tankar 