På Svensklärarföreningens blogg pågår en diskussion om pojkarnas svaga prestationer i ämnet. Viktig fråga – missa inte.
Monthly Archives: March 2008
“Jag måste använda ord”
Jag går på bokrean och hittar en gammal favorit. Lars Forsell har skrivit en dikt som är hyllar språket som betydelsebärare. Tydligheten är viktig och ibland livsavgörande.
Jag måste använda ord – ur Oktoberdikter
Antagligen har många svensklärare försökt övertyga barn om vikten av ett stort ordförråd genom bilden av kaptenen som står på bryggan på sitt stormpinade skepp och förgäves ryter:
– Reva dom där!
Så byggs en auktoritet upp. Genom ett funktionellt yrkesspråk konstrueras bilden av en kunnig person som utövar ett hantverk.
I lärarprofessionskursen diskuterar vi vad som utgör grunden för läraryrkets legitmitet och det är lockande att hämta inspiration från grupper med status och fackspråk: juristen, kemisten, kirurgen – ja även traditionella hantverksyrken har idag egna begrepp som utestänger oss andra.
Min utmaning är att översätta Lars Forsells dikt till en annan yrkesgrupp – och idag jag försöker med något som jag kallar “lärarna”
Jag måste använda ord
när jag talar till er!
Tänk er lärare
i en förberedelseklass, en särskild undervisningsgrupp,
en ålderintegrerad fritidsklubb, en särskolegrupp med högfungerande autister,
en fristående gymnasieskola, en förskoleklass, ett fritidshem
med molnet av kursplanemål över sig:
fakta- och färdighetsmål,
värderings- och förståelsemål,
strävansmål, uppnåendemål,
individuella och kommunala mål.
När det blåser till mediestorm
kan han väl inte bara peka
med handen
och ropa: Uppnå dom där!
Det skulle se ut.
Snickaren har en låda med fackord
Muraren sina
och den som skall styra en barngrupp
kan väl inte bara gasta i stormen:
Du där gör fel! Håll inte på så där!
Jag måste använda ord
när jag talar till er
Ni måste lära er ord.
Äsch – idén var bättre inne i mitt huvud och jag tror inte lärares yrkesspråk är vägen mot högre status. Risken är stor att det fungerar utestängande och förminskande mot barn och föräldrar. Dessutom kanske inte det är kommenderandet som är kärnan i professionaliteten. Tänk om det är viktigare att lyssna än att tala.
Det skulle vara spännande att se om barn kunde översätta dikten till sin värld. vad krävs för att bli framgångsrik i World of warcraft – vilket fackspråk behövs där?
Att skriva lärandemål i Bologna
Jag har varit på workshop om kursplaneskrivning och är lite matt. Tidigare var det ganska lätt att utbilda lärare. Allt var obligatoriskt och det rådde koncensus om vad en lärare skulle kunna. Nu ska kunskaperna kunna kommuniceras i lärandemål och bedömas vid särskilda examinationer som ska vara möjliga att skilja ut från det som kallas undervisning. Konstruktionen bygger på tydlighet (detta kan studenten vid kursens slut) och eget ansvar (studenten väljer att ta till sig kunskaperna på eget sätt).
Följden är att många studenterna till lärarnas förtvivlan väljer bort moment som inte direkt kopplas till examinationerna. De berömda grupprocesserna uteblir. Traditionella skrivningar mäter i vilken mån studenterna kan formulera sig – övriga mål kräver andra bedömningsformer.
Lärarutbildarnas motdrag är att skapa trådar in i kurserna. Jag ska ge ett påhittat exempel som är lätt surrealistiskt – men avser att illustrera tänket. Om kursen har ett mål som:
Studenten ska efter avslutad kurs kunna diskutera hälsobegreppet utifrån en gestaltning av fysisk aktivitet. (Nåja – jag har sett värre…)
Då är det rimligt att schemalägga (=skapa utrymme för)
1) Vasaloppsdeltagande för gruppen
2) Ett redovisningstillfälle där gruppen i dramatisk form gestaltar de fysiska processerna vid Mångsbodarna och Evertsberg
3) En diskussion om vad som hände vid gestaltningen
4) Den egentliga examinationen blir sedan en individuell skriftlig sammanställning av de egna tankarna kring vad som hände vid redovisningstillfället. Antagligen kryddat med någon form av analys eller reflektion.
Denna modell skulle kunna kallas en smygobligatorieläggning av ganska ansträngande moment och någon student skulle möjligtvis mena att kunskaperna kan inhämtas på annat sätt – men vi lärare kan hävda att kursens delar hänger ihop. Dessutom är det viktigt att betona att det varken är själva vasaloppsdeltagandet eller den dramatiska gestaltningen som bedöms. (usch nej – det vore odemokratiskt och oakademiskt) Dessa delar är undervisning – inte examination…
Verkar det komplicerat? Vad är alternativet?

Vad handlar undervisning om?
Bo Bo Bo, What a little moonlight can do to you
Jag tuggar mig långsamt igenom antologin Skolan som politisk organisation (Gleerups, 2008) och gillar boken allt mer. Boken bygger på ett forskningsprogram om värdegrundskonflikter och många av författarna tror jag har statsvetenskaplig bakgrund. Dagens bekännelse: jag är trött på pedagoger.
Bo Rothstein skriver om den effektiva skolan och ledarskapets mystik. Det är två teman som i hög grad är aktuella i debatten kring teveserien 9a. Samtidigt arbetar jag med en kurs som heter Lärarprofession och försöker beskriva Den goda skolan och Den goda läraren.
Den första frågan är vad som menas med effektivitet och slaget står mellan två traditioner som antingen betonar akademiska prestationer eller socialt välbefinnande. För att förstå resultaten måste dessa relateras till elevers socio-ekonomiska förutsättningar – men, och nu kommer det spännande – hur stor del av resultaten kan relateras till elevernas bakgrund och hur mycket handlar egentligen om skolornas effektivitet. Spelar skolans organisation någon roll?
En sammanställning av 150 forskningsprojekt visar att mellan 8 och 18 procent av elevernas skolprestationer går att relatera till skolornas effektivitet. Det är alltså lönt, som vi säger i Malmö.
Nästa fråga är då att försöka frilägga vilka faktorer det är som är framgångsrika, en längtan efter evidensbaserade undervisningsmetoder vibrerar i bakgrunden. Varje politiker, tjänsteman, rektor, lärare och student ställer samma fråga: H-u-r g-ö-r m-a-n? Eller: Varför lyckas en del där andra misslyckas?
En del av framgången beskrivs ofta i termer av mjukvara – en mystisk anda eller sammanhållning. ”Det sitter i väggarna” och är svårt att fånga in med ord.
Rothstein förvånas över att det inte tycks finnas några särskilt framgångsrika pedagogiska metoder eller tekniker. Inga modeller skiljer ut sig som effektivare. Spelar pedagogiken då någon roll? Jag är också förvånad över att de mystiska stjärnlärarna i teveserien ofta bedriver mycket traditionell undervisning – men med ett glödande engagemang! Det är inte i metodval som lärarna skiljer ut sig – det är i det personliga mötet som jag anar den möjliga framgången.
På samma sätt tycks många peka på ledarskapets betydelse och Rothstein diskuterar managementkulturens intåg i skolorna (25 000 träffar på ordet ”manangement” i LIBRIS är ganska mycket) Det mesta i denna genren är metodiska kokböcker av begränsad vetenskaplig kvalitet och det känns lite otryggt att det är genom ledarskapsmystik som skolan ska frälsas. Konsulterna skär guld, forskarna skakar på huvudet och lärarna kvider.
Därefter följer en kort genomgång av organisationsteori och jag funderar över hur våra studenter skulle reagera på denna typ av texter. Varför gör folk som de gör? Går de att styra? Är självständighet möjlig i politiska organisationer?
Rothstein väjer inte för att diskutera de akademiska institutionernas självkorrumperande logik (Att sänka kraven för att öka intäkterna och minska den egna arbetsinsatsen) och att kvalitetskraven följer en egen logik som beskrivs som ”den sociala fällan”. Risken finns naturligtvis att studenterna upptäcker att utbildningen inte håller måttet och då måste vi lita på att andra institutioner samarbetar genom att också sänka kraven…Människosynen är oblygt cynisk och utgår ifrån bilden individen som rationellt nyttomaximerande varelse. Motkraften är då en form av etisk kod eller moral som skulle kunna vara grunden för det som vi kallar tillit.
Detta sköra förtroende bygger på många kompetenser och frågan är om de karismatiska cheferna (lärarna) kan ersätta laganda (eller personlig motivation) med personlig utstrålning.
Rothstein landar i en referens till Putnam och Making democracy works. Visonen av demokrati som effektiv och produktiv kraft kanske behövs. Organisationen och samhället lever av tillit och ledningens centrala uppgift är att skapa denna. Innehållet eller metoden tycks vara mindre betydelsefulla.
Blogg – nu, då, alltid
Jag letar efter sätt att använda internet som inte imiterar traditionell undervisning. I dagens Sydsvenska berättar Margareta Flygt om soldaten som skriver en blogg – från skyttegraven under första världskriget! Hans släktingar publicerar brev och vi läsare blir de som oroligt väntar på livstecken. Samtidigt kommenteras breven av bloggläsare som fyller på med andra händelser från tiden.
Som lärare vore jag blind om jag inte såg pedagogiska möjligheter i denna form.
Tisdagstema – “fritid”
Tisdagstemat rullar vidare och veckans ord är Fritid
Ett mycket utmanande ord. Båda delarna är lika mystiska:
Fri?
Tid?
Sammansatt blir det nästan outhärdligt spännande och min bild antyder något om inramning och uppskruvade förväntningar (Jag vet att man inte ska skriva tolkningar på näsan…)
Klickbar bild
Bloggens arkeologi
Professor Per Ledin skriver om Bloggens arkeologi på den gemensamma bloggen På Svenska från Örebro universitet. Jag uppskattar försöket att kartlägga något så mångtydigt – men fasar inför vetenskapens ambition att kategorisera fenomenet i kända kategorier! Ett äkta äventyr.
Snart kommer nästa avsnitt om Bloggens fysionomi och det tänker jag inte missa.
Bli lycklig!
Jag har fått (nåja) biljetter till Rufus Wainwright på Ystad teater den 8/4 och ser verkligen fram emot konserten. Om ni möter en högskollärare i nätstrumpor och högklackat nynnande på Judy Garlandsånger, ja då kan det vara jag som testar lite gränser.
Nätverksläraren – överallt hela tiden
Det är en ganska krävande vision som gömmer sig bakom IKT-retoriken. Jag funderar över hur datorer påverkar oss och skapar nya bilder av vad undervisning egentligen är.
För en del innebär datorn enbart effektivisering – för andra tycks visionen vara mer nyskapande. Innebär det att vi låter maskinen diktera villkoren för våra tankar?
