Leken, styrningen och det lärande barnet

Jag har suttit i muntliga examinationer med studenter som haft i uppgift att diskutera och argumentera kring begreppet lek utifrån egen dokumentation. En ganska utmanande fråga och tolkningarna har varit många.

ford.jpgEn redovisning stack ut från mängden. Studenterna hade gjort ett experiment och låtit två barngrupper bygga gubbar av toarullar. Den ena gruppen hade fått mycket detaljerade instruktioner och en tydlig förebild, medan den andra gruppen fick skapa mer fritt.

Studenterna beskrev övertygande skillnaderna i de olika processerna. Den fria gruppen hade en svårare start, men arbetade efter en stund betydligt mer intensivt och var också märkbart stoltare över resultatet. Det var möjligt att föra en diskussion i metakognitiva termer med barnen om hur de lärde sig och tänkte. Den styrda gruppen var ängslig och oengagerad. De ville helst gå därifrån.

För mig som gick utbildningen på 70-talet känns det underligt att diskussionen fortfarande är aktuell. Polariteten mellan styrda och fria aktiviteter var ibland plågsamt ideologiserad då – men idag tycks det som om slaget behöver utkämpas en gång till.

Mallar och tydliga mål dödar – frihet och egna tankar ger liv. Ska det vara så svårt att fatta?

Jag tillhör den bekymrade sorten

Jag har inte kommenterat Schlagerfestivalen (jag vet att den egentligen heter något annat) och det beror kanske på sjuklig bitterhet över att jag själv aldrig har fått tävla. Efter 15 år borde jag ha förlåtit juryn att de valde 10 andra bidrag och lämnade mitt i den ratade högen bland 2000 andra förhoppningsfulla. Förlåta – ja. Glömma – aldrig!

Problemet i år är att de tävlande låtarna kändes så platta och intetsägande vid sidan om Maia Hirasawas version av förra årets vinnare.

Skräckblandad förtjusning

Det är med ytterst blandade känslor jag läser i Sydsvenskan om regeringens nyvaknade intresse för förskolan. Enligt artikelförfattaren är det en “hjärtfråga” för Folkpartiet och jag undrar om inte det ordet har fått en helt ny betydelse. (DN) (SvD?)

j.jpgKnepet är som vanligt “tydlighet” och fokus på läs- skriv- och matematikfärdigheter. Folket jublar och alla älskar tydliga och utvärderingsbara mål. Utom jag.

1) Jag ser innehållet i förskolans verksamhet som en förhandling mellan olika aktörer: Barn, personal, föräldrar och de som betalar verksamheten. Genom att skapa dessa statliga mål krymper utrymmet och vi får försöka inrikta energin på att tolka direktiven.

2) Tydliga mål = mål att uppnå. Tidigare har läroplanen byggt på strävansmål. Uppnåendemål i en frivillig verksamhet är problematiskt, eller för att säga det rakt ut: korkat.

3) Didaktiken består av frågor som Vad, Hur och Varför.

  • Vad – kommer regeringen att vilja detaljreglera innehållet? vad är det vi ska göra mindre av?
  • Hur – finns det metodanvisningar och schemaläggningar av lektionsliknande undervisningstillfällen
  • Varför – ja vad ligger bakom? Hur ska vi motivera barnen och förklara att det inte längre är möjligt att bygga verksamheten på deras erfarenheter och nyfikenhet. Vilka experter ställer upp och legitimerar denna förändring

Den som tror på detaljerad styrning av förskoleverksamhet bör åka till England och studera verksamheten där. Spåren förskräcker.

Muntlig examination – vart går vi?

Att vara högskolelärare är ett ansvarsfullt uppdrag och att sätta betyg brukar lite högtidligt beskrivas som “en grannlaga uppgift”. Den s.k. transparensen bör  vara stor och såväl kursplaner som examinationsformer granskas noga. Ur studentperspektivet är det naturligtvis viktigt att veta vad som förväntas och hur det ska examineras. Från arbetsgivarens synpunkt är det bra att veta om vi har kollat så att studenterna verkligen uppnår målen.

vag.jpgI Bolognaprocessens tidevarv har det blivit ännu viktigare att förstå vad som är kärnan i kursen. När studenterna har eget ansvar för sina studier och kanske väljer att inte närvara vid lektioner och föreläsningar – då är det extra viktigt att verkligen mäta det som vi säger oss mäta.

Vi uppmanas att använda varierande examinationsformer, men några dörrar är stängda. Den gamla fina och avskräckande stickprovstentan duger inte. Det ska inte löna sig att chansa och ett godkännade av kursen innebär att lärarna faktiskt garanterar en viss kunskapsnivå.

Däremot är det möjligt att använda såväl sals- som hemtentamen, essä- som flervalsfrågor, individuella som gruppuppgifter, gestaltande som reproducerande redovisningar.

Jag har varit med om det mesta men noterat en viss övervikt för den skriftliga individuella hemtentan av essäkaraktär, som är en mycket arbetskrävande och svårbedömd genre. Vad är det vi letar efter? Går det att skilja mellan ytlig och djup reflektion? Går det att skriva kriterier som är kommunicerbara? Ofta sitter lärarlaget i dygnslånga konferenser och försöker reda i olika dilemman. Till sist finns det en uppenbar risk att texten inte speglar studentens kunskapsnivå, utan är en gemensam familjeprodukt. Fuskspöket härjar.

Därför är det spännande att pröva muntlig examination och jag är ganska nöjd. Möjligheten att ställa följdfrågor är ovärderlig och förmågan att reflektera över gjorda erfarenheter utifrån kursens begrepp blir ganska synlig.

Men det känns lite som en parodi på gamla studentförhör – stränga minen och vassa blicken.

Giacometti kunde inte komma

Årets utställning på Louisiana är Giacometto och Cézanne. Där har jag inte varit. Vännerna på Österlen är också sevärda i sin utdragna skugglikhet.

skuggor.jpg

För den som föredra stilleben tror jag att de utsökta morötterna som generösa viltvårdare har lagt ut på en vattensjuk leråker skulle kunna vara lockande objekt. Det ligger något motsägelsefullt i att mata framtida offer. Kärleken är inte helt ren – men när är den det?

viltvard.jpg

Varför påminner mig dessa morötter om skolan? De är lockande och vackra – men fullständigt livsfarliga… Är det långsökt och banalt att jämföra det nya betygssystemet? Den gamla liknelsen får liksom en annan betydelse när jag ser högen framför mig.

Det ska vi fira!

ske.jpgJag är inte så bra på bemärkelsedagar, men tänker faktiskt fira ett stillsamt ettårsjubileum som bloggare. Inser att det har hänt en hel del med mig under året och att jag utvecklat ett lätt beroende som jag inte var beredd på.

Jag funderade på att utforma jubileumstexten som ett benrangels tacksamma bön till sina läsare – och det blev lite väl högtravande och patetiskt. Så – kära läsare :
– Hjälp mig att inte tveka, inte såra i onödan och framför allt – inte bli alltför självupptagen.

Nu är jag redo för ett nytt år!