Veteranbilarna i Folkets park har alltid funnits. Jag minns besvikelsen när jag upptäckte att ratten inte påverkade bilens riktning.
Det känns ungefär som att arbeta med lärarutbildning.
Ännu en strålande animation av RSA! Denna gång om nätverkens kraft och nutidens organiserade komplexitet. youtube.com/watch?feature=… #tankom—
Hans Renman (@tankom_hans) May 23, 2012
Komplexitet är ett viktigt ord. Nu ska vi bara lära oss att stå ut med det.
Om lärarlegitimationen:
"20 000 erfarna lärare riskerar att tvingas bort från yrket"
buff.ly/KfLfAV—
Niklas Sandman (@skolniklas) May 23, 2012
Dessutom kan jag faktiskt flyga!
Det spelas mycket brännboll i skolorna nu… Finns det LPP? IUP? Eller gör man det för att det är skönt ute?—
Skola 2015, Anders B (@skola2015) May 23, 2012
Jag är rädd att glädjen över att kunna beskriva ”lärande” med ord inbjuder till högmod.
Studenter berättar om rektorn som prisar luciafirandet som ett ”lärandetillfälle” och jag tolkar ovanstående tweet som ett diskret avståndstagande från en skolkultur som dyrkar målen mer än livet.
Nu tänker jag tillbringa en timme i mållöst tillstånd.
Förklaringen till min passivitet är enkel – jag väntar fortfarande på att någon ska intressera sig för innehåll och arbetsformer i skolan. Jag vill inte framstå som negativ och är därför tyst. Kanske kommer någon annan att lyfta frågan om könsobalansen i skolan?
Anna Ekström diskuterar klokt och nyanserat på SVTdebatt (Länk) men det saknas något.
• Skolverket kommer att genomföra en kartläggning och analys av vad som gjorts för att öka andelen män i förskolan i Sverige sedan 1970 och presentera förslag på vilka åtgärder som kan öka andelen män i förskolan.
Jag menar att de nödvändiga utredningarna redan är gjorda och rekommenderar de här texterna:
Vi är några lärarutbildare som gärna vill vara med och stötta Skolverket i sitt viktiga uppdrag. Vi har bildat en lös grupp och hoppas fler vill bidra med idéer.
Länk till hemsidan Män till förskolan
Det här verkar spännande!
Svenska skolelever halkar efter i kunskapsligan, visar OECD-mätningar. Och en anledning till det är kunskapssegregationen. Om detta handlar Malmö högskolas skiftesföreläsning den 28 maj.
Professorerna Lena Adamson och Anders Flodström: Björklund har en dold agenda för högskolorna: svd.se/7218591.svd—
SvD Brännpunkt (@SvDBrannpunkt) May 22, 2012
Vad behöver en lärare kunna för att vara en del av utvecklingen?
What technology will shape education in the next 5 years? bit.ly/JzXSZY—
brian (@iEducator) May 22, 2012
Det behöver vi prata mer om på lärarutbildningen.
#Lärartycket är en bloggstafett där lärare skriver om sitt yrke. Många är trötta på att låta sig definieras av andra. Det bästa sättet att ta makten över bilden av sig själv är att formulera den – och dela den.
Missa inte Fröken Anns enastående inlägg.
”Demokrati är att förstå och respektera att andra kan tycka olika”
Orden från en ung Olof Palme berör efter 41 år. Den skarpa ljussättningen och de osynkade läpprörelserna tar bort all inställsamhet. Plötsligt förstår jag vad läraryrket handlar om.
Det är inte ytlig disciplinering.
Det är inte sortering av arbetskraft.
Det är inte förmedling av ytliga faktakunskaper.
För att kunna förstå andras tankar krävs bildning. Det går att se tillvaron ur olika perspektiv. Det finns inga givna sanningar. Vi måste lära oss att stå ut med tanken att vi inte vet. Skolans uppdrag är att skapa utrymme för samtal som leder till att vi respekterar olikheter.
Jag möter ofta blivande studenter som är upptagna av att tänka rätt. De vill gärna visa mig och världen att de är goda representanter för samhället och ibland önskar jag att de vore en aning mindre stränga mot sig själv. Jag är orolig för att de inte orkar bevara sin moraliska föredömlighet och bakom normativiteten ruvar föraktet för svaghet.
Det är ingen rättighet att misslyckas – det är en skyldighet. Jag tänker ofta på Hedvig som anstränger sig för att förstå nya och lockande ord. Programmets innersta budskap är inte att vi måste ha ett stort ordförråd – det handlar om att våga pröva.
Många försöker skydda sig mot misslyckanden genom kvalitetssäkring och evidensbaserade metoder – vi andra prövar oss fram. I diskussioner med kollegor, barn och föräldrar arbetar vi oss fram mot ett professionellt förhållningssätt. Det finns inga andra vägar.
Detta inlägg är del 13 av bloggstafetten Lärartycket. Läs mer här.
Maria Schottenius presenterar Emma Leijnses bok om skolan.
När reportageboken är slut står också slutsatsen klar. Forskning måste till. Utan den kommer inte yrkeskåren att kunna kallas professionell. Och:
”Den lärare som får förtroende istället för att bli kontrollerad, som får rensat i sina arbetsuppgifter för att ge tid till undervisning och som får en fortbildning värd namnet, blir också en lärare som ger eleverna bättre kunskaper”.
Just det. Hur rasande man än blir när man läser den här boken är det väldigt bra att den blev skriven.
Om bloggen – nätets schweiziska armékniv handlar det i nästa workshop för Malmö högskolas projekt Lärande och IT #Malrc bit.ly/L67J4N—
Stefan Wahlstedt (@ulfstefan) May 16, 2012
Jag muttrar över att inte kunna gå. Ibland undervisar jag.
Det kommer säkert att bli spännande!
Det har hänt att jag försöker tvinga studenter att analysera sitt lärande med hjälp av teoretiska modeller för vad kunskap är och hur den utvecklas. Blooms taxonomi har varit en given utgångspunkt. Samtidigt är det lätt hänt att utgångspunkten blir lite abstrakt och att reflektion frikopplas från de konkreta aktiviteterna.
Därför gillar jag den här omtolkningen som betonar produktion och kreativitet. Det är liksom där det börjar.
You are what you read, study suggests on.msnbc.com/JOelZ4—
brian (@iEducator) May 14, 2012
Texten driver tesen att litterära förebilder spelar stor roll för hur vi utformar våra liv. En möjlig slutsats är att föräldrar ska vara mycket noga med vilka böcker barn tillåts läsa eftersom identifikationen tycks vara en stark och avgörande kraft i läsupplevelsen. Goda böcker med god moral gör barn till goda vuxna?
Jag kan också tänka mig att tesen är självbekräftande. Vi gillar att läsa böcker om personer som gör val som liknar våra egna. Läsaren formar karaktärerna efter sina upplevelser – vi läser in våra erfarenheter.
Själv är jag ganska kluven till förebilder och försöker undvika personer (påhittade eller verkliga) som är alltför upptagna av sin godhet. Samtidigt är det naturligtvis ofrånkomligt att vi söker stöd för våra livsval i kulturen. Men vem är jag i den här djungeln av arketyper?
Ibland känner jag mig som hudpersonen i romanen Moment 22 - Yossarian. Han är bombpilot och vet om att varje uppdrag är farligt och innebär dödshot. Stridsviljan är begränsad även om det finns vaga förhoppningar om att kriget är möjligt att vinna. Antalet uppdrag som måste genomföras innan han får åka hem höjs ständigt. Yossarian känner att han håller på att förlora förståndet, men eftersom det är en sund reaktion att bli tokig i en ohållbar situation fortsätter han att flyga. Om han blev tokig eller ansökte om att få åka hem vore det ett bevis på god hälsa och då skulle han aldrig få åka hem. Det finns ingen väg ut – vi är fångade i byråkratins paradox.
Den här scenen ifrågasätter moralens funktion ytterligare några varv:
Frågan är om det finns utrymme för tvivel och flyktdrömmar inom skolan – utan att att vi ramlar ner i opportunistens cyniska träsk? (De flesta av oss gillar dessutom att flyga, och några är riktigt duktiga på det)
Så nu undrar jag naturligtvis – vilken litterär person påverkar ditt liv?
Jag har vaga tankar om att försöka vara lite försiktigt oförberedd och tänker att det blir mer spännande om jag inte vet i detalj vad jag ska säga. De här romantiska idéerna om improvisationens betydelse är ganska krävande. Just nu skulle jag önskat mig ett striktare manus.
Blir det tråkig stämning kan jag visa film:
100 Best YouTube Videos for Science Teachers bit.ly/JbxnV7—
brian (@iEducator) May 14, 2012
Top story: Schools 'face talent drain' as morale of teachers dives gu.com/p/37hvj—
Guardian news (@guardiannews) May 12, 2012
Jag tror vi kan lära mycket av det engelska exemplet. Kvalitet kan inte inspekteras fram.
Morale among state school teachers is at ”rock bottom”, according to a former chief inspector of schools, who speaks out as unions warn that a ”perfect storm” of government meddling threatens an exodus of talent from the profession.
Christine Gilbert, who resigned as head of Ofsted last year, said there was evidence of widespread disillusionment in schools despite the level of teacher professionalism being ”better than ever”.
Her comments come as a survey from the biggest teaching union, the NASUWT, reveals that nearly half of its 230,000 members have considered quitting in the last year, amid a collective crisis of confidence in the profession.
More than a third said that they did not believe they were respected as professionals and half said their job satisfaction had declined in the last year.
Frågor på det?