Jespers svar

Jag tror vi har lyckats baxa upp frågan på ledarplats – Evelyn Schreiber

Länk

Nu är väl frågan om vi kan hitta något spår som leder vidare (och inte fastnar i vem det är mest synd om).

Jag tror vi är överens om att en jämn könsbalans i samhällsbärande yrken är viktig. De kvinnliga inbrytningarna i präst-, polis-, jurist-, lärar-, läkar-, arkitektyrket (osv) är ju framgångssagor på många plan. Framför allt har dessa kvinnor i ett historiskt perspektiv utmanat yrkesrollerna och gett institutionerna legitimitet.

Frågan är om de lyckats ta sig igenom utbildningen på helt egna meriter (som Jesper hävdar), eller om det funnits stödfunktioner som underlättat för dem? Det finns säkert många anledningar till att män misslyckas inom utbildningsvärlden, men jag tycker nog att jämförelsen mellan de heroiska kvinnorna (som ”jobbar på”) och männen som ger upp är onödigt polariserande. Kvinnor har varit bättre på att stötta varandra i formella och informella nätverk.

2019 var 43 % av de sökande till polisyrket kvinnor. Jag är nyfiken på avbrottstalen. Mycket tyder på att de lyckats passera den kritiska punkt då könet inte är centralt för hur man blir bemött. Du slipper alltså att representera ditt kön. På förskolläraryrket ligger ansökningstalen kvar sedan 70-talet kring 8% och avbrottsststatistiken är mördande. De som avbryter kanske inte är av det rätta virket, men jag tycker vi har en skyldighet att pröva andra förklaringar.

Jag trampar väl ut på djupt vatten om jag försöker förklara förhållandet mellan individ och grupp för en etnolog, men en teori har hjälpt mig att förstå hur makten fungerar. Som minoritet måste du ha en strategi och det finns tre vägar att gå.

1) Var en glad symbol för mångfalden. Du kommer att hyllas – så länge du inte utmanar de rådande normerna. Jag kände mig som gisslan i den här positionen som “den manlige förskollärare “.

2) Försök göra dig osynlig. Det är ju egentligen ingen skillnad mellan män och kvinnor och på sikt kan du kanske infiltrera verksamheten och övervinna omgivningens misstänksamhet. Eller inte.

3) Du är en del av en historisk invasion och din närvaro kommer att förändra synen på yrke och manlighet.

Jag rekommenderar den tredje vägen, men inser att det innebär stora risker att utmana strukturer.

När jag beskriver männen som en möjlig invasionsstyrka är det med facit i hand en naiv förhoppning. De flesta är väl medvetna om sitt underläge och är beredda att betala ett högt pris för att bli accepterade.

Jag brukar citera kvinnan som ringde till Hasse Tellemar, men svarade fel på frågan och missade alla skivorna i potten. ”Det var roligt att komma fram”. Ungefär så uppgivna och tacksamma var många av de män jag mött på förskollärarutbildningen.

Det vore spännande att jämföra minoritetsgruppers upplevelser under utbildning. Händer det att kvinnor under en polisutbildning testar någon form av hypermaskulinitet för att slippa tvingas in i en traditionell könsroll? På motsvarande sätt löser en del män på förskollärarutbildning de dubbla förväntningarnas problematik genom att helt ta avstånd från maskulinitet.

Jesper skriver vackert om att vidga idéer för vad manlighet kan innefatta. Frågan är väl om “förmågan visa sårbarhet, känsla av maktlöshet, vilsenhet, oro, förvirring och mycket annat därtill” uppmuntras i en utbildning där förtroendet från omgivningen är avgörande och handlingsberedskap krävs? På ett plan är ju polis- och läraryrket ganska lika. Det finns regler, men i vardagen kommer du att ställas inför komplexa situationer där du måste lita på din intuition och erfarenhet för att ta snabba beslut. Hur mycket självförtroende behöver en lärare/polis för att våga agera? Det är när rädslan för att göra fel dominerar över lusten att göra rätt som utbildning blir riskabel.

Kanske glider vi ifrån ursprungsartikelns ämne. Jag anar att vi inte har en gemensam förståelse för innebörden av “manlighetens kris”.

“Om manligheten trots allt är i kris är det bra. En kris leder, förhoppningsvis, till eftertanke och reflektion. Det yttersta privilegiet för manligheten att vara given och självklar.Om en kris leder till reflektion över allt som män anses sig vara berättigade till: kontroll, sex och utrymme hoppas jag att krisen både finns och stannar kvar. Men tillåt mig tvivla. Det är ju inte första gången krisen är på tal.”

För mig är pojkarnas skolmisslyckande inte i första hand manlighetens kris. Det är en djup samhällskris och vi anar konsekvenserna av ett system som inte lyckats skapa en meningsfull utbildning för stora grupper. När gängkriminalitet, utanförskap och arbetslöshet har blivit normaltillstånd gäller det att försöka hitta tillbaka till en manlighet som betonar ansvar. Det handlar alltså inte om att “vara given och självklar” utan om att vara en del av samhällsbygget.

Jesper är bekymrad över att en del män inte känner igen sig i hans beskrivning. “I manlighetens kris tycks männen behöva tröstas först, trots att de slagits mest.” De män jag har mött kanske behöver tröstas, men antagligen vore det mer konstruktivt om de fick möta ett utbildningssystem som tog vara på deras erfarenheter. Det är sant att de har “slagits mest”, men motståndet har varit fördomar och strukturer.