Jag försöker få grepp om maskulinitetsutredningen Män och jämställdhet och inser att det finns en teoretisk och ideologisk plattform som ligger till grund för resonemangen. Varför återkommer detta starkt manskritiska perspektiv som blockerar det som skulle kunna blivit en spännande diskussion om vilka möjligheter och påfrestningar som ryms inom det fält vi kallar maskulinitet.
I bilaga 3 ger Thomas Johansson en bakgrund och ett dominerande namn inom teoribildningen är Kimmel (liksom i DEJA och delegationen för jämställdhet i förskolan)
s. 353:
Kimmel (1996/2006) tar sin utgångspunkt i feminism och kvinno- rörelsen och skriver fram en högst självkritisk historia, som betonar mäns ansvar för och delaktighet i samhälleligt förtryck och i det utbredda våldet mot kvinnor, barn och andra män. Han inleder sin bok med att konstatera att amerikanska män inte har någon historia. Det han menar är att även om de flesta böcker har centrerats kring män, saknas det historieskrivningar där man riktar fokus mot mäns erfarenheter av att vara män, ett slags självkritiska analyser av hur det manliga könet bidragit till att utforma en viss typ av historisk utveckling. Kimmel efterlyser med andra ord en kritisk forskning om män och maskulinitet i historien; en forskning som kan lyfta fram mäns ansvar för våldsutövandet, deras problem med att hantera sitt känsloliv, att ta aktivt ansvar för barn och familj och att överhuvud- taget bli delaktiga i att bygga ett mer jämställt och rättvist samhälle.
En sådan genomreflekterad historieskrivning skulle kunna bidra till att dagens män engagerar sig i att skriva fram en annan typ av historia, menar Kimmel.
(…)
Den historia Kimmel skriver är på många sätt parallell med Mosses beskrivning av den stereotypa manligheten, men med en viktig skillnad; Kimmel skriver tydligt in hur amerikanska män genom den moderna historien alltid upplevt sig vara hotade av andra män, men kanske speciellt av feminister och av att leva med en känsla av att vara ständigt ifrågasatta. Kimmel skriver fram en historia där den självkonstruerade amerikanska manligheten – som är uppbyggd kring faktorer som rationalitet, styrka, karaktär, individualism och våldsutövande – ständigt upplever sig vara i kris. Denna manlig- hetens kris accentueras vid vissa historiska tidpunkter, som till exempel vid övergången till industrisamhället, och detta leder till att män på olika sätt ytterligare överdriver sin maskulinitet och befäster sin maktposition i samhället.
Utifrån det här amerikanska perspektivet är det lättare att förstå varför utredarna väljer en entydig demonisering.
Men det blir också svårt att begripa vad män skulle tillföra svensk förskola.
Från tysk rekryteringskampanj.
Tysta tankar 
Johansson fortsätter sin historiebeskrivning (och romantisering av Kimmel) med att beskriva förhållandet mellan feminism och olika mansrörelser i USA:
“Michael Kimmel (1995) och hans amerikanska kollegor för- söker i mitten av 1990-talet att öppna för en dialog med Robert Bly och mytopoeterna. Även om den bok med de texter som denna dialog resulterade i utgör ett försök till dialog, uppfattade Bly och hans kollegor snarare de olika inläggen från de feministiska männen som blyhård kritik mot deras sätt att närma sig dessa frågor. Här ser man också tydligt hur psykologi ställs mot politik. Inom den mytopoetiska rörelsen finns det i ringa utsträckning ett intresse av att skapa kontakter och allianser med feminister.”
Jag har alltid undrat över varför så många feminister är så extremt hatiska och nedlåtande mot Robert Blys ganska oskyldiga teorier (ut i skogen och banka på stubbar kan väl inte vara ett brott mot mänskligheten?)
Ur Johanssons perspektiv är det Bly som har varit dum mot Kimmel?
LikeLike
Johansson fortsätter att beskriva den svenska mansrörelsen och inte oväntat är det den Kimmelinspirerade grenen som får godkänt:
“Men under 1990-talet växer det också fram mer systematiska försök i Sverige att skapa forum för att diskutera och driva frågor om män och jämställdhet. Ett sådant exempel är Det manliga nät- verket, som växte fram som ett initiativ från Rädda Barnen 1993. I dag har man döpt om detta nätverk till den rikstäckande föreningen Män för jämställdhet. Föreningen växte fram som ett svar på den ökade uppmärksamheten som riktades mot mäns utbredda våld mot kvinnor och barn. Föreningen verkar för visionen om ett samhälle fritt från våld, förtryck och orättvisor. Föreningens programförklaring bygger på tankar om hur olika maktordningar som bygger på fram- för allt genus, men även klass och etnicitet, bidrar till att förtrycka människor (Johansson och Lunneblad 2012). Under 2000-talet kan vi därmed se hur några större aktörer, som Män för jämställdhet, organiserar sig och driver jämställdhetsfrågor i civilsamhället. Det finns också en rad exempel på föreningar eller kortvariga projekt, som ägnar sig åt frågor som rör män, jämställdhet och familjer. Till skillnad från många andra föreningar och projekt som engagerar sig i ”killfrågor” eller ”mansfrågor” finner vi hos Män för jämställdhet ett mer uttalat genusperspektiv och en tydlig och uttalad problematisering av hur människor förtrycks via olika typer av maktord-ningar. I många andra, visserligen lovvärda, projekt och föreningar på det sociala fältet saknas ofta ett mer utarbetat genus- och makt- perspektiv (Johansson och Lunneblad 2012).”
Suck – jag blir lite trött av den självbelåtna tonen. Här skriver segraren historia.
LikeLike
Det handlar delvis om att de här forskarna (Dahl, Ingemar Gens m fl) kopplar den mansrörelse de gillar till gayrörelsen, och då ses kopplingen till en förtryckt grupp som central för båda dessa rörelser (jfr alliansen med feministiska rörelser). I förbifarten flyttar man över de amerikanska gay-männen, och det betydligt mer öppna förtrycket mot dem, till en svensk verklighet, svenska män: samma förtryck här som där.
Robert Blys skogsmansrörelse och liknande är ju däremot oftast uttalat hetero och vill återerövra en manligt aggressiv kraft, dessutom räknar den öppet med kvinnan som positiv motpol (vilket 98% av alla manliga idoler inom 1900-talets musik, underhållning och film också gör). Det där passar inte in så bra i en ”metrosexuell” svensk diskussion, därmed åker Bly ut.
LikeLike
Hu – måste man ha en åsikt här?
Men om heterosexualitet kopplas till förtryck och hustrumisshandel kanske det är fråga om ett aktivt ställningstagande. Då blir alla former av mansrörelser (utom de extremt självkritiska) hotfulla och det blir lättare att förstå det uppskruvade stämningsläget i debatten. Om det dyker upp trevliga killar som försöker ta sitt ansvar (typ arbeta i förskolan eller vara föräldralediga) så riskerar ju den här dikotomin att raseras.
Om de dessutom tycker om att vara ute i skogen tillsammans med andra män – ja då kanske det är dags för staten att gripa in?
Frågan är om det går att undvika den här amerikanska polariseringen? I Thomas Johanssons bilaga skriver han en del om Faludis försök att förstå den amerikanska reaktionära mansrörelsen – samtidigt återskapar han bilden av en djupt splittrad svensk rörelse.
Å ena sidan de goda killarna i Män för jämställdhet som vädjar till de goda krafterna att se till så att alla tar sitt ansvar och slutar slå sina fruar. Å andra sidan finner han grupper där antifeminismen skulle vara en sammanhållande kraft och där de förvirrade männen sörjer sina privilegier i en ny historisk kris.
Med en sådan världsbild blir det antagligen svårt att orientera sig.
LikeLike
Mmm,man kan onekligen få den bilden av att de många trevliga och humana killarna ses som ett problem för retoriken. De måste på något vis avslöjas som “också ni rider på den patriarkala räkmackan, också ni slår era tjejer, i alla fall indirekt eller bildligt, oich tvingar dem till sex”.
Det där problemet är mycket tydligt hos t ex Katrine Kielos, som har tagit starka intryck av amerikansk könsseparatistisk feminism (Andrea Dworkin och andra): kvinnan är egentligen stark men samtidigt alltid förtryckt och gjord svag genom att konstrueras som knullbar och fysiskt svagare – och i stort sett rider alla män på detta våld mot kvinnorna. Att det bara är högst några procent av männen som faktiskt gört sig skyldiga till våldtäkt, sexuellt utnyttjande eller verklig partnermisshandel spelar ingen som helst roll.
LikeLike
Antagligen är det väl här diskussionen slirar av vägbanan.
Män som är trötta på att försvara sig mot dunkla anklagelser om kollektiv skuld riskerar att reagera irrationellt.
När jag nu lyfter frågan om “skojbråkets” djupare betydelse ur ett lekteoretiskt perspektiv – då kommer det att ses som ett försvar av patriarkala maktpositioner.
Här gäller det att hålla tungan i rätt mun.
LikeLike
Håller med, men man kan också säga att i somliga upphettade diskusioner är det nödvändiga första steget för att komma någonstans att knuffa någon som har gjort sig till både åklagare och domare, som gör anspråk på att av objektiva skäl alltid vara otadlig och ha rätt att döma andra – att tvinga den/dem ut ur sitt domarsäte. Eller åtminstone få resten av debattörerna, och publiken, att se att den där mogulen inte är fullt så oantastlig. Annars kommer denne alltid att falla tillbaka på att enligt regelboken är det min sida som har rätt och era frågor räknas inte, nu höjer jag bara rösten.
LikeLike
Det känns som att en sådan här rapport med alla sina bilagor är ett ganska tungt statement.
Samtidigt finns det sprickor i muren. Frågan om män till förskolan har liksom glidit in TROTS att teorin om hegemonistisk maskulinitet inte stödjer de politiska ambitionerna.
LikeLike
I det här sammanhanget intar vi samma roll som kvinnliga präster tidigt 60 – tal.
http://www.svtplay.se/video/1806646/och-forlat-oss-vara-skulder
Genuskyrkan har makten.
LikeLike
Det var en söt parallell. Vi lånar lite glans från historien.
LikeLike
Sidan 375
“Det man kan kalla ”mansrörelser” består ju av en disparat skara av ”rörelser” bland män. Det kan röra sig om feministiskt inspirerade organisationer – som till exempel Män för jämställdhet; men lika gärna kan det handla om män som organiserar sig för att arbeta mot feminister och som skapar allianser för att kämpa för fäders rättigheter”
Ungefär där ger jag nog upp. Johansson beskriver (delvis korrekt) spänningen mellan det feministiska mansnätverket “män för jämställdhet” och andra grupper som då skulle kunna kalla antifeministiska.
Genom den här uppdelningen låses diskussionen och vi som försöker närma oss frågan utan de här låsningarna är dömda omkring i historiens korridorer. Johansson låtsas vara nyanserad och vill gärna ge ett intryck av att spegla båda sidor av en infekterad strid.
Det går inte så bra. Connell och Kimmel (refererad 13 gånger i rapporten) är svåra att kombinera med andra teoribildningar. Om vi har att göra med en hegemonistisk maskulinitet och överallt närvarande könsmaktsordning krymper utrymmet för poststrukturella förhållningssätt dramatiskt.
LikeLike
De senaste årens mest namnkunniga mansfrågedebattörer Ström och Billing, finns inte ens med i referenslistan. Ej heller Bunkeflostudien, eller Uppsala-forskaren Ann-Sofie Nyströms rapport från i år som ifrågasätter myten om antipluggkulturen.
De kryssar omsorgsfullt mellan alla de källor som skulle kunna ifrågasätta den statsfeministiska världsbild rapporten utgår ifrån. Och vägen framåt blir förstås den redan inslagna linjen.
LikeLike
Som många gånger förr är det också nu en blind fläck att den kvinnorörelse som syns och hörs (och har politisk makt och medialt inflytande) kanske har ändrat karaktär en del. Förr betonades jämställda utgångsvillkor och frihet från direkta hinder att själv välja hur man ville uppträda inom sitt kön, eller i samhället, idag handlar det mer om att lyfta fram “starka och kaxiga kvinnor” och att nedvärdera eller direkt förödmjuka vem/vad som helst som har kommit i vägen för dessa kanonbrudar. Samtidigt som bilden av Superkvinnan naturligtvis ses som en patriarkal bluff.
LikeLike
Det har sagts många gånger förr men jag säger det igen…
Om man helt bortser från biologin som påverkande faktor (något som Michael Kimmel är helt öppen med att han gör i sin bok “The Gendered Society”) så kommer analysen tyvärr att hamna snett redan från början. Frågan som helt enkelt måste ställas till Thomas Johansson och Michael Kimmel är varför är män större och mer muskulösa än kvinnor? Svaret är precis detsamma som varför honor hos den fläckiga hyenan är större än hanarna inom samma art. Socialkonstruktionister måste inse att könsdimorfism uppstår pga att könen inom samma art varit utsatta för ett evolutionärt tryck som sett olika ut. Könsdimorfism i kroppsstorlek är ett resultat av att ena könet utsatts för högre intrasexuell konkurrens, hos däggdjur är det vanligtvis hanarna med fläckig hyena som ett av få undantag. Därför är män större och muskulösare och producerar mer testosteron än kvinnor, därför är honor hos fläckig hyena större och producerar också mer testosteron än hanarna.
Alla studier visar tydligt att det i varje generation människor är fler kvinnor som blir föräldrar än män, och att den skillnaden var långt större innan jordbruket då monogami instiftades som social norm på många håll. Det gör att männen helt enkelt måste konkurrera mer inbördes, med ökad kroppsstorlek, tävlingsinstinkt och risktagande som följd. Hos den fläckiga hyenan parar sig honorna med flera hanar och föder en kull med flera ungar som ofta har olika pappor. Dock är det bara de mest dominanta honorna som får ungar som överlever till vuxen ålder, därför är det hos den fläckiga hyenan fler hanar än honor som får barn som överlever till nästa generation. Det evolutionära trycket är alltså större på honorna.
Dags för mer evolutionsbiologi i svenska skolor?
Den däggdjursart som har störst intrasexuell konkurrens hos hanarna jämfört med honorna är elefantsälen, de starkaste hanarna får barn med ibland hundratals honor medan de svagare hanarna inte får para sig alls.
Hur har det påverkat elefantsälen som art?
Ska tilläggas att jag inte ser elefantsälar som ett exempel att ta efter dock… 😉
LikeLike
En ganska bra sågning av Kimmel och liknande teoretiker: http://www.jack-donovan.com/axis/no-mans-land/iii-misrepresenting-masculinity/
LikeLike
Oj – det var både långt och högintressant.
Jag kommer nog att fundera över det här:
“It is true, as Ms. Bosson above “discovered,” that men sometimes avoid activities that seem trivial, simply because they are associated with women or effeminate men. Pointing this out is an easy way to make men and masculinity appear to be absurd or ridiculous. When doing things that are out of sync with the male sex role, men today often joke that they are “secure about their masculinity,” so they aren’t worried about it. Ironically, this is usually a strategy men employ to diffuse criticism and one-up each other. It is a form of bragging that says, “I have so much excess credibility as a man that I don’t need to concern myself with petty infractions of man code.” The need to acknowledge the infraction is an acknowledgement of the code, and an indication that the man in question is, in fact, at least slightly uncomfortable with breaking it. Saying that you are unconcerned with breaking codes of masculinity is an indirect way to challenge male peers and make yourself seem ballsy and invincible, while making others seem fearful and vulnerable.”
Tack för inspirationen!
LikeLike
Pingback: Presskonferens MANSUTREDNINGEN Del 3 – Skolans antipojkkultur och medias mansförakt | Genusdebatten