Anders Mildner ställer två besvärliga frågor. (länk)
1) Vad hade hänt om vi klarat av att förändra siffrorna? Med samhället, med oss?
2) Vad kan vi göra för att förändra?
Det känns inte som om han tänker nöja sig med de vanliga cyniska svaren.
The Paul Butterfield Blues Band – You Can Run But You Can’t Hide
Solomon Burke – You Can Run But You Can’t Hide
Läs mer : länk
Tysta tankar 
Svåra frågor. Men var börjar barnens nyfikenhet att sporras. Är det i hemmet eller i skolan.
Skulle jag svara är den första som speglar den sociala bakgrunden. Den andra är skolans skyldighet att motverka den sociala bakgrunden. Och här har skolan syndat länge när det gäller de nya sättet att inhämta information.
Information är värt lika med noll idag. Det ställer ju till det för förskolärare och lärare som kunskapsförmedlare. Tidigare hade de kunskskapsövertaget. Men idag är det kanske inte noll men snudd på.
Det viktiga är snare att utnyttja webben och de sociala medierna. Jag hörde talas om en lärare som använt bloggen i ett tema där ungarna fick skriva och och kritisk granska den information de fick. Det innebar att eleverna snabbare fick den kunskap som behövdes för att läsa in kraven enligt kursplanerna.
Och för att relatera tillbaka till min egna skolgång var det inte klasstillhörigheten som satte begränsningen, eftersom alla hade en skola som gav möjligheter till samma förutsättningar för lärandet. Skolan måste bli bättre på att kopplas elevernas kunskapsresultat till hur skolan förmedlar kunskapen.
LikeLike
Hej Plura!
De här frågorna är verkligen svåra och själv pendlar jag mellan cynism (det kan inte vara skolans uppgift att ensam kompensera klassamhället) och datorromantik (ge dem vars en maskin så löser sig allt!)
För att slippa undan den här motsättningen försöker jag krympa frågorna till en mer hanterlig nivå. Då handlar det ofta om att hitta användningsområden där datorn framstår som en naturlig del av lärandet – samtidigt som jag inte vill att IT ska vara “att göra samma sak som vi alltid har gjort” fast på ett effektiv sätt.
Frågan är hur vi påverkas av datorer och du antyder att synen på kunskap håller på att förändras. Tyvärr syns inte det i dagens skoldebatt och retoriken om IT:s betydelse klingar falskt i förslagen till ny lärarutbildning. Det är väldigt tunn sockerglasyr på en gammal limpa. (Jag höll på att skriva koblaja…)
LikeLike
Nej, det är inte skolans uppgift att ensam utjämna klassgränserna, men det är banne mig inte skolans uppgift att förstärka dem heller. Skolans strå gör stor skillnad i stacken, och det är vårt gemensamma ansvar att se till att det blir ett strå som kommer alla till gagn, oavsett härkomst.
LikeLike
Jag är kanske färgad av det engelska exemplet där centralism och detaljstyrning har kört skolorna i botten under en retorik om rättvisa och likvärdighet. Nu visar medelklassen sitt rätta ansikte och försöker skapa fristäder för sina barn:
http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2010/may/27/michael-gove-free-schools-admissions-policy
Men du har naturligtvis rätt: Skolan är viktig och ansvaret gemensamt.
LikeLike
Jo, just så cynsik är jag om skolans uppgift. För att återknyta till vår uppväxt och vår skola var det ännu mer skillnad mellan studieovana familjer och studievana.
Om inte skolpolitiken på den tiden varit medveten i sin satsning hade aldrig arbetarungar kunnat studera. Hemma fanns det ingen hjälp att få, bar möjligen ett stöttande att läsa. Och finns inte det är det just vad skolan är till för. Vem annars ska lära ungarna???
Och sedan varför skulle det vara bättre att sitta fast i böcker? De kan möjligen vara ett komplement eftersom de stänger inne eleven och inte får dem att tänka. Kolla gärna på denna länk så förstår du vad jag menar: http://www.ted.com/talks/lang/eng/dan_meyer_math_curriculum_makeover.html
Och vad nu än lärarprofession tycker, är information lika med noll i värde. Kunskaper halveras oerhört snabbt vilket gör att skolan ska lära eleverna att navigera i kunskapslandet, det som brukar kallas för livslångt lärande.
LikeLike
Jag skulle inte kalla dig cynisk – snarare hör du till den gruppen idealister som vägrar ge upp inför strukturernas seghet och med gott humör springer in i samma vägg dag efter dag!
Samtidigt måste vi lära upp ett försvar inför det faktum att skolan inte är den viktigaste ingrediensen i barnens socialisation. Annars hamnar vi i de hopplösa självanklagelserna och kanske – på sikt – cynism…
LikeLike
Jag må var en obotlig idealist – har gett mig på segheten i strukturer förr – så jag vet att spottar man på stenen tillräckligt länge blir den blöt och formbar….
LikeLike
Den metaforen lät nog bättre inne i ditt huvud!
Fast jag är med. Absolut!
LikeLike
Hur borde den låta?
LikeLike
Jag har hört talas om droppar som urholkar stenar (Peps Persson!) men inte som omvandlar sten till formbar lera. Det krävs liksom en istid och sedimentering dessemellan!
Men jag är med på allt!
Verkligen!
LikeLike
Det blåser kallt i svenska samhället så istiden är kanske inte så långt borta. Dessutom håller jag med Plura igen, det brukar båda oväder.
(Plura, helt off topic, får jag fråga vilken dialekt du talar? Vissa av dina formuleringar är oerhört intressanta men jag kan inte riktigt placera dem)
LikeLike
Kanske en blandning av sörmlänska, sydnorrlänska och ekensnack.
Det har blivit lite blanding av mor, far och min fördelseort samt min bostadsort som nu mer är i Stockholmstrakten.
LikeLike
(Plura, tack!)
Mats, även om skolan inte är Den Viktigaste Ingrediensen så utgör vi en ingrediens, och vi kan inte smita undan vårt ansvar för att, som Plura så riktigt påpekar, se till att även de barn som inte föds in i akademikerfamiljer får möjlighet att lära sig. Det gäller oss som samhällelig institution, och det gäller oss som lärare.
Tar vi inte det ansvaret är vi inte människor, utan bara små lortar.
LikeLike
Ja, eller så är vi det som systemet kräver av oss – lydiga tjänstemän som försöker förstå vad uppdraget egentligen går ut på. I alla komplicerade system finns det en risk att den säkraste strategin är att göra ingenting alls; då gör man i alla fall inte fel!
LikeLike
Det låter inte som något vidare bra alternativ, faktiskt.
LikeLike
Helkasst!
LikeLike
Alltså gör vi något – vi kan, om vi ser det på individbasis, inte hjälpa alla, men vi kan hjälpa några.
LikeLike
Ett av problemet är kanske det här “hjälpaperspektivet”?
Jag möter studenter som dryper av godhet och är väldigt angelägna om att skydda, lyfta och hjälpa barn som har det mer eller mindre svårt. Skolan har en gammal tradition av att vara en inrättning där medelklassen kan bearbeta sitt dåliga samvete och rädda de underprivilegerade under tveksamma former.
Oupppps – nu halkade jag ner i det cyniska träsket igen…
LikeLike
Ja, hjälpaperspektivet är svårt, det är väldigt lätt att halka över i ett välgörenhetsperspektiv eller någon slags ModerTheresaperspektiv.
Vår uppgift är att ju faktiskt att hjälpa, med respekt – att hjälpa människor lära sig, att hjälpa dem lära sig hantera det de lär sig och att så småningom hjälpa dem att våga bre ut sina vingar och flyga själva. Vi ska hjälpa dem på ungefär samma sätt som en vildmarksguide hjälper dem h*n guidar att hantera naturen, att få en upplevelse och lära sig överleva och så småningom kunna hantera miljön på egen hand. Med respekt.
De underprivilegierade, som de kallas med en modern eufemism, är inga stackare. De är inte dummare eller har sämre förmågor än de överprivilegierade. De har sämre förutsättningar, men det är allt.
Respekt är ett rätt bra nyckelbegrepp att använda som stöd, etik ett annat. Men detta är såklart ni pratar med de drypande studenterna om, gång efter annan antar jag.
LikeLike
*detta är såklart något ni pratar med… borde det stått, givetvis.
LikeLike
Jo, jag vill gärna prata om det. Samtidigt är det något som jag tror ligger djupare än vi ananr. En del studenter som vill jobba med små barn tycker att det är gulligt “hjälplöshet” och det är just den här dimensionen av att “ta hand om” som ligger bakom yrkesvalet.
De här värderingarna blir ofta tydliga när det kommer till internet där många excellerar i att vilja “skydda” de stackars inkompetenta barnen.
LikeLike
Ja. Frågan är om de verkligen befinner sig i rätt yrkesgrupp. Kanske vore det lämpligare om de blev djurskötare.
Barn är förbannat kompetenta, och att vurma i allt för hög grad kring deras ‘gulliga hjälplöshet’ kan leda till en önskan att bevara denna, på bekostnad av barnens utveckling.
LikeLike
Pingback: Ansvaret tar jag! « Anne-Marie Körling