Bland mina loppmarknadsfynd hittar jag SKOLRADIONS SÅNGER Nr 55 från 1942. I den rådande språkdebatten om modersmålets betydelse kanske följande stycke kan passa:

MODERSMÅLETS SÅNG

Hur härligt sången klingar
på älskat modersmål!
Han tröst i sorgen bringar,
han skärper sinnets stål!
Vi hört den sången ljuda
i ljuvlig barndomstid,
och en gång skall han bjuda
åt oss i graven frid!
Du sköna sång vårt bästa arv,
från tidevarv till tidevarv,
ljud högt, ljud fritt
från strand till strand
i tusen sjöars land!

Vad ädelt fädren tänkte,
vad skönt de drömt en gång,
det allt de åt oss skänkte
i modersmålets sång.
Hur våra öden randas,
den sången är oss kär,
Vår själ i honom andas,
vår rikedom han är!
Du sköna sång vårt bästa arv,
från tidevarv till tidevarv,
ljud högt, ljud fritt
från strand till strand
i tusen sjöars land!

Jag googlar vidare och inser att denna sång brukar kallas finlandssvenskarnas inofficiella nationalsång (länk till sång och film) och sjungs den 6/11 på svenska dagen.

Här kan man tala om språkstolthet – nu behöver jag bara ta ställning till den aningen svårsmälta nationalismen.