… där änglar tvekar.

Jag leder ett tvärvetenskapligt kvällsseminarium för studenter i termin tre på lärarutbildningen. Tanken är att de vid tre tillfällen möts över ämnes- och stadiegränser kring något ämne med skolanknytning. Min serie heter Man i kvinnovärld – anpassning eller förnyelse.

Nästan all undervisning har en mer eller mindre öppen normativ underton. Vad har kursen för mål och syfte? Vilka arbetssätt används? Hur ska resultaten bedömas?

Sådana frågor passar bra i en tvärsäker värld där alla är överens om vad som är meningen med skolan och livet. Jag har tidigare kritiserat genuspedagogiken för att ha oklara utgångspunkter för sina metoder och nu stod jag inför en grupp studenter och tvingades deklararera en hållning som riskerades att uppfattas som högskolans officiella hållning.

– Bör förskolan motverka traditionella könsroller?
– Vad är skillnaden mellan genus och kön egentligen?
– Finns det något alternativ till teorin om roller? Vadå queer – kan man inte bara vara sig själv?

Jag inser att kursledarens ord är tunga och mina ambitioner med att skapa ett fritt samtalsklimat och ett bedömningsfritt rum inte är oproblematiska. Under ytan vibrerar fördomarna och det finns ett uppdämt behov av att få tala om hur män/kvinnor egentligen är. Stopp – så fritt samtal vill jag inte ha!

Den mest spännande frågan tror jag är huruvida talet om manligt kvinligt i sig själv innebär en cementering av föreställningarna (den dominerande teoribildningen i svensk genuspolitik) eller om artikulationen av våra fördomar (eller erfarenheter) gör det möjligt att se dem utifrån och – hej och hå – dekonstruera dem!

När vi gjorde Pojkaktiga sångböcker var det inte för att betona skillnaderna mellan kön. Avsikten var att lyfta fram ett perspektiv som var marginaliserat i skolans och förskolans värld.

Det finns uppenbara likheter med diskussionen om “invandrare”. Bara genom att sammanföra vitt skilda grupper till detta vaga begrepp bekräftas bilden av annorlundahet och utanförskap. På samma sätt riskerar talet om “pojkarna”  att bli ett fördomsfullt bekräftande av bilden av vilda och våldsamma varelser bortom samhällets kontroll.

En annan fara är att pojkarna placeras i en ofrivillig offerposition och att fokus hamnar på frågan om vem det egentligen är mest synd om. Feminismen har länge haft tolkningsföreträde när det gäller frågan om makt och underordning. Vad händer om pojkarna och männen på förskolorna beskrivs som en förtryckt grupp? Går det att förena med bilden av det globala manssamhället?

Det blir lätt väldigt privat och hotfullt ovetenskapligt. Våra erfarenheter berusar oss till tvärsäkerhetens rand. Plötsligt vet vi och känner saker som ligger bortom den språkliga sfären. Jag försöker rädda ansiktet genom att styra samtalet mot de undersökningar som faktiskt är gjorda. Mats Börjessons har skrivit om Kön och skolframgång. Det är en utmärkt sammanfattning av området.

Men jag vill tillbaka till den personliga nivån. Det är där det händer. Det är där vi utvecklas – även på en högskola. Kanske romantiserar jag samtalets kraft, men då är jag i alla fall i gott sällskap. Hej på dej, Sokrates!

P.S. Det är egentligen mot mina principer att förklara bilder. En tänkbar tanke är att vi egentligen är vackra  knölar, både män och kvinnor…