Underliga äro Googles vägar

Posted on by
Reply

lucia.jpg

Jag tror att många bloggare är lite fåfänga och gläds i smyg åt besöksiffror och kommentarer. När jag upptäckte statistikfunktionen, och att jag dessutom kunde se var besöken kom ifrån, förändrades mina tankar om bloggen. Läsaren var inte längre en anonym massa. I bästa fall hade de sökt sig hit. I värsta fall hade de hamnat här genom googles mystiska logaritmer (eller är det algoritmer?)

En fredag var jag trött på min pretentösa och politiska bloggstil. Då skrev jag en riktigt slapp text och slängde in några bilder på sprit och godis.

Detta tveksamma blogginlägg är nu det mest lästa och de senaste veckorna har 30-40 besökare/dag hamnat där efter att ha sökt på godis och bilder.

Jag känner mig ungefär som kapten Krok som är förföljd av en krokodil som har ätit upp hans ena hand och nu är ute efter den andra.

Styrman Starköl: Jamen det är väl på sätt och vis en komplimang?

Kapten Krok: Jag vill inte ha den sortens komplimanger!

För att bättra på mitt rykte vill jag visa upp en bild som illustrerar mina känsliga och feminina sidor. Jag vill inte bli känd som “godis- och spritmannen”.

“Lussemasse” tror jag är ett ledigt smeknamn.

Mina forskarkolleger har ibland ett eget lustigt språk. De skriver in sig i ett fält. De skriver fram sig själv genom sina texter. (Ja sedan finns det journalister som gör jobb på händelser)

Nu skriver jag ut mig ur spritfältet och skriver fram mig som genuskonstruktion samtidigt som jag gör ett jobb på min förvirrade barndom.

Det gick ju lätt…

Föräldrautbildning – bilden av det goda

Posted on by
12

leviathan.jpg

Jag jobbar med en kurs som bl.a. tar upp utvecklingssamtal och föräldraarbete. Malmö stad satsar hårt på en modell som heter COPE och jag är glad över att Lars Holmgren kommer och informerar och diskuterar med studenterna.

Arbetssättet är kontroversiellt och har kritiserats för att bygga på en tvivelaktig människosyn av bl.a. Lars Gustavsson i Pedagogiska magasinet.

Förra året var studenterna mycket kritiska och Lars var lite tagen av motståndet mot en modell som i grunden vill hjälpa föräldrar med detta svåra – att vara förälder. Kanske hade studenterna uppviglats av Laid Bouakaz som har en annan syn på hur föräldraarbete ska bedrivas. Bilden av svensk medelklass som uppfostrar invandrare och arbetarklass är ganska påträngande och det är inte svårt att identifiera ett normativt budskap.
I år var det lugnare. Lars var förberedd och studenterna mindre kritiska. Efteråt diskuterar vi om denna skeptiska hållning verkligen är nyttig för studenterna. Jag ser också risker med att vi gör oss till företrädare för något absolut rent och gott. En idealism som inte vill förknippas med behaviouristiska strategier.

Under ytan finns problemen kvar. Studenterna skolas in i en skolkultur som deltar i ett nationellt godhetsprojekt där invandrare och svaga grupper stämplas som problembärare och utsätts för åtgärder – eller stöd om man vill se det så. Vi hamnar rakt in i socialarbetarens klassiska dilemma.

  • Hur hjälpa någon utan att kränka?
  • Vem äger tolkningsföreträdet om hur ett föräldraskap ska vara organiserat?

Högst uppe på taket fladdrar en flagga som det står kritiskt förhållningssätt på. Jag ser en fara i att detta blir en kokett pose. Under tiden kämpar Lars och de hundratals handledarna på med att försöka skapa samtal kring föräldraskap.

We are same same but different

Posted on by
2

För sex år sedan slutade jag som anställd i Malmö stad och jag tänker att de tidigare 25 åren är väldigt frånvarande i min blogg. I en stad med starka motsättningar och svåra segregationsproblem drivs kampanjen Välfärd för alla under slagorden: mångfald, möten, möjligheter. Samtidigt propagerar kommunalrådet Reepalu för att Malmö undantas från EBO (lagen om eget boende) för att hindra okontrollerade flyktingströmmar. Invandrarna ses ofta som problem och objekt för uppfostran.

Det är inte svårt att urskilja en maktkamp mellan centralmakten (stadshuset) och provinserna (stadsdelarna). Vem bestämmer och tar ansvar? Frågan är hur enhet skapas i en heterogen kultur? På vår förskola fick vi detaljerade direktiv för hur vi skulle svara i telefon. Det var enhet proklamerad uppifrån. Idag är tendenserna mot detaljerad styrning starkare och staten driver på. Vi ska kontrolleras och homogeniseras.

spar.jpg

Indien är stort och folkrikt. 1,1 miljarder människor, 28 regioner och 18 officiella språk. Lagar skrivs på hindi och engelska. Tvåspråkighet är självklar och engelskans ställning är stark, trots att det är ett gammalt kolonialspråk. Eller just därför – ingen befolkningsgrupp behöver känna sig orättvist behandlad. Det är främlingarnas språk.

Frågan är om det är möjligt att skapa någon form av sammanhållning med så stora skillnader och spänningar inom landet. Kulturen är ett kraftfullt medium och Indiens filmindustri är världens största. Inte bara Bollywood (Bombay) utan även Kollywood och Tollywood som spelar in filmer på andra språk och i andra städer. Varje tidning har minst en sida skvaller om stjärnorna.

Den indiska staten stod på 90-talet inför valet mellan att försöka stärka centralmakten enhetlighet eller öka självständigheten och toleransen mot flerspråkighet och religioner. Klokt nog valde de att släppa  kontrollen och ibland fungerar drömmen om en öppen gemenskap. Det är enhet som växer underifrån. Idag vibrerar landet av framtidstro och har världens största population av akademiker. “Vi är som Kina – fast med demokrati”

Filmen är min hyllning till olikheterna och toleransen mellan de vackra stolta människorna i Indien.

Bryt mot alla regler

Posted on by
4

Indien släpper inte greppet om mig. Varje morgon gick vi en långpromenad förbi den strandade ryska tankern River Princess som har legat utanför Candolim sedan 1999. När jag redigerar bilder kommer känslan tillbaka. Den friska morgonbrisen, det varma vattnet och den ständiga rökdoften från oorganiserad sophantering.

Första regeln i fotoskolan är att undvika den egna skuggan. Det är en dålig regel. Jag vill vara stor och breda ut mig över stranddynerna. Morgonljus är vackert ljus.

skugga.jpg

Turistchefen Elvis Gomez fick avgå för att han självsvåldigt tecknade kontrakt om bortforslande av vraket. Nu är han förlåten och gör comeback i förvaltningen.

Det går alltså att bryta mot regler även inom politiken. Men det kostar. Frågan är vad det för budskap vi förmedlar till studenterna. Vilken lydighet uppmuntrar vi under täckmantel av självständiga uppgifter? Målstyrningen skapar en tät illusion av frihet och när jag rättar examinationer prövas min lojalitet mot systemet.

– Ni får skriva hur ni vill – bara ni tänker som jag!

Sju sanningar om mig själv

Posted on by
15

melon.jpgJag har blivit utmanad av Monika att berätta sju sanningar och är ett villigt offer för alla tävlingar

  1. Jag är färgblind. Vid 12 års ålder fick jag reda på detta och förstod plötsligt livets obönhörliga subjektivitet när fröken smög fram till min bänk och viskade så att hela klassen kunde höra det: Hur är det egentligen att vara färgblind?
  2. Jag är ganska bra på att dölja nervositet och lyckas ibland skapa en bild av att jag är lugn. Så överlever man som lärare.
  3. Jag är lat och gillar inte att öva. Därför kommer jag aldrig att bli mer än en hyfsad bruksgitarrist som egentligen bara vill uppträda och njuta av det.
  4. Jag har ett kluvet förhållande till manlighet. Hör till de som försökte omdefiniera maskuliniteten genom att arbeta på förskola och skapa en ny mansroll – men upptäckte att jag trivdes mycket bättre i den gamla. Just nu känns det viktigare att sluta fred med sig själv än att slåss med väderkvarnar. Jag saknar min far som dog alldeles för tidigt.
  5. Jag kan inte följa recept men har gjort om det till en dygd – att lite wild and crazy hitta på nya kombinationer som jag inte kommer ihåg. Just nu är har jag passerat spiskummin- och ingefäraperioder, men är på väg in i en koriandertrend. Mannagrynsgröt med parmesan är inte gott. Fråga mig – jag vet!
  6. Jag är ofta manisk och egentligen bara lycklig när jag får begrava mig i något projekt – samtidigt vill jag gärna visa upp resultatet. Jag vill inte veta diagnosen. Nörd?
  7. Jag är inte förändringsbenägen och försöker övertyga min omgivning att jag har ett så rikt inre liv att yttre förändringar bara är störande. Omgivningen har inte gett upp.

Puh – jag tror att jag undvek de värsta narcissistiska grynnorna (och hur ser nu en sådan ut?) men känner ändå att jag befinner mig farligt nära den gräns när bloggen kantrar ner i det privata. Jag skyller på Monika och tackar för ursäkten att få syssla med sig själv!

Nu återstår att skicka utmaningen vidare och hoppas att detta inte är begynnelsen av en ny kedjebrevstrend av bekännelser.

Reglerna för utmaningen ser ut så här:

Länka till den som utmanat dig

Berätta sju sanningar om dig själv

Utmana sju personer

Lämna ett meddelande till dem du utmanar.

Nu har jag lyckats utmana några digitala vänner

Metabolism

Janne

Syntaxia

Svenskläraren

Adjunkten

Fredrik

Susan är jag nyfiken på – men hon är lite hemlig och jag har ingen adress. Du får gärna vara sann här!

Sen kanske vi får ta utmaningspaus för att inte fastna i kedjebrevsträsket…

Tillit till varje pris

Posted on by
2

Jag arbetar med att försöka släppa kontrollen (“som om han någon gång skulle ha haft kontroll”, hör jag någon viska) och ett sätt att träna är att utsätta sig för det oväntade. Indien erbjuder många sådana tillfällen.

Att äta samma mat som befolkningen är spännande och rekommenderas – om man har tagit drickvaccinet Dukoral.

Ännu mer äventyrligt är att låta sig rakas av en barberare med vass kniv. Kanske har jag sett för många skräckfilmer – men det är fortfarande med en viss bävan jag sätter mig i stolen. I år var det extra intresssant eftersom raksalongen låg granne med en fotbollsplan och seminfinalen i Goacupen gick samtidigt. Min frisör var väldigt fotbollsintresserad och såg mycket lättad ut när jag föreslog att vi skulle ta en paus under straffläggningen. Det var inget svårt val.

askadare.jpg

Bakom åskådarna syns baren Snow inn. Ryktet om Goa som knarkparadis är överdrivet och idag håller myndigheterna på att ta i med hårdhandskarna mot övervintrade hippies. Indiens största fängelse ligger insprängt i berget på udden. Där vill du inte vakna. Ravepartynas tid är över och ingen musik är tillåten efter klockan tio – om du inte väljer att muta polisen förstås. Det alternativet finns alltid.

blad.jpg

Mitt försök till att känna lokalfärg inskränktes till att köpa någon sorts beskt blad på marknaden som försäljaren fyllde med olika sötsaker. Det skulle vara uppiggande med kändes mer som när jag snusade på högstadiet.

Men jag prövade och känner mig ganska modig. Tillit – här kommer jag!

Denna tillit kommer jag att använda under terminen i mötet med studenterna:

  • De är här för att de vill bli lärare
  • De är ambitiösa och nyfikna
  • Det bästa sättet att få folk att växa är att lita på dem

Så ska det vara – så ska det bli! Mitt cyniska och ironiska jag spolades bort av tidvattnet i Goa. Den nya Mats är hysteriskt godtrogen och med min nyfunna änlalika godhet kommer jag reta världen till vansinne.

Frågan är om denna livshållning överlever rättning och bedömning av 25 hemtentor – risken är stor att jag ramlar ner i felfinneri och mästrande…

Jag är din framtid

Posted on by
3

Klockan 10.35 idag blev jag musikalälskare. Då sjöng Anders Ekborg på TV4 morgonteve ett stycke ur den nya musikalen London the musical som jag inte alls var beredd på. Vilken kraft och vilken röst!

Gå in på Myspace och klicka på Jag är din framtid

Nu har jag snart inte så många bilder om mig själv kvar. Jag kommer att sluta som en sådan där bussresenär som åker till Stockholm för att gå teater. Hur coolt är det?

Stringthongpingpong

Posted on by
3

pingpong.jpg

Turism är underbart. Det ger stora snabba pengar till en liten del av befolkningen och små slumpvisa pengar till en betydligt större grupp. Baksidan är att goaner i hög grad överger jordbruk och traditionella hantverk för att hitta försörjning under den tre månader långa turistsäsongen. Det är en riskabel strategi. När resten av Indien rustar för kunskapssamhälle och industriella satsningar – då väntar förhoppningsfulla lycksökare på turisterna som drar vidare till nya mer spännande mål. Kvar finns de tomma hotellen, de desperata försäljarna, de alltför många taxibilarna.

Och naturligtvis mycket annat som fortfarande är helt underbart och omöjligt att förklara. Per J. Andersson (läs bloggen) gör ett ambitiöst försök i boken Indien – elefanten som började dansa. Men landet blir mer och mer gåtfullt och fascinerande för varje besök, och varje beskrivning riskerar att bli futtig och reduktionistisk. Går det att förstå Indien?

I den lokala tidningen Herald debatteras protektionistiska lösningar som ska bevara Goa från exploatering. En blandning av centerparti och miljöparti har just stoppat införandet av SEZ (special economic zones) och de av tradition djupt korrumperade politikerna solar sig i glansen från beslutet.

Goa har på kort tid förändrats från att vara ett hippieparadis till ett lågprischarterland för britter och ryssa, som inte konsumerar i nivå med förväntningarna. Idag väller istället horder av nyrika medelklassindier från Bombay in på stränderna för att ta del av den berömda synden och de nakna brösten. Turism är svårt – särskilt för stolta men fattiga folk.

Det mest upprörande tycker jag är den nya modesporten: Stringthongpingpong.

Så modig blir jag aldrig.

Det finns förresten en hel del andra saker jag inte heller vågar. Se nedan

tatoo.jpg