Jag läser hemtentor och studenterna har fått i uppgift att beskriva en milstolpe ur lärarprofessionens utveckling. Många lyfter fram grundskolereformen och Lgr62 som en betydelsefull händelse.

Plötsligt inser jag att det som för mig var unikt och spännande (min skolstart 1962) även var en skolpolitisk sensation, även om det hade pågått försök med sammanhållen skola sedan 1946. Min älskade frökens försök att omsätta den nya läroplanens intentioner till betyg var något nytt och omvälvande. För mig var det den enda skola jag kände till.

Det relativa betygssystemet var besatt av normalitet och normalfördelning. Varje läxförhör redovisades genom diagram och kurvor. Den första frågan från mina föräldrar var alltid:
– Var låg snittet?

Prestationen mättes alltid i förhållande till detta magiska tal och jag minns fortfarande förvirringen när någon förklarade att det fanns andra sätt att beskriva medel än genomsnitt (meridian!)

När Björklund idag talar om föräldrars rätt att veta kanske det är denna kunskap han menar. Samtidigt öppnar han dörren för all den oro som alla föräldrar känner:
– Är mitt barn normalt?

Det kan gälla allt från första tanden till antal rätta glosor på läxförhör. Kunskapen relateras till gruppen. Förutsättningar och arbetsinsatser komplicerar bilden. Barnet blir ett objekt som befinner sig på en kurva. V-A-R L-I-G-G-E-R D-U? (Bara det passiva uttrycket “ligger” borde starta varningsklockor!)

Nåja – jag var ett snällt och ambitiöst barn som snabbt förstod vilka regler som gällde och antog utmaningen att alltid ha alla rätt i hopp om någon form av belöning. Jag minns ännu ilskan och besvikelsen när jag hade stavat något ord fel. Och i denna rättvisa värld fick jag bra betyg och dessutom mottaga premium i Limhamns kyrka. Frågan är vad man ger en åttaåring för present som på något sätt ska motivera all denna ansträngning.

I mitt fall var valet en katastrof. Jag fick Limhamns museiföreningsårsbok 1963 Att samla gammalt mög, som till stor del bestod av annonser och suddiga svartvita fotografier.

Besvikelsen var fullständig och jag har inte ansträngt mig sedan dess.

För att göra förnedringen fullständig började en ny flicka i min klass som var ännu ambitiösare än jag. Nästa år mottog hon stolt 50:-, medan jag gnisslade tänderna i bänkraden.

P.S. Det är en blomma bakom huvudet och en tax framför hakan.