Äntligen, äntligen, äntligen?

Det har varit ett tufft år och arbetsglädjen har varierat. Plötsligt är det slut och jag raglar ut i sommaren. För några av mina arbetskamrater blir sommarlovet längre. Göran, Ann-Christin, Ann-Sofi och Marjanna går i pension. De lämnar stora tomrum efter sig och jag är inte kapabel att beskriva saknaden. Det har hållits en hel del tal och jag har ramlat ner i brunnar av nostalgi. Lustiga anekdoter men också tidsskildringar som hjälper mig att förstå vad det är vi håller på med. Förändringarna är snabba och många. Lärarutbildningen som ett politiskt slagfält för att forma framtiden.

När jag började min utbildning 1976 mötte jag både Göran och Ann-Christin som lärare. Nu har vi varit kolleger i sex år och jag förstår inte riktigt vem som ska fylla deras platser. För mig är de som Robert Lind i Kramfors – de har alltid funnits. Som tur är finns de fortfarande.

Ann-Christin hittade min klasslista och jag tror att PUL står ut med att jag delar med mig av den. Jag hade störst hår och gula snickarbyxor. Vi var en brokig samling – och jag är nyfiken på var ni tog vägen? Någon som känner någon? Hör av er!

I besvikelsens iskalla tystnad

Jonas skriver på utmärkta bloggen Ekonomistas om att Fotbollen gör oss (män) lyckligare.

Sällan har en vetenskaplig tes blivit så kraftfullt vederlagd som igår. Denna kollektiva depression vore ett värdigt objekt att sätta tänderna i för en statistiskt intresserad nationalekonom!

Grattis Olle!

Ett välförtjänt pris från lärarförbundet till Olle Holmberg.

Länk

Ur motiveringen:

Olle Holmberg har i sin mångåriga verksamhet betonat läraryrket som en profession vilken baseras på dels sammanhållandet av teori och praktik, dels på sammanflätade kunskapsfält unika för yrket. Till stöd för lärarprofessionens utveckling har han aktivt verkat för forskningens och forskarutbildningens plats inom lärarutbildningsområdet som ett medel för formandet av ett professionsspråk och professionskunskap.

Så är det. Eller så var det – om den nya lärarutbildningskommittén får bestämma.

Evy for ever

Jag tänker att bloggen ska ta upp principiella frågor kring utbildning – men å andra sidan finns det människor som bär upp principer. Idag har jag spelat på en avskedsfest för Evy Nordström på enheten för idrottsvetenskap på Lärarutbildningen. Hon går i svårbegriplig pension och lämnar ett stort tomrum efter sig. Stackars de studenter som inte får möta denna handbolls- och pedagoglegend.

Bättre kvalitet

Torka – inre och yttre

Det är torrt i markerna och bönderna lider. Till och med den notoriskt glade fårfarmaren i Rörum ser bekymrad ut över brunbrända betesmarker.

Jag tror att det råder eldnings- och bevattningsförbud i stora delar av riket.

Nu får vi hitta andra sätt att umgås. Finns grilldoft som spray?

Jag hade tänkt skriva något förnumstigt om invandrarnas sätt att ta med grillar till stranden och svenskarnas plötsliga skräck inför dofter. Men vem orkar läsa sånt?

Nästan Björklund!

Jag har en hemlig dröm – att en morgon få läsa något klokt som Jan Björklund skrivit. Idag var det nära. Svd Sydsvenskan DN AB

Han har upptäckt att pojkarnas resultat i skolan är sämre och avsätter miljoner för att förändra detta. Hurra för dig Janne!

– Pojkars studieresultat har i och för sig alltid legat under flickornas, men skillnaden har förstärkts på senare år – pojkar presterar sämre och sämre och det kan vi inte leva med, sade Björklund.

Sen kommer den lilla obehagliga grodan:

Han tror att skolans arbetssätt, där eleverna i hög grad ska arbeta självständigt, kan ha bidragit till utvecklingen.

Min tolkning av pojkarnas resultat är det motsatta. Flickorna som gärna går in i nära relationer med de kvinnliga lärarna njuter av det osjälvständiga arbetssätt som dominerar i dagens skola. De lär sig tidigt ledtrådssökandets ädla konst och finslipar den genom åren.  Pojkarna som har större distans till skolarbetet och sina lärare fortsätter att kräva meningsfullhet. Därför är de inte lika lätta att betinga till lydnad.

I en skola som ger utrymme för självständigt arbete och tänkande kommer pojkarna att prestera lika bra som flickorna.

Problemet och utmaningen är densamma för mig som jobbar på lärarutbildningen. Männen kommer hit och ställer krav på att få tänka själv – en del slutar när de upptäcker hur lågt det är till tak inom skolans värld.

Gris i kris

Diskussionen om de avhoppade manliga lärarstudenterna hamnade i allmänna resonemang om manlighet. På gott och ont, tänker jag eftersom positionerna ofta är ganska låsta och förutsägbara.

I dagens svd skriver Martin Gelin om hur mannen gestaltas i amerikansk film, och han ser ett starkt mönster i att mannen genomgående beskrivs som töntig, omogen och oförmögen till djupare relationer.

Frågorna hopar sig:
– Vad är egentligen manlighet?
– Vad menar vi med kris?
– Om det är en kris – vad beror den på och är det inte bara ett knep för att knipa offerrollen från kvinnorna?

Gelin ger exempel på den vildvuxna floran av populärvetenskapliga titlar i ämnet: Rädda männen, Männens förfall, Den trasige amerikanska mannen, Slutet på manligheten och Den förbrukade mannen.

Jag klarar mig med Susan Faludis Ställd, som fortfarande är en av mina viktigaste böcker. Hon visar att det det är möjligt att beskriva historiska förändringar utan att moralisera. När vi ser dagens hollywoodfilmer och undrar var de traditionella hjältarna tagit vägen (och var alla töntar kommer ifrån) då kanske tanken kryper fram att det som beskrivs som en flykt från manlighet och en hyllning till pojkaktig ansvarslöshet – detta inte är ett försök att skapa nya ideal utan snarare beskriver ett övergångstillstånd på vägen mot “ny manlighet”. Samtidigt som jag skriver detta känner jag invändningarna välla emot mig. Men det måste finnas något bortom machokult och tönteri.

Jag känner lockelsen i att inta en eklektisk hållning – alla har lite rätt fast på olika sätt – men intellektuell hederlighet tvingar mig att prioritera en förklaringsmodell för att förstå det som beskrivs som männens flykt från ansvar. Jag tror inte att den pojkaktiga hållningen är det “slutgiltiga privilegiet”. De män jag möter på lärarutbildningen är djupt seriösa och tar sin utbildning på stort allvar. De finner sig inte i en clownroll eller att vara stereotypa manliga förebilder.

Fler inlägg om genus

Pinsamt värre

Att vara lärarutbildare innebär ofta  uppdrivna förväntningar på duktighet och perfektion. Många kolleger plågas under bördan av att vara ett föredöme pedagogiskt, moraliskt och språkligt. Jag odlar mitt lättsinne, men lider över en formulering i en hemtenta som jag har varit delaktig i att skriva.

De stackars studenterna ska beskriva “tre centrala milstolpar”. Och efter att ha läst 60 tolkningar inser jag att meningen är helt galen i sin ofrivilliga pompösa komik.

Först den bisarra förstärkningen centrala milstolpar, och sedan den helt omöjliga bilden av tre centrala milstolpar. Jag menar – vad är det för figur som beskrivs med tre centrala milstolpar? Vart är vi på  väg?

Förlåt alla studenter – jag skyller på sommaren.