Jag började arbeta i förskolan 1975 och tog min examen 1978. De senaste 13 åren har jag utbildat förskollärare på Malmö högskola. I grunden är jag lojal mot institutionen förskola.
På 70-talet var frågan om “daghem åt alla” politiskt het. En feministisk medelklass drev frågan hårt och omfamnades av arbetsgivare och politiker. Industrin ropade efter arbetskraft och staten skapade förutsättnngar för tillväxt. Arbetarklassen föredrog länge att lämna sina barn till dagmammor, men idag går 95% av svenska barn i åldern 3-5 i förskolan. Ansvarskännande förälder har fått lära sig att de inte i hemmet kan ge barnen den stimulans de behöver. Kampen om barndomen är över – institutinerna vann. Pedagoger pratar med vämjelse om en tid när förskolan benämndes “daghem” och många tycks vara besjälade av att vara en del av utbldningssystemet. Förskolan främsta uppgift tycks idag vara att förbereda barnen för skolan.

Låt oss fundera över hur den här attitydförändringen har skett. På några årtionden har förskolan gått från att vara en social inrättning för de utsatta barnen (vars stackars föräldrar vara tvungna att lämna bort dem) till att vara ryggraden i det svenska välfärdsbygget. Vilket utrymme ger det för oss att kritisera förskolans organisation? Vilken lojalitet krävs av oss som arbetar här?

Min utgångspunkt är dubbel. Jag kommer å ena sidan diskutera Dion Sommers tes om ett påstått paradigmaskifte som skulle ha skett i nordeuropeiska länder omkring 1970. I boken Barndomspsykologi gör författaren upp med förlegade stadieteorier och tycks också mena att moderscentrismen är död. De närvarande fäderna har skapat en ny syn föräldraskapet och idag inser den medvetna människan att institutionerna är en fullgod ersättning för den kärkelsfulla modern. Sommer driver sina teser med stor kraft och argumenterar skickligt. Jag menar att denna förändring enbart skett på ett ideologiskt plan. Under ytan lever familjeromantiken kvar och moderscentrismen styr mångas tankar om vad barn egentligen behöver. Men vi pratar inte om det. I debattartikeln GP 260915 beskriver vi hur ett moraliserande sätt breder ut sig inom förskolan. Vår tes är att det i första hand är kvinnor som drabbas av detta – de lever inte upp till bilden av den goda modern. Förväntningarna på fäderna är lägre. Ur detta perspektiv har vi alltså misslyckats i det politiska projektet att göra män delaktiga i barns uppfostran. Vilka konsekvenser får detta?

Å andra sidan ser jag en tendens av att misstänkliggöra de män som försöker slå sig in i förskolevärlden. Idag ligger andelen män fortfarande kring genant låga tre procent. Inga systematiska och långsiktiga åtgärder har vidtagits – i stället har män ofta mötts med dubbelbestraffning. De som tar talet om förebildlighet på allvar och försöker leva upp till en traditionell manlig norm hånas öppet utifrån en likhetsfeministisk logik- vi har ju bestämt att män och kvinnor ska göra samma sak. Den andra gruppen kanske har genomskådat könsrollerna och söker sig till förskolan av politiska skäl. I handling vill de konstruera den nye mjuke mannnen och vägrar inordna sig i konventionella mönster. De låter sig villigt reduceras till symboler i en politik kamp. Jag menar att det är en utsatt och otacksam positionen – vad tillåter de sig själva att göra?

Idag är klimatet hårdare och i år hade vi nästan 2000 behöriga sökande till förskollärarutbildningen. Av dem var nästan 200 män. Yrket har goda framtidsutsikter och konkurrensen hårdnar. I Sverige är kvotering olagligt och kravet på meritokratisk rättvisa vid antagning benhårt. Ändå händer det ofta att frågan ställs till oss som arbetar med att rekrytera män till förskolan:
– Vad är det egentligen för poäng med att locka män till förskolan? Vad tillför de?

Det fanns en tid då jag var ung och dum. Då lockades jag att utifrån mycket privata erfarenheter försöka beskriva kompetenser som på något sätt skulle vara både viktiga och maskulint kodade.

De dräpande replikerna var lika förutsägbara som blixtsnabba: skulle inte kvinnor kunna snickra, brottas, spela fotboll…

Långsamt insåg jag att den oskyldiga frågan var en fälla. Inga kvinnor tvingas försvara sitt yrkesval utifrån sitt kön. Ingen skulle komma på tanken att ifrågasätta en kvinnas val till förskolläraryrket.

Nu kommer min poäng. Efter att ha läst och diskuterat Sommers tes med hundratals studenter hävdar jag med bestämdhet att han har fel – moderscentrismen har INTE avtagit i styrka. I stället har den transformerats och institutionaliserats. Idag lever moders- och kvinnomystiken vidare i förskolan. Många pedagoger kämpar för att tvätta bort de smutsiga spåren från en tid då förskolan präglades av omsorg och hemlikhet (försök inte säga “dagis’ till någon utbildad efter 1998).

Idag ser jag en obehaglig självbelåten och moraliserande tendens mot föräldrar som sviker sitt föräldraansvar och lämnar barnen under långa dagar. Denna vrede drabbar i första hand mödrarna. På sikt innebär moderscentrismen att de män som vill arbeta i förskolan kommer att bedömas utifrån en kvinnlig måttstock och berövas möjligheten att konstruera en yrkesroll på sina egna villkor.

Antingen ska de representera “den nye mjuke mannen” eller tvingas in i en traditionell könsroll där de ska försöka leva upp till diffusa föreställningar om att vara “en manlig förebild”. Inget av dessa alternativ är lockande och jämställdhetsarbetet i förskolan behöver en nystart.

Typ nu.