Jag läser i tidningen Journalisten att rika föräldrar i Sydkorea låter sina barn genomgå en så kallad frenektomi: strängen under tungan förlängs. Det kirurgiska ingreppet anses förbättra deras engelska uttal.
Jag förstår att det ställer till med sammanblandning R-L, men tycker nog att det är något förtjusande över dessa missförstånd wrong-long, right-light.
I solidaritet funderar jag på att sluta säga R.
“I may be long – I may be light…”
Igår var jag på kalas hos en nypensionerad arbetskamrat från min gamla förskola. Vi var många som har arbetat länge där och de flesta av oss var naturligtvis helt överens:
– Det var bättre förr!
Jag har tidigare försökt beskriva vad det var som gjorde Östra Fäladen till en unik förskola och varför jag stannade kvar i 25 år.
Det hände ibland att barn kom och hälsade på sin gamla förskola som tonåringar eller vuxna. Vi pedagoger frågade då om de kom ihåg något av alla de välplanerade aktiviteter som vi förgyllde deras vardag med – men den vanligaste frågan var:
– Finns elefantkojan kvar?
I kojan hade barnen möjlighet att leka utan omedelbar övervakning från personalen. Denna förmån var ytterst dyrbar och jag erkänner skamset att vi ibland använde kojan som förhandlingsargument och muta. Barnen visste också att de hade fått ett förtroende och för de mesta skötte de sig utmärkt. Rätten till avskildhet diskuteras sällan i svensk utbildningspolitik som är mer inriktad på korrektion och träning.
Nu är det nya tider och de sista spåren av de gamla idéerna rensas bort. Barngrupperna ska förtätas och verksamheten inriktas mot stillsammare aktiviteter. Därför åker kojan ut. Jag hoppas att det inte har något med den prisbelönta genuspedagogiken att göra.
Vikingafest på sjörövarbåt
Jag har inga bra bilder på kojan – det kan bero på att barnen sällan var stilla där.
P.S. Tack för en underbar fest och tid tillsammans Gull-Britt! Jag inser att karaoke är svårare än det verkar och att jag antagligen är bättre som Ike Turner i Proud Mary än Kenny Rogers i Islands in the stream.
P.S.S. När jag tittar närmare på bilden känner jag igen en nyantagen lärarstudent med inriktning mot matematik.
Jag arbetar i ett fantastiskt hus, har underbara arbetskamrater och ett spännande uppdrag. Ändå är det något som oroar mig.
Björklund har firat triumfer genom att skylla alla problem i svensk skola på det socialdemokratiska regeringsinnehavet.
Nu försöker Carin Jämtin upprepa bedriften på lokalplanet genom att anklaga den borgerliga kommunledningen för missförhållandena i Stockholms skolor.
På politikerspråk kanske det kallas “att utkräva ansvar” men från mitt perspektiv är det en sällsynt idélös text som publiceras i Svenska dagbladet. Skulle detta vara alternativet till Björklunderiet?
Jag chansar inte – ska det vara lime så ska det. Men vad håller männen på med?
Marknad i Mapusa, Goa
Jag befinner mig i Hasse Alfredsonsk trance och hisnar över sången om Onkel Enkel. Den sjöng vi i Kirsebergs sexårskör på 90-talet med 200 barn i Paulikyrkan. Jag kan fortfarande texten.
Länk i nytt fönster – sjung med!
“Existensfett”?
“Kapten Anders Frossa”?
“Kapten Anders Statement”?
Jag har uppdaterat flash och har numera tillgång till både Deezer och Spotify. Kanalsimmaren Malte Lindeman håller fortfarande och jag älskar hans sätt förhålla sig till svårigheter. I skolans värld är detta lättsinne en överlevnadsreflex.
Jag möter handledare som är bekymrade över att lärarstudenterna inte känner till kursplanemål och betygskriterier. Min spontana reaktion är att skylla på tidsbrist, resurser och allt annat viktigt som ska hinnas med. Till sist inser jag att det inte finns något försvar och gör en dubbel pudel. Om jag jobbar på den här högskolan får jag nog ta ansvar för helheten.
Malmö stad har frågat förskolebarnens föräldrar om verksamheten och 23% har valt att besvara enkäten. Med ett sådant bortfall blir det inte särskilt intressant att diskutera resultaten.
Om jag hade arbetat i Malmö stad hade jag nog inte varit särskilt glad över att politikerna granskar verksamheten på detta sätt.
Manchester - förstora bilden
Höstens teveupplevelse har varit serien om sex brevbärare i Manchester. Nu är den slut och jag saknar dem redan. Kanske är det för att Manchester är en stad som är väldigt lik Malmö – en lite uppblåst arbetarstad med industri på dekis, ett brokigt centrum av blandad arkitektur, spännande invandrad mat , mycket rockmusik, högklassig fotbollstradition och ett krampaktigt försök att skapa en framgångsberättelse med hjälp av högskola och kultur.
Tysta tankar 