En helg i stan

h

En helg i stan och jag ser på livet med nya ögon. Mitt urbana jag njuter av utbudet och tempot – samtidigt har det blivit en vana  att följa årstidernas växlingar i naturen. I Malmö är det mesta sig likt.

s2

I Slottsparken möter jag  Ernst Billgrens staty och den inbjuder till tolkning. Djuren är frusna i språnget och jag är osäker på vart de är på väg.

På Österlen slåss hjortarna i skogen och för några veckor sedan hittade vi en död kronhjort med jättelika horn  som hade misslyckats med att försvara sitt revir.

Sådana statyer hittar man inte i stadens parker.

s1

Jag borde kommentera den socialdemokratiska kongressen, men besvikelsen över den utslätade och fega skolpolitiken gör att jag avstår.

 

 

 

Efter Halloween

Den Pojkaktiga orkestern lever upp kring halloween och det tycks finnas en viss efterfrågan på skrämmande sånger. I går spelade vi på Kronprinsens köpcentrum och jag är orolig över att låtarna om vampyrer och skelett inte längre är tillräckligt farliga. Barnen ler och sjunger med. I en tid när barnen har nappar med dödsskallar får vi kanske skruva upp rysfaktorn. Det värsta som kan hända är att bli mainstream.

Det mest skrämmande är annars klackhöjden på de skor som E. använder. Enligt henne är de “jättesköna”. När barnen är 26 år och bor i London är föräldrainflytandet begränsat.

sko

Lalla Hansson och mej

Hjärnan är underlig. Det visar sig att mina kamrater kan långa sånger utantill och tillsammans lyckas vi ta oss igenom texter som jag trodde var förvisade till hjärnans bakgårdar.

Lalla Hansson hade framgångar med Anna och mej. Länk i nytt fönster. Det är en text med spännande tolkningsmöjligheter som jag inte varit medveten om tidigare.

Jag tog upp ett munspel
Ur min tomma, slitna ficka

Inte visste jag att Lalla Hansson var trollkarl!

Vi fastnar i en diskussion om relationen mellan Anna och huvudpersonen. F. hävdar att de faktiskt var tillsammans men att Anna överger honom.

Ifrån massorna i Tokyo
Till en varm och tropisk sol
Dela Anna alla gömmor i min själ
Stod där bredvid mej då
Trots allt jag gjort
Varje natt hon rätta mina fel

Tänk att vara tillsammans med en kvinna som är besatt av att rätta mina fel! Är Lalla Hansson masochist?

Men någonstans i någon hamn
Gled hon ur mitt grepp
För att söka sig det hem
Hon ville ha
Jag skulle byta varje morgondag
Mot en enda av de dar
Då jag och Anna sjöng
Och skrattade som barn

Frihet är ett lustigt ord
Som täcker ingenting
Ingenting är värt nåt
Men är fritt
Va ihop var enkelt då när Anna sjöng en blues
Va ihop var skönt och lätt för mej
Skönt och lätt för oss, Anna och mej

Kanske blir huvudpersonen övergiven av Anna – men beror det på att hon är en hemkär person som vill “söka sig det hem hon ville ha”? H. menar att det är ett försök att skydda sig själv från besvikelsen över att relationen har misslyckats.

Jag tror frihetens gåta var lika stor nu som då.

När jag lyssnar på Janis Joplins version blir jag övertygad om att sången handlar mer om vänskap än om kärlek.

Kris Kristoffersons original och Cornelis  tolkning (Jag och Bosse Lidén) pekar nog mot att det är den manliga gemenskapen  mellan bohemer som romantiseras. Lallas text är en eftergift för heteronormativiteten. (Fanns det ordet då?)

Den konstigaste bilden i mitt album

män

Min farbror (längst upp till vänster) var på gymnastikläger i Tyskland någon gång i mitten av 30-talet. Jag har inte fantasi nog att tänka på kommande massgravar vid östfronten eller nazistiska krigsförbrytelser. För mig handlar bilden om aningslös och fnissig manlig gemenskap.

Några år senare kommer G. att ramla ner från romerska ringar och skada hjärnan. 1949 får Egas Moniz Nobelpriset för utvecklandet av lobotomi och min farbror hör till de tidigaste offren för denna grymma och slumpmässiga form av neurokirurgi.

Det finns något lockande i tanken på att skära av förbindelsen mellan känslor och skuld. Tyvärr är det just detta samband som gör oss till människor.

Allvarligt talat – det här med akademisering…

stenIdag har jag har försökt handleda 25 blivande lärare inför deras första examinationuppgift som är en sammanfattning av kursens olika moment. Det är en hemtenta och de har haft nio veckor på sig att fundera över frågorna. En stor del av studenterna kommer direkt från gymnasiet och vi försöker övertyga dem om att det är stor skillnad gentemot högskolevärlden där kraven sägs vara helt annorlunda.

Jag tror att frågorna är lagom utmanande och ställer ganska höga krav på eget tänkande – samtidigt ska den här texten vara ett första steg mot det som ska bli deras examensarbete om tre år. Studenterna förväntas anpassa sig till det som vi lärare kallar akademiskt skrivande med allt vad det innebär av formalia och referenshantering. En positiv beskrivning är att vi försöker lära dem reflektionens och argumentationens ädla konst.

Uppgiften handlar delvis om vilka faktorer som styr barns utveckling och klasstillhörighetens betydelse för lärandet utifrån begreppet “En skola för alla”.

23 av 25 studenter är de första i sin familj som läser på högskola.  Det betyder att de inte kan gå till sina föräldrar och be om hjälp när det kör ihop sig. Plötsligt förstår jag att Malmö högskolas ambition med breddad intagning faktiskt innebär att vi möter studenter utan studietradition. Det är en stor utmaning att bereda plats för deras erfarenheter inom högskolan ramar. Många kommer med underliga frågor som:
– Får man skriva “jag”?
– Får man tänka själv?
– Måste man använda svåra ord?

Jag inser att vi har lyckats skrämma upp studenterna rejält och att en stor del av deras energi går åt till att försöka förstå vad som är tillåtet.

Vill jag vara en del av den här disciplineringen? Mina försök att förklara begreppet “dold läroplan” blir obehagligt självironiska när jag tänker på vad det är vi utsätter studenterna för. Jag vill gärna tro att sorteringen av studenterna är nödvändig för att bevara läraryrkets status – men innerst inne är jag orolig över att det är fel studenter vi sorterar bort.

I min mardröm belönar vi de lydiga som lyckas låtsas att de tänker självständigt – på våra villkor.

I en tidigare tråd diskuterade vi betydelsen av föräldrarnas utbildning när det gäller barns prestation i matematik i årskurs tre. Mitt antagande är att detsamma gäller för högskolestudier. Plötsligt ser jag vilket stort äventyr en klassresa egentligen är.

Läroplansförslaget – Barnstugeutredningen is back?

bu

Mina kolleger träffas och diskuterar det nya förslaget till läroplan för förskolan. Vi häpnar över likheterna med de tänkesätt som fanns i barnstugeutredningen (1972) och pedagogiska programmet (1989). Innehåll och arbetssätt – det är mycket som går att spåra tillbaka till klassisk förskolepedagogik.

Värt att notera är skillnaden i utredningsväsendets  jämförelsevis långsamma och grundliga sätt att arbeta. Utredningen tillsattes 1968 i god parlamentarisk anda, presenterades 1972 och när jag började 1976 betraktades den som alldeles “ny” och omfamnades med stor värme av metodiklärarkåren.  Daniel Kallos från Lund var inte lika uppskattande – för en pedagogikprofessor var det en njutning att sätta tänderna i den förvirrade blandningen av icke förenliga teorier och jag minns fortfarande föreläsningen (eller slakten) i E122 på Heleneholm som en uppvisning i kritisk retorik.

Nåja – lite spridda tankar:

I ett tidigare inlägg har jag diskuterat problem med att förskolläraren tilldelas ett särskilt ansvar att kontrollera resten av arbetslaget. Att vara chef utan befogenheter ökar inte tydligheten i organisationen.

Under den fantasieggande rubriken Helhet och allsidighet läser jag följande kittlande text i det nya förslaget till läroplan för förskolan. (länk)

Förskolan ska främja barns utveckling och lärande genom att ge varje barn rika tillfällen att:

  1. • utvecklas rikt och allsidigt utifrån sina förutsättningar,
  2. • utveckla sin identitet och känna trygghet i den,
  3. • utveckla sin nyfikenhet och sin lust att leka och lära,
  4. • utveckla självständighet och tillit till sin egen förmåga,
  5. • utveckla sin förmåga att fungera i grupp, hantera konflikter och förstå rättigheter och skyldigheter samt ta ansvar för gemensamma regler,
  6. • känna delaktighet i sin egen kultur och utveckla känsla och respekt för andra kulturer,
  7. • utveckla sin motorik, koordinationsförmåga och kroppsuppfattning,
  8. • uppleva sambandet mellan ett hälsosamt liv och välbefinnande.

Det rycker i dekonstruktionsnerven – samtidigt finns det något troskyldigt och rörande i den här typen av formuleringar som kanske kan fungera i mötet mellan pedagoger och föräldrar?

Den otympliga huvudkonstruktionen, att barnen ska “utvecklas” genom att ges rika tillfällen “att utveckla” diverse sidor, är lite udda, men det är mycket bra att fokuset placeras på verksamheten. Det går inte att missförstå vem som är adressat för dessa ord. Målen handlar om personalens ansvar.

Jag drömmer om en verksamhet där status erövras just genom att vi mäter dessa “rika tillfällen” – inte fokuserar på bedömning av barnets prestationer.

Några snabba frågor:

Vad är “rika tillfällen”?

1) “Utvecklas från sin förutsättningar” – hur skulle det annars vara? Vem polemiserar man mot?

2) “Identitet och känna trygghet i den” – adjö postmodern identitetsupplösning. Nu handlar det om att återupprätta individen och jaget. Välkommen tillbaka utvecklingspsykologi och socialisationsteorier. Gäller detta även könsidentitet? Klassidentitet? Etnisk identitet?

3) “Utveckla sin nyfikenhet och lust att lära” – tidigare trodde vi att barn föds med den här lusten att erövra omvärlden. Nu ska pedagogerna lära oss att lära – jag anar det fenomenografiska tungsinnet.

4) “självständighet och tillit till den egna förmågan” – jag ska inte överdriva de individualistiska perspektivet, men skolan ses som ett stöd och träningsprojekt av Björklund.

5) “gruppen” – ja det finns kvar spår av kollektiv fostran. Är det makarenko som har återuppstått?

6) “Kultur” – wow, tänk att de vågar använda detta ytterst problematiska begrepp utan att problematisera det. Djärvt – på gränsen till dumdristigt! Varning för exotisering.

7 & 8) Jaha – det var en ganska fysisk hälsouppfattning. Estetiken (och särskilt den radikala) lyser med sin frånvaro här. Kroppen och hälsan kommer före själen i framtidens förskola. Kampen mot flummeriet går vidare i förskolan.

Diskussionen om hur vi ska lyckas utbilda lärare som kan matcha det här dokumentet har bara börjat. Jag är inte lika kritisk som det kan verka.

Vad säger man?

Rektorn på Sundsgymnasiet i Vellinge kåserar i en artikel om dyslexi som påhittad sjukdom och jämför med anal galvanism.

Länk till artikel

Det borde han nog  inte ha gjort. Kommunen tar avstånd.

Länk , Svd länk).

När jag läser bloggkommentarerna slås jag av den uppgivna tonen. Få verkar vara arga eller förvånade. Detta kanske är det mest oroande. Efter Uppdrag gransknings program om särskoleplacering av friska barn behöver Vellinge inte mer negativ uppmärksamhet.

Jag är en aning bekymrad över hur lärarna i kommunen påverkas.

sand

Det mesta är skrivet i sand - förstora