Min teve svämmar över av matlagnings- och inredningsprogram. Simon tillrättavisar vid läggdags sin svenske partner med de bestämda orden: “Butch up, Tomas”
Jag är osäker på nyanserna i översättningen “Var inte en sådan fjolla!”
I en annan tråd diskuterar vi nostalgi som livshållning och jag erkänner mig skyldig till att vara en obotlig romantiker.
Här i hörnet av Skomakargatan och Södergatan låg min barndoms drömaffär Buttericks. Ibland tog vi bussen in till staden och kunde stå och bläddra mellan skämtartiklarna i i timmar. Någon gång på sjuttitalet revs byggnaden med ett uttryckligt löfte om att den skulle byggas upp med samma fasad. Under nästan 20 år fanns här en sunkig lekplats som marknadsfördes under devisen Malmös roligaste hörn.
Efter en uppslitande svekdebatt byggdes det här huset som bland annat rymmer TV4:s studio.
Vi kanske måste bestämma oss om skolan är ett erbjudande eller en institution för träning och fostran i nationens tjänst?
Dagens system med dokumentation och kontroll lägger ett orimligt stort ansvar på läraren att uppfylla statens ambitioner. Jag tror det är dags att återerövra synen på skolan som en plats av möjligheter – inte tvång.
I dagens Sydsvenska skriver Henrik Edström om dokumentationstvånget som ett hot mot kärnverksamheten. Länk
När poliser – för att inte tala om läkare – med flera tvingas att fungera som sina egna sekreterare, och ägna en stor del av sin arbetstid åt dokumentation, blir den så kallade kärnverksamheten lidande, i form av mindre tid åt behövande medborgare. Detta har lett till minskad arbetsglädje, risk för sämre resultat och en brist på både poliser och doktorer.
En annan grupp som drabbats av dokumentationstvång är lärarna.
I skoldebatten dyker det allt oftare upp kommentarer om att den svenska industrins problem beror på att vi inte satsar tillräckligt på eliten. Nedläggningen/försäljningen av svensk bilindustri beskrivs som en följd av en kravlös svenska skola och blickarna riktas mot Kina som den nya förebilden när det gäller pedagogik. Där lägger myndigheterna inte fingrarna emellan när det gäller att få fram resultat.
I lördags såg jag en brittisk dokumentär Little big dreams som alla borde ta del av. Filmen gjorde ont i hela kroppen och det svider fortfarande när jag tänker på de föräldrar som offrar sina barn för ärans skull.
Brittisk dokumentär från 2008. Om kinesiska barn som drillas till att bli elitgymnaster. På Li Xiaoshuang Gymnastic-skolan i Kina tränas barn från unga år rigoröst i minst fem i år för att uppnå sin dröm, att delta i OS. Här tittar man närmare på barnens tuffa vardag på skolan. Man pratar också med föräldrarna och ställer frågan vad som motiverar dem att offra deras barns barndom.
Här tittar man närmare på barnens tuffa vardag på skolan. Man pratar också med föräldrarna och ställer frågan vad som motiverar dem att offra sina barns barndom.
Tyvärr hittar jag den varken på TV4play eller BBC. Torrentz verkar riskabelt – någon som prövat? Länk
En promenad i Malmö ger utrymme för spridda tankar. Alla bilder går att förstora.
Malmös mest fotograferade konstverk är Optimistorkestern på Södergatan från 1985. När det presenterades för allmänheten hotade lokala konstnärer att vandalisera verket – jag minns inte varför. Bilden är smygtagen bakom några japanska turister.
En annan höjdpunkt i Malmös konsthistoria var när en svensexa lyckades lura Kvällsposten att den berömde konstnären Christo skulle packa in skulpturen. Brudgummen som fick uppdraget att linda in figurerna med toapapper hette inte Christo – hans namn var Christer.
Baltzargatan är Malmös gamla mediecentrum. SR ligger här och UR:s skylt pryder väggen trots att verksamheten är svajig. Mediepedagogen Lars Fernebring sägs upp och jag kommer att sakna honom.
På Kockumsområdet skapas den nya mediemetropolen. Här håller SVT på att flytta in i den gamla ubåtshallen. Utanför ligger torn till vindkraftverk. Malmö vill gärna förena gammalt och nytt, men industriell produktion ingår inte i stadsplanen.
DN fortsätter att svansa efter Björklund, hylla Skolinspektionen och svartmåla lärarutbildningen. Ändå lyckas de säga något om villkoren för skolan innan ideologin tar över:
Anslagen per elev varierar mycket mellan kommunerna, men det är inte så att dyrast är duktigast. Tvärtom kännetecknas de kommuner vars elever gör bäst ifrån sig av relativt små skolbudgetar.
Inom en kommun arbetar skolorna olika: några kör årshomogena klasser, andra arbetar åldersblandat åtminstone upp till och med mellanstadiet. Inom en och samma skola kan undervisningen skilja sig betydligt mellan arbetslagen för att de har olika pedagogiska preferenser. Det ena gänget avfärdar det andra som flummare, det andra gänget avfärdar det första för katederundervisning och årtalsexercis.
Ledaren avslutas med en patetisk passus om förväntningarnas betydelse. Sådan är liberalismen.
Efter inspektionen - förstora!
Jag hade tänkt skriva något om pingvinerna som bilder av godhet och pliktkänsla. Den där familjeromantiska filmen filmen om hur hanarna står tätt packade på sydpolen och väntar på sina fruar är hjärtknipande på gränsen till det olidliga. Frågan är om de upplever att de har något val? Utifrån ett moralfilosofiskt perspektiv kanske prestationen är mindre värd då de flesta nog menar att pingviner inte har det som vi kallar “samvete”.
På youtube hittar jag en filmsnutt som ändrar perspektivet. Den nya tidens pingviner siktar på en karriär i Let´s dance. Min lille vän kommer aldrig att hitta en villig partner. Inte ens om han tittar inuti pingvinen.
Jag möter studenter som presenterar en uppgift om relationer och samspel. Vi försöker förstå och analysera varför pedagogen agerar på skiftande sätt i olika situationer. Till sist blir det ofta en bekännelse till bilden av “den goda pedagogen” som bekräftar alla barn och får dem att känna sig delaktiga i den stora gemenskapen. Vi saknar teorier för att beskriva den här godheten och jag är rädd att vi skapar ett orimligt och kvävande ideal.
I dagens Svd läser jag en understreckare om den finske moralifosofens Nykänens tankar om samvetet. Vad finns det för anledning att göra gott?
Hos både Freud och Nietzsche är alltså samvetet en väsentligen förbjudande stämma som har sitt ursprung i en extern men internaliserad moral som skuldbelägger människans i grunden lyckobringande drifts- och begärsliv. Samvetet förläggs till ena sidan av den dynamiska konflikt som antas utmärka människans psyke.
Enligt Nykänen vittnar dessa teorier om en alltför ytlig förståelse. För det första är samvetet ingen förbjudande stämma som hindrar lyckan, utan tvärtom en öppnande och inbjudande stämma som visar på lyckans möjlighet. För det andra har inte samvetet sin grund i en yttre, allmän och internaliserad moral, utan är en betydligt mer ursprunglig företeelse. För det tredje kan man inte förlägga samvetet till den ena sidan av människans inre kluvenhet; samvetet är snarare det som gör att vi över huvud taget klyver oss själva. Hur skall vi förstå det här?
Det handlar inte om att handla rationellt eller inte. Ej heller gäller det att lyda eller inte. Här verkar drivkraften (och svårigheten) vara att hantera inre kluvenhet. Då måste den viktigaste frågan vara:
– Har jag ett samvete?
Nästa steg tror jag är att ta ställning till vilken ställning jag vill ge den rösten i min inre hierarki.
Hur är det med samvetet?
I dag följer Sydsvenskan upp artikeln om läxor med en redogörelse för hur föräldrarnas studiebakgrund slår igenom i barnens studieresultat. Det är skoningslösa siffror och jag inser att vi måste tala mer om klassamhället under lärarutbildningen.Idag tror de flesta studenter att allt går att lösa med “rätt” pedagogik och entusiasm.
Jag hör på nyheterna att skolinspektionen ska koncentrera sig på s.k. “problemskolor”. Kanske skulle vi i stället fokusera på s.k. “problemsamhällen”?
Ibland är jag avundsjuk på journalister. De gör några intervjuer och summerar några rapporter och – vips har deras budskap nått ut till 200.000 läsare! För många forskare som ägnar fem år att bevisa en avgränsad aspekt av skolan framstår det antagligen som lättsinnigt – men det här om läxor är viktiga saker och inte tillräckligt spridd kunskap!
Artikeln (länk) om läxornas roll som förstärkare av klassamhället lyfter fram åtta faktorer som förstärker effekten av undervisningen:
1. Dina föräldrarnas utbildning. Ju längre utbildning de har, desto bättre resultat får du.
2. Din härkomst. Om du är född i Sverige har du enligt statistiken bättre betyg än om du har flyttat hit under din livstid.
3. Ditt kön. Tjejer får bättre betyg än killar.
4. Din klass. Ju mindre grupp eller klass du går i, desto bättre blir resultatet.
5. Dina föräldrars situation. Om dina föräldrar har fast jobb och hög lön är dina chanser bättre att få bra betyg.
6. Din tid med lärare. Hur mycket tid du får tillsammans med din lärare har betydelse. Ju mer tid, desto bättre resultat.
7. Dina kompisar. Ju bättre dina kompisar lyckas i skolan, desto bättre går det för dig.
8. Dina lärare. Hur kompetenta lärare du har påverkar ditt betyg.
Vi kan också välja att fortsätta diskussionen om ett förstatligande av skolan. Min tes är att en sådan åtgärd inte skulle rubba kraften i de nämnda faktorerna.
,
Tysta tankar 