Pedagogkonferensen NFRF-NERA tuffar vidare och i går delade Sigbrit Franke ut pris till årets läromedel i Lärarutbildning.
Jag gratulerar vinnarna Inga-Lill Jakobsson och Inger Nilsson från Göteborgs respektive Stockholms universitet som vann förstapriset på 100 000 kronor för “Funktionsnedsättningar, funktionshinder och specialpedagogik i praktiken.” Samtidigt tänker jag att förlaget borde ha hjälpt dem att hitta en mer slagkraftig titel.
Jag läser om nätverket som arbetar för att förverkliga högskolornas vision om breddad rekrytering. Det har varit mycket snack länge och nu tycks en del högskolor vara beredda att överge tanken i jakten på excellens. Går det att tala om kvalitetet i en högskola som aktivt utestänger stora grupper?
Det sorgligaste är kanske att nätverket behövs.
Pagrotsky alltså. Kåren ordnade ett samtal med den förre socialdemokratiske handels- och utbildningsministern och nuvarande vice ordförande i riksbanken. Och vad kan man säga om denne charmerande person?
Han presenterade sin analys av finanskris, eurosamarbete, arbetslagsstiftning, skattepolitik, försvarspolitik, vapenhandel och det faktum att ett skuldsatt USA nu måste be Kina om lova för att kriga i Afghanistan. Dessutom menade han att socialdemokratin har fört en defensiv utbildningspolitik och i alltför hög grad låtit Björklund sätta dagordningen utifrån populistiska antaganden.
Till sist fick Pagrotsky frågan om sin favoritförfattare och då vann han slutgiltigt mitt hjärta. Snacka om god smak:
Leif Pagrotsky invigde Orkanen 2005
Jag läser Annika Norlins krönika i dagens City Malmö
Länk – gå till sidan 6 -nu med rätt länk
Hon beskriver erfarenheten av att som ny student mötas av en mur av högfärdiga fackuttryck. Jag läser och skäms över att vara en del av detta skojeri. Det mest plågsamma är att vi utger oss för att försöka locka till oss nya grupper samtidigt som de snart förstår budskapet:
– Du hör inte hemma här!
Ibland är jag nästan hundaktig i min beundran och riskerar att vara pinsam, men jag gillar allt Annika gör!
Jag hoppas att debatten om Läraryrkets status den 16/3 även kommer att handla om högskolans syn på det som vi lite mystiskt kallar “breddad rekrytering”
Länk
P.S. Det är oroande att jag använder “exkluderande” i rubriken – “utestängande” vore ett bättre ord.
Malmö högskola domineras de närmaste dagarna av konferensen NFPF – NERA och jag bläddrar i sammanställningen av abstracts för de 384 presentationerna som ska ske under de tre dagarna.
Länk till abstracts, Reportage
Det är ett överdådigt program och jag funderar på att smyga in och smyglyssna på någon av godbitarna – i värsta fall kan jag utge mig för att vara IT-tekniker och hjälpa till med inloggningen? Men det är nog bäst att avstå – det är en konferens för forskare och en enkel adjunkt ska nog inte blanda sig i onödan. (Visst är jag patetisk som offer!)
Uppdatering:
Jag läser vidare bland alla abstracts och förbluffas över min brist på intresse. I mitt stilla sinne ser jag en kommunikationssituation där 384 ivriga och nervösa avsändare försöker sända information till 384 ointresserade mottagare. Så illa kan det inte vara.
Förresten säger min kamrat att de flesta ändå kommer hit för dansen på på lördagskvällen. Då jäklar!
Jag ramlar på den spännande dokumentären om Bosse Högbergs liv.
Bosse Högberg – en film om kärlek, sjukdom och feta smällar
Svensk dokumentärfilm från 2000. En gång stenhård Europamästare i lätt mellanvikt men nu drabbad av afasi efter stroke 1988. Den tuffaste fighter Sverige någonsin haft. Mot en fransman boxades han femton ronder med avslaget käkben – riksbusen som älskade bilar och brudar och snabba pengar. Skandalernas och kvällspressens man – för med Högberg på löpsedeln rusade upplagan i höjden.
Kvinnoaffärerna dominerar mellan boxningsscenerna. Britt Edwall, Liz Öberg och framför allt den svenska schlagerdrottningen Anita Lindblom. Ett perfekt skandalpar för skvallerpressen. Men det är lätt att glömma vilken underbar röst Anita hade. The girl from Ipanema är en fantastisk sång. Den svenska version är omskakande på många plan. Anita Lindblom – Beatles Bossa Nova
“men den raraste är nog ändå
lille Ringo – han kan jag väl få”
Jag har skrivit om det här många gånger och trodde inte det fanns fler vinklar. DN har en serie om pojkars och flickors olika inställning till skolarbete.
DN1, Lotta, 19: ”Visst, jag har jättehöga krav på mig själv”,
Edgar, Etnologen: ”Vuxenvärlden ger olika budskap till flickor och pojkar.”
Tanken på att skolan delvis är ansvarig för skillnader i prestationer väcker många känslor. Anne-Marie Körling skriver en vass text och jag mumlar instämmande. Länk
Hon ställer en lång rad obehagliga men nödvändiga frågor
Jag tror det handlar om det lärande förhållningssättet. Hur läraren skapar dolda förväntningar på pojkar och flickor. Hur läraren kämpar för att likheterna ska bli större och jämlikare och kanske just där går det åt fanders.
Nu möter jag samma mönster på lärarutbildningen och har ingen teori för hur jag ska hjälpa flickor som lider av att leva upp till bilden av att vara en duktig flicka.
Går det att bestraffa överdriven lydnad? Kan jag belöna kreativ olydighet utan att väggarna rasar ner?
Under några veckor har jag och studenterna brottats med lekbegreppet. Tanken på att en aktivitet skulle kunna ha ett eget värde är ganska provocerande i en värld där allt bedöms utifrån sitt värde för det som kommer sen. Förskolan förbereder för skolan som förbereder för yrkeslivet som förbereder för pensionärslivet som förbereder för…äsch – ni vet!
Vi har diskuterat den pedagogiserade leken och försökt komma till rätta med begreppet instrumentalism. Går det att tänka sig en handling som inte syftar till någon form av personlig vinning?
I dagens Sydsvenska presenteras filosofen David Brax. Han gör en del intressanta påpekande och sätter in våra diskussioner i ett historiskt perspektiv.
Frågan är om det går att infoga filosofi som en del av en fragmentariserad lärarutbildning styrd av ytliga mål och konstruerade moduler?
Vissa storslagna teman tar emot och min skräck för pretentiös banalitet blockerar mig.
Jag tror inte att frihet går att beskriva på något enkelt sätt och är djupt misstänksam mot dem som menar att verklig frihet uppnås genom intellektuell aktivitet. Den kritiskt reflekterande individen är lika fångad i sina föreställningar som någon annan. Det är bara fåfängt och pompöst att försöka romantisera sin individualitet genom att kalla det “att göra medvetna val”.
De friaste varelser jag mött är hundarna på stranden i Goa.
Fri som en hund?
Mer tisdagstema
Jag är inte blyg. Ändå var det med en viss vördnad jag beträdde rummet där Sven-Eric Liedman diskuterade sin text Månglarna i templet (länk) under ett utbildningsvetenskapligt seminarium. Vi var åtta personer och det kändes väldigt exklusivt att få möta denne intellektuelle gigant.
Sedan 70-talet har jag läst böcker som dignar av bildning och ingen lyckas med samma självklara elegans förklara komplicerade frågor på ett någorlunda lättbegripligt sätt.
Kanske var jag tagen av stundens allvar – så här dagen efter har jag ingen aning om vad vi pratade om. Men jag var där och tror att jag lyckades stamma fram en fråga.
Tysta tankar 