Det här glada gänget är ute på sin årliga påskmarch:
Långfredagen är en stor familjehögtid för mig och den religiösa barlasten känns väldigt avlägsen. Idag är det fest!
Det här glada gänget är ute på sin årliga påskmarch:
Långfredagen är en stor familjehögtid för mig och den religiösa barlasten känns väldigt avlägsen. Idag är det fest!
När jag först hörde talas om det här var jag övertygad om att radion körde sitt aprilskämt på fel dag:
Idén om att öppna brev, skanna innehållet och vänta med utdelning är verkligen kittlande. Frågan är om mottagaren verkligen har rätt att ge posten tillåtelse att öppna breven. Jag tänker att avsändaren äger innehållet fram till dess att det är levererat.
Jag jobbar med en kurs som behandlar “entrepenöriellt lärande”. Efter en viss misstänksamhet inser jag att det faktiskt finns något spännande i tanken på att försöka hitta kraften i kreativiteten. När jag läser artikeln om Apple i Sydsvenskan drabbas jag av insikten om att det ibland gäller att våga gå före.
Om Steve Jobs skulle svarat på frågor hade han kunnat säga: Det struntar jag i. För Apple är inte företaget som sätter stor tilltro till fokusgrupper och kundundersökningar. I det avseendet har Apple samma inställning till sina konsumenter som Henry Ford, som en gång sade:
”Om jag hade lyssnat på vad mina kunder hade velat ha, hade de sagt en snabbare häst.”
Ja – jag har en Mac…
Jag läser om Skolinspektionens nedslående granskning av fritidshemsverksamhet.
Länk
Den nya pedagogiska grundsynen färgar av sig på resultatet och allt som inte är vuxenstyrt och genomplanerat avfärdas som “barnpassning”. Frågan är om skolinspektionen verkligen har de kunskaper som krävs för att förstå den fria tidens lärande. Jag är rädd att inspektörernas trånga syn på utveckling och lärande leder helt fel. Risken är stor att de använder sina skolglasögon och missar alla poänger.
Idag är “fri lek” ett fult ord och det är dags att ta strid för innehållet.
Farbror Skolinspektion skulle nog inte känna igen “kvalitet på barnens villkor” – om det så hoppade upp och bet honom i näsan.
P.S. Diskussionen om resurser i fritidshem ligger vid sidan om. Nu gäller det inriktningen och hotet om skolifiering.
Jag menar att det är viktigt att pedagoger tar del av populärkulturens alla former och bearbetar dessa intryck inom skolans ramar. Den här uppsättningen av Scarface visar på spännande möjligheter att engagera barnen i en värdegrundsdiskussion.
Tack för länken Niklas!
Jag har fått lära mig att livet finns längst inne och att det är kärnan vi ska vara rädda om. När det gäller träd är förhållandet motsatt. Om du verkligen vill döda ett träd är det bästa sättet att ringbarka stammen och avbryta näringstillförseln.
Den här boken på Stenshuvud tycks klara sig utmärkt utan innehåll. Jag tycker det är lite skrämmande att ett skal fungerar så bra.
Det är nu jag brukar dra någon långsökt parallell till utbildningsvärlden. Idag avstår jag.
Plura tipsar om presentationen av nya kursplaner och jag håller med om att det är intressant. Det är viktig att känna till hur den demokratiska processen fungerar. De föredragande gör ett lugnt och balanserat intryck. Ordet “tydlig” återkommer med en viss monotoni, men det ska även befinnas utrymme för tolkning, breddning och fördjupning av ämnesinnehåll.
Det hela kanske ska föreställa nytänkande men utgångspunkten tycks i förfärande hög grad vara timplanen. Efter 13 minuter presenteras denna som en absolut storhet och det visionära arbetet är helt underordnat de existerande ämneskonstruktionerna och timfördelningstraditionerna.
Kanske kunde utredarna vågat ta ett lite djärvare grepp?
Presentatörerna beskriver processen som gedigen och självbelåtenheten har ingen synlig gräns.
“Vi har inte tagit intryck av den massmediala debatten, den är så polemisk…” – så talar en äkta tjänsteman!
“Jag har förtydligat innehållet om kristendomen” – ojdå – var det den största förändringen? Inget intryck från debatten?
“Vi påverkas inte av uttalande under resans gång” (om påverkan från regeringen)
“Nationella minoriteter ska behandlas i en viss årskurs” (Whooops – SÖ och centralstyrningen är tillbaka)
“Utgångspunkterna har inte varit att förändra ämnena – det här är en metod att förstärka kunskapsinnehållet. En metod” (om att utgå från den existerande timplanstraditionen)
“Elevens utveckling ska inte vara avhängig av föräldrastödet” (om läxor)
Kursstart för Språk och meningsskapande. De här skarvarna är underliga – studenterna håller på att skaka av sig föregående kurs examination och det tar en stund att ta sig in i den nya modulen.
Fokus ligger på ständigt aktuella läs- och skrivutveckling, men jag är inte säker på att kursens litteratur pekar i samma riktning som utbildningsministerns tankar om dessa färdigheter. Det finns en stark betning av något som vi kallar “meningsfulla sammanhang” och formaliserad träning är glest representerad i litteratur och undervisning. Kanske borde vi ta in företrädare för denna riktning? På skolorna lever traditionen i högönsklig välmåga (Vad är det?)
Nästa vecka ska vi prata om studenternas egna läsminnen och det är ett spännande ämne. Jag tror att de flesta lärde sig läsa – trots skolan.
P.S. Märks det att jag har ett trädtema?
Jag blir lite blyg när jag läser om mig själv, men det är kul med uppmärksamhet och jag tycker studenterna är fina. Fritidspedagoger är en yrkesgrupp som förtjänar att lyftas och jag är verkligen stolt över att arbeta med programmet Den fria tidens lärande.
Jag tänker att det är möjligt att beskriva naturen i metaforen “krig”. Det är en ständig kamp om utrymmet, näringen och ljuset.
Stenshuvud var för inte så länge sedan ett kalhygge, men nu frodas träden på den branta klippan. Just den här stenen har antagligen försökt hävda någon form av äganderätt till platsen långt innan eken växte upp och krävde utrymme. Nu är de förenade i en symbiotisk omfamning enligt gangstervärldens motto:
– If you can´t beat them, join them!