Jag lyssnar på kulturradions klassiker och presentationen av bröderna Grimm och deras omsorg vid nedtecknandet av sagornas autenticitet. Idag tror jag inte att de här berättelserna skulle passera det moraliska nålsögat.
När blir en saga meningsfull och funktionell för barnet? Programmet ställer svåra frågor till pedagoger och föräldrar – vågar jag lita på barnets förmåga att tolka de brutala och grymma historierna?
Jag famlar efter Bruno Bettelheim I sagans värld och undrar om det finns plats för diskussioner om de här frågorna i en målstyrd utbildning.
Jag diskuterar könsroller med några killar som ska bli lärare. Vi funderar över hur anpassningen till en kvinnlig kultur fungerar och har en gemensam erfarenhet av skuld:
– Det är lördag, jag har jobbat hela veckan, lägenheten är städad och jag har gjort allt jag ska. Jag sätter mig och spelar mitt våldsamma datorspel i sex timmar. När min flickvän ringer och frågar vad jag gjort… så ljuger jag.
Den här berättelsen upprepas med små variationer. Alla tycks ha en stark bild vilket som är “det goda beteendet” och är också beredda att ge upp en del av sin frihet för att bli accepterade. De blir säkert bra lärare.
Det är en välgjord och eftertänksam genomlysning Camilla Löf och Johan Söderman genomför och den väcker många frågor:
Konturerna av en upplevd ideologisk diskurs kring genus framträder i intervjumaterialet. Detta tar sig bland annat uttryck i att informanterna uttrycker en rädsla över att inte vara tillräckligt genusmedvetna. Det talas om oskrivna regler kring vad som upplevs som rätt och fel i pedagogens arbete när det gäller genus. Pedagogen i föregående utsaga som inte lät sin egen son använda tofsar bröt tydligt mot denna ideologiska diskurs oskrivna regler. Konsekvens och effekt av detta synsätt blir att de anställda genuspedagogerna i Malmö riskerar att betraktas mer som genuskontrollanter än som genuspedagoger.
För informanterna räcker det tydligen inte med att vara “medvetna”. Kanske ska dessa mönsterpedagoger också bära upp “den rätta medvetenheten”. Det verkar besvärligt och jag får en obehaglig känsla av att pedagogerna ser sig som missionärer. Rädslan för att göra fel är ingen bra grund för pedagoger som ska försöka fånga barnens idéer. Risken finns att den här oron för det icke-politiskt korrekt smittar av sig på barnen. De brukar vara duktiga på att läsa av sådana här budskap.
Förhoppningsvis kan Lärarförbundet nu fokusera på att ge förskollärare och lärare med fritidspedagogisk inriktning samma avtal. Reglerad förtroende- och planeringstid är alltför viktiga frågor att överlåta till kommunerna?
SKL presenterar en undersökning av vilka kommuner som lyckas bäst med skolan. Undersökningen sägs ta hänsyn till föräldrars inkomst och utbildning. Konstigt nog hamnar Lidingö och Danderyd i topp. Varför är jag inte förvånad?
Mer bekymrad är jag nog över att den här formen av rankingtabeller får rubriken “Sveriges fem bästa skolkommuner…och de fem sämsta” i en seriös morgontidning- Det brukar vara förbehållet kvällstidningarnas löpsedlar.
Som statligt anställd kanske det är motsägelsefullt att försöka markera en sorts avstånd till handen som föder mig – men jag vill verkligen inte vara en del av den här moraliserande kontrollkulturen. Det är nog en väldigt svensk idé att definiera staten som “god” och jag är bekymrad över de förhoppningar som knyts till att staten ska ge status och kvalitet åt skolan och förskolan genom lagar och inspektioner.
För några år sedan spelade jag in en rockvideo tillsammans med funktionshindrade barn. Vi utgick från Grease och sedan dess älskar jag filmen – nästan lika mycket som de här barnen gjorde.
Hos IKT-pedagogen hittar jag nedanstående briljanta uppgörelse med powerpointkulturen. Med overhead kunde det hända att ett blad kom upp och ned och då blev det lite roligt. PP är aldrig roligt.
Jag skriver fult och det är jätteroligt. Tycker jag alltså.
Jag funderar vidare över Jan Björklunds sätt att bemöta frågorna om sitt förhållande till moderaterna i Korseld. (Länk) Han tycks mena att de nya moderaterna egentligen är socialdemokrater och då är det lätt hänt att hamna till höger om Fredrik Reinfeldts aningen hållningslösa parti.
På ett plan tycker jag att det är väldigt uppfriskande med en person som först tar ställning i sakfrågan innan han börjar snegla på den politiska kartan. Samtidigt är jag rädd att högerpopulismen ska breda ut sig okontrollerbart och ser andra möjliga allianspartners på högerkanten (SD) som jag helst inte vill möta inom den parlamentariska demokratin. Det vill antagligen inte Björklund heller.
Jag läser P-A Orstadius väldigt björklundskritiska blogg (länk) Det finns inte mycket att tillägga.
En undersökning beskriver skolan som en trivsam plats – inte den katastrofzon som Jan Björklund anklagade skolan för att vara. Länk
Studien visar att de flesta elever trivs med sin skolgång. De positiva omdömena har ökat över tid bland eleverna i årskurs 7-9 och gymnasieskolan.
Drygt åtta av tio uppger att de trivs bra med skolarbetet, nära nio av tio elever tror på sina lärare och deras läroförmåga.
Förhoppningsvis kommer den nya lärarutbildningen att leva upp till förväntningarna. Kanske hade den haft bättre förutsättningar att lyckas om problembeskrivningen varit bättre underbyggd.
Tysta tankar 