Idag har jag varit på mitt andra vattengymnastikpass. Rörelserna sitter bättre nu och jag njuter av det varma vattnet. I kommentarerna till ett föregående inlägg diskuterade vi vad det innebär att bryta mot könsnormer och hur röster ifrågasätter hur djärvt det är att utsätta sig för minoritetspositionen som ensam man bland många kvinnor.
Genusvetenskapen tror jag brukar beskriva männen som mer inlåsta i sin roll eftersom det är mer riskabelt att röra sig från högstatusposition (manlig sfär) till lågstatusområde (kvinnlig sfär). Jag menar att det går att skita i de här hierarkierna – i alla fall under semestern och är ganska ointresserad över eventuella kreddpoäng för politisk korrekthet i form av könsöverskridande verksamhet. Om det blir för omanligt kan jag alltid gå upp på tremeterssvikten och avsluta med tyska hoppet i pik…
Mer problematiskt är det nog med ålder. Idag sänkte jag nog medelåldern till 67 och det kändes en smula besvärligt. Jag vet att ålder inte smittar, men det här var en brutal upplevelse av ungdomlighetens skörhet och jag behöver fundera mer över vad det innebär för min identitet att motionera med pensionärer.
Inom högskolan analyserar vi ofta företeelser utifrån perspektiven genus, klass och etnicitet. Jag behöver fundera vidare över ålderns betydelse.
Jag tröstar mig med åldrandets främste besjungare
Paul Simon – Once Upon A Time There Was An Ocean
“Nothing is different, but everything has changed”
Ålder är en illusion?
Jag har sträckläst romanen Ödelagd av 
