Jag har egentligen slutat med alla omogna påhopp på utbildningsministern (nu i valrörelsen gäller det att hitta en värdig ton och jag vill inte bidra till allmänt politikerförakt) men den här är svår att avstå ifrån:
Länk till Dalademokraten
Tack för tipset Göran!
Jämför med originalet!
Min favoritspecialpedagog Christer (länk) skriver om tendensen att skuldbelägga pojkar i skolan utifrån en artikel i AB som bygger på oändligt gammal och tvivelaktig forskning.
Mycket klokt sägs i kommentarerna och jag citerar gärna Helena:
Det andra problemet är att vi har en sådan extrem lydnadsskola. Flickorna rättar sig bättre och gör snällt meningslösa uppgifter. Pojkarna opponerar sig och hamnar på kollisionskurs med sina lärare. Vi måste tillåta elever att ifrågasätta, kritisera, påverka och välja andra vägar. Däremot måste vi sluta tillåta dem skrika, bråka och på andra sätt förstöra arbetsron.
Ibland tror jag att vinden har vänt och att det finns utrymme att diskutera frågorna. Jag har tidigare kritiserat DEJA:s arbete för att inte våga lämna de här trygga utgångspunkterna – men än finns det hopp.
Söndagmorgon och en hög ostrykbara linnekläder från Gudrun Sjödén. På radio erbjuder Lennart Wretlind och Klingan en viss tröst. Det kunde varit mycket värre.
Jag har varit på överdådig fest hos Enrique Pérez och det känns bra att se hur linjerna knyts samman. Bekanta från Chilekommittén, grannar på gatan, barn i samma klass, arbetskamrater på högskolan, dansen och musiken, maten och livsglädjen – kanske är bilden av den politiske flyktingen som doktorerar viktig att hålla upp för dem som inte tror på invandrarnas möjlighet att slå sig in i samhället. Vi behöver de här förebilderna som delvis riskerar att bli förtryckande framgångssagor.
Länk till porträtt i Sydsvenskan
Samtidigt inser jag att det inte har varit oproblematiskt och Enrique berättar i sitt tal om hur han efter vissa samarbetssvårigheter av facket rekommenderats att prata med företagspsykologen och fått följande tre råd:
1) Skrik inte!
2) Gör inga påståenden!
3) Prata inte hela tiden!
Nu ser jag fram emot självbiografin som kommer till hösten.
Grattis Enrique!
Malmöfestivalen är över och åsikterna är som vanligt många. Sveriges största och äldsta gratisfestival firar 25 år och fortsätter att utvecklas.
Förstora!
I Stockholm förbjuder kommunen grafitti i samband med en ungdomskonferens (“Vi tillämpar nolltolerans”). I Malmö ger Pärra Andersson från Glokala folkhögskolan sin bild av bröllopsparet på Stortorget.
Jag börjar dagen med att skatta åt David Batras beskrivning av Lund (Länk)
– Alla studenterna som präglar Lund. Och att det är småborgerlighetens nirvana. Till och med alkisarna har seglarskor i Lund. Allting är lite småborgerligt.
För att förstå hur kul det här är bör man känna till att det mest maritima i Lund är stadsparksdammen och ett igenvuxet dike som kallas Höjeå söder om staden.
Sen inser jag att den här rivaliteten är lite barnslig och borde vara överspelad. Malmö kan inte med självklar rätt utropa sig till arbetarstad när Lund antagligen har en större tillverkningsindustri.
Vi går en runda i Västra hamnen och ser resterna av Kockums (Saabfabriken) monteras ner. Det ryker och låter.
Här rivs för att få ljus?
Vi kryssar mellan nybyggena och över det hela tronar Turning Torso ouppnåelig.
Även om huset nästan är sönderfotograferat kan jag inte låta bli att ta en sista bild.
De nybyggda husen fylls av glassbarer, gym och förhoppningsfulla gallerier. Vi tittar in på Gallerie Leger som har flyttat från min gata på gamla väster till Dockan. Anders A har också blivit mer mondän. Jag minns hans konst som ganska jordnära.
Efter ett tag skäms jag över att ha skrattat åt Lund. Finns det något mer småborgerligt än en industristad som försöker springa ifrån sitt förflutna? Västra Hamnen känns som en stor uppblåst lekplats och jag skyndar hem till tryggheten innanför broarna.
Bono och the Edge gästar Elvis Costello och plötsligt börjar teven vibrera. På ett bra sätt. Det går att göra bra musikprogram. Costello är en skoningslös sångare.
Just när jag tror att jag har koll på nätet hoppar det upp spännande länkar på Twitter. Den mycket ambitiösa bloggen “På tal om” tar upp frågan om “Blogg och Twitter som pedagogiska verktyg”.
I inledningen diskuteras hur pedagogen ska förhålla sig till kommuner som stänger av Facebook (och tidigare Lunarstorm).
“Det är ungefär som om man skulle stänga av personalrummet eftersom folk tar för långa pauser…”
Vilka filter har kommunen/huvudmannen installerat hos dig?
Jag hittar en film på Facebookgruppen Lärare i förskola och förskoleklass som försöker beskriva vad som krävs för bra verksamhet.
Det mesta är klokt och viktigt. Kanske saknar jag en smula galenskap.
Vad tycker du?
Tysta tankar 
